DEBATT I media den senaste tiden har det publicerats artiklar om och granskningar av djurrättsaktivisternas framfart i Sverige, en bild av hur djurrättsaktivism är ett hot mot allmänheten och rent av bör terrorstämplas. Samtidigt som organisationer som Lantbrukarnas riksförbund får uttala sig fritt i media är det tydligt hur tidningar som exempelvis GP inte ger samma utrymme att yttra sig till djurrättsaktivisterna och dess organisationer. Jag valde att kolla närmare på hur det hela egentligen kan ha gått till.

Jag etablerar mejlkontakt med kommunikationschefen på LRF, Gunnar Gidefeldt, som menar att det blir så kallad sandlådenivå när jag ifrågasätter vad LRF som organisation tänker kring att djurrättsaktivister själva har blivit utsatta för misshandel och hot av aktiva minkfarmare. Jag ifrågasätter också samarbetet mellan LRF och GP:s journalister, men Gidefeldt uppger endast att LRF har haft kontakt med journalister på GP och påpekar hur chockad han blir när jag frågar om det har ingått någon typ ekonomisk belöning.

Frågan är, blir det inte per automatik en debatt på sandlådenivå när en journalist från GP, som på ett professionellt sätt ska arbeta med en granskning av djurrättsaktivister i Sverige, endast låter lantbrukare få ordet, och när minkfarmare får beskriva sin bild av djurrätt i Sverige, samtidigt som organisationer som Djurfront får desto mindre utrymme? Är inte det ett sätt att göra en väldigt enkel granskning av hur djurrätt i Sverige ser ut?

Michael Verdicchio, journalist på GP, som står bakom granskningen av Djurfront, har tidigare dykt upp på LRF:s regionstämma i Västra Götaland. Samtidigt som Verdicchio själv arbetar på en tidning som kallar sig för oberoende liberal väljer Verdicchio, istället för att granska helheten av djurrättsaktivismen, att själv ta ställning genom jämföra Djurfront med organisationer i Sverige som inte är i närheten av det Djurfront jobbar för.

Jag mejlar och ifrågasätter Michael Verdicchios granskning av Djurfront.
Michael Verdicchio svarar med en direkt jämförelse mellan Djurfront och Nordiska motståndsrörelsen och menar att journalistiken inte har som uppgift att ge utrymme åt organisationer som anses vara våldsbejakande.

I ett försök att vara saklig hänvisar Verdicchio även till centret mot våldsbejakande extremisms förmodat neutrala sammanställning av Djurfront. Jag väljer då att kontakta CVE för att se vad dom har att säga om saken.

"Vi har inte genomfört någon granskning, framför allt inte av en enskild organisation. Vi har, i linje med vårt uppdrag att samla och sprida tillgänglig kunskap och forskning om våldsbejakande extremism, sammanställt tillgänglig kunskap på området våldsbejakande djurrättsaktivism. Då det endast finns en begränsad mängd forskning på området har även journalistiska texter använts som källmaterial. Texten publiceras i augusti och då välkomnar vi läsare att göra en egen bedömning av källanvändningen",

svarar CVE i ett mejl.

Det CVE i själva verket bekräftar är att eftersom det finns ett sådant litet utbyte av information om djurrättsaktivism i Sverige har de CVE valt att ta del av den, låt mig kalla det för ”lilla” information som finns om Djurfront vilket ytterligare gör granskningen av djurrättsaktivister i Sverige oerhört problematisk. Att som organisation ta del av andras granskningar utan att själva genomföra en och sen beteckna organisationen som en terrorgrupp, och sedan mena att man använder sig av ”forskning”, är för mig obegripligt.

CVE borde själva ha tagit ansvaret för sin egen granskning – istället för i huvudsak använda sig av GP:s artiklar som underlag när dom ska göra en neutral sammanställning.

Istället för att fråga Svensk mink vad de anser om att en av deras medlemmar i ett videoklipp på Youtube misshandlar en aktivist tillsammans med sina vänner, bland annat med knytnävsslag i ansiktet.

Trots uteblivna kommentarer under telefonsamtalet får jag senare under dagen ett mejl från Svensk minks vd Jörgen Martinsson, som frågar mig när misshandeln av djurättsaktivisten skulle ha skett. När jag mejlar tillbaka videoklippet där medlemmen tillsammans med en vän misshandlar en av aktivisterna i Djurfront blir hans svar slutligen:

"Jag kommenterar inte material som kommer från en organisation som ägnar sig åt hot, hat och annan grövre brottslighet och dessutom är dömda för detta. Vi respekterar och bemöter självklart olika åsikter framförda på ett lagligt och demokratiskt sätt. Klippta filmer från olaga intrång som visar delar av ett längre händelseförlopp där aktivister trakasserar svenska bönder och djurhållare finner jag dock ingen anledning att bemöta. Som jag sa tidigare, vi är tydliga med att inte bemöta aktivister fysiskt. Det är polisens uppgift att hantera de kriminella gärningar de utför."

Det här klippet, som är från Djurfronts egen Youtubekanal, visar hur en djurrättsaktivist 1:17 minuter in misshandlas av en minkfarmare och medlem i Svensk mink.

Ett liknande påhopp sker på en ensam aktivist som står med en skylt utanför butiken Viva Nilla, vilket publiceras på Djurfronts sociala medier. Det handlar om en anställd på Viva Nilla som tar aktivistens skyltar samt biter och slår på mot aktivisten inne i butiken då djurrättsaktivisten försöker att lugnt konfrontera de anställda, när han går efter för att få tillbaka sina skyltar. Istället möter personalen på Viva Nilla aktivisten med våld.

Det här blir för mig obegripligt, då man tydligt i videoklippet ser hur en av Svensk minks medlemmar brukar våld mot en av Djurfronts aktivister. Att då påstå att Svensk mink samtidigt handlar på ett lagligt och demokratiskt sätt är oförsvarligt, och ännu ett exempel där båda sidor i media uteblir i den granskning som Verdicchio gjort.

Avslutningsvis kan man komma fram till, när det gäller den journalistiska biten, att den neutrala journalistikens värde i den här granskningen är ett minne blott, då man aktivt har valt sida genom att göra jämförelser mellan nazistiska organisationer i Sverige och Djurfront själva.

Och kanske är det så, att den oberoende journalistiken hellre ställer sig på djurplågarnas sida, men på ett dolt sätt försöker dölja sitt ställningstagande genom att göra jämförelser med nazister.

Är det verkligen oberoende journalistik enligt GP:s definition? Och hur blir en granskning neutral när endast den ena sidan får uttala sig i media och de endast hänvisar till varandra som källor?

EU-kommissionen väljer att gå vidare med att utvärdera om ett förbud mot pälsdjursfarmning är nödvändigt och genomförbart. Så besvarades på torsdagen medborgarinitiativet mot pälsdjursfarmning, som ett 80-tal djurrättsorganisationer i EU står bakom.

För att kunna ta ställning vill EU-kommissionen ha vetenskapliga utlåtanden från EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet, EFSA, och tid för ytterligare utvärdering. EU-kommissionen kommer sedan meddela om det är ”lämpligt att föreslå ett förbud efter en övergångsperiod” eller om den ska ”säkerställa välfärden för uppfödda pälsdjur” på annat sätt.

Djurens rätt drar slutsatsen att ytterligare steg tas i riktningen mot ett pälsfritt Europa, men att EU-kommissionens svar inte står i paritet till det EU-medborgare höjt sina röster för. På tio månader samlade medborgarinitiativet Fur free Europe drygt en och en halv miljon namnunderskrifter.

– Det är bra att EU-kommissionen nu påbörjar sitt arbete med ett förbud mot pälsdjursfarmning, som så många medborgare efterfrågar. Men det är synd att de drar ut på tiden i onödan. Det finns redan en mängd bevis för att ett värdigt djurskydd inte går att tillgodose på pälsdjursfarmer, säger Camilla Bergvall, riksordförande för Djurens rätt.

Viktigt med öppen och opartisk process

I väntan på EFSA:s vetenskapliga utlåtanden utlovar EU-kommissionen flera åtgärder utifrån en strategi som ”erkänner att människors, djurs och miljöns hälsa är oupplösligt sammankopplade”. Bland annat kommer EU-kommissionen se över EU:s textilmärkning och överväga att inkludera mink på EU:s lista av invasiva arter.

Kommissionen kommer också besöka pälsdjursfarmer där i huvudsak vilda djur, som minkar, rävar och mårdhundar hålls i små burar. Djurens rätt framhåller att djuren ”hindras från att uppvisa naturligt beteende för att sedan dödas enbart på grund av värdet av deras päls”, och att argumenten mot pälsdjursfarmning går bortom djurskydd. Detta då farmerna även utgör en risk för nya pandemier, och är ”en av de mest förorenande industrierna” genom användningen av giftiga kemikalier.

– Nu är det av yttersta vikt att processen för det vetenskapliga yttrandet är öppen och opartisk samt inbegriper samråd med intressenter över hela linjen, för att undvika överrepresentation av industrin i jämförelse med oberoende forskare och icke-statliga organisationer, betonar Camilla Bergvall.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels vd Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels vd. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter så gärna vill tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till priset av stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp. Sanningen är endast några googlingar borta.

När du har sett hur djuren har det, så fråga dig: Stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

DEBATT. Tillsammans med sju andra övergivna kaniner hittades Leonora utomhus i Stockholm. Volontärer för Smådjurschansen ryckte ut för att fånga in och rädda dem. Leonora var tilltufsad, undernärd och hade små sår över hela kroppen. Efter infångandet ville hon ändå mest av allt få kärlek. Det tog inte lång tid innan hon hoppade upp i jourmattes knä för att gosa och bli handmatad. Några veckor senare insåg jourhemmet att hon, trots sin magra kropp, var dräktig. Strax därefter byggde hon efter bästa förmåga ett bo i sin inhägnad och tre små liv föddes.

Varje dag när jourmatte går in till familjen blir hon välkomnad med glädjeskutt och hinner knappt sätta sig ner innan hela familjen försöker hoppa upp i knät på henne. Att få se dem utvecklas till små individer med olika karaktärer är en oerhört speciell upplevelse.

Smådjurschansen är Sveriges största ideella organisation för omplacering av smådjur, fåglar och vissa reptiler. Under 2022 räddades 366 djur genom föreningen, majoriteten av dessa var kaniner. 2023 ser ut att bli lika omfattande. Volontärer öppnar upp sina hem för att rädda dessa djur i väntan på adoption, dessa hem kallas för jourhem.

Efter pandemin har antalet omplaceringsanmälningar ökat enormt. Många verkar ha skaffat kanin utan att tänka på att det kan vara ett tioårigt åtagande, och tio år är så gamla som kaniner kan bli. Många har dumpats utomhus och det finns ett stort behov av jourhem runt om i landet. 

Samtliga kaniner som Smådjurschansen tar hand om blir vaccinerade och får sina tänder kontrollerade av veterinär innan adoption. Föreningen står för alla veterinärkostnader, mediciner och försäkringar för djuren innan adoption. Det är viktigt att alla är friska innan de flyttar och vuxna kaniner blir även kastrerade innan de adopteras ut. Trycket på jourhemmen är högt, samtidigt är det ett mycket givande förtroendeuppdrag. Att rädda de små liven och se hur de utvecklas till olika individer för att sedan få komma till sina för-alltid-hem, är några anledningar till att många jourhem fortsätter med det viktiga åtagandet.

Många skaffar kanin i tron att det är ett djur som kan och bör leva i bur. Där förvaras de tills det passar familjen att (i bästa fall) släppa ut dem en stund. Om familjen tröttnar tänker många att det går bra att släppa ut kaninen i naturen för gott. Detta är långt ifrån hur kaniner kan och bör leva. Kaniner behöver utrymme för att kunna röra på sig och kan dessutom med lätthet lära sig att gå på toalett, likt katter. När man låter sina kaniner leva frigående får man ut mycket mer av deras sällskap, för att inte tala om hur mycket mer de själva får ut av sina liv. De är sociala varelser som gärna är med sin familj, kan lära sig tricks och är intelligenta med olika personligheter.

Trots att kaniner är fantastiska sällskapsdjur får Smådjurschansen ständigt meddelanden om tamkaniner som hittats övergivna utomhus. Okunskapen är utbredd och tamkaninen vet inte hur den ska överleva ute. Den är ett bytesdjur, vilket innebär att den är rädd till naturen. Till skillnad från hundar och katter, som är rovdjur, kan kaniner i värsta fall dö av skräck. I det vilda lever de i ständig rädsla och drabbas av sjukdomar. Under vintern fryser de ihjäl.

Det är olagligt att släppa ut tamkaniner i Sverige, men det finns inte alltid resurser hos myndigheterna att ta hand om dem. Då går det bra att höra av sig till en omplaceringsorganisation för att se om kaninen kan tas emot. Alla på Smådjurschansen jobbar ideellt, inklusive grundarna Therese Bergman och Johanna Rosenhed samt kontaktpersonerna Erica Glimsholt, Emilia Theorin och Charlotte Lundqvist, tillsammans med alla viktiga jourhem runt om i landet. Utan jourhemmen skulle det inte vara möjligt att hjälpa djuren. 

Många kaniner står i kö för att bli omplacerade. Behovet av fler jourhem är stort för att kunna hjälpa ännu fler kaniner. Föreningen bedriver sin verksamhet i bland annat Örebro, Stockholm, Uppsala, Västerås, Göteborg, Borås och Dalarna. Är man intresserad av att veta mer om hur det är att vara jourhem finns mer information på smadjurschansen.se, samt kraven för att bli godkänd. 

Bland annat behöver kaninen få en yta att bo på som är minst 5 kvadratmeter, dygnet runt. Utöver detta ska kaninen även få komma ut på större ytor varje dag. Vilda kaniner rör sig över en yta motsvarande ungefär 7,5 fotbollsplaner varje dag, så man kan föreställa sig att tama kaniner behöver betydligt mer utrymme än att bo i en bur.

Jourhemmen gör en ovärderlig insats för dessa utsatta djur, men erfarenheten från alla oss hos Smådjurschansen är att det även förändrar våra liv. Vi får uppleva den otroliga glädje och kärlek som alla djur bär inom sig och längtar efter att få visa. Det är helt fantastiskt att kaniner, som kommer från de mest fruktansvärda förhållanden, ändå kan uppvisa så mycket tillgivenhet och kärlek under rätt förutsättningar. De må vara små djur, men de har enorma hjärtan!