Ödeshög, den 3 mars 2020. I köket en halv trappa upp från markplan ställer Habib fram punschrullar och bryggkaffe på köksbordet. Utanför Migrationsverkets förvar i Märsta och på flera andra platser i Sverige startar i nästan samma stund protester mot kvällens deportation till Afghanistan.

43 namn finns på gränspolisens lista. När planet landar i Kabul kliver 22 unga afghaner av.

Det hade kunnat vara han. Habib vet det alltför väl. Han lever just nu i limbo, efter att ha avböjt att skriva på Migrationsverkets papper om att han återvänder frivilligt till Afghanistan. Hoppet är att beviljas en ny asylprövning.

– Jag tänker bara på mitt barn. Ingenting annat, säger han.

Snart treåriga Ali sitter i Habibs knä, han pratar och skrattar. Energi han samlat under middagsvilan på förskolan. I dag hämtade både Habib och Marie. Annars turas de om. Sedan Ali föddes 2017 har de tagit hand om honom tillsammans. Marie och Ali är svenska medborgare – pappa Habib är afghansk medborgare.

Marie, Habib och Ali flyttade in i lägenheten den första januari i år. Bordet och stolarna fick de billigt, allt för under tusen kronor. I vardagsrummet står en stor hörnsoffa och i andra ändan av rummet har Ali en lekhörna. I sovrummet har Ali en egen säng som Habib byggt på skolan där han pluggar.

Lärarna berömde hantverket. Habib ler när han berättar det. Han vill jobba med bygg i framtiden. Kanske kan han också utbilda sig till svetsare.

– Vi sitter på nålar känns det som. Vi tänker på och är jätterädda för att Habib ska utvisas. Med tanke på att han har en son – jag vet inte hur Ali kommer ta det – han kommer bli utan sin pappa, säger Marie.

Habib anlände enligt Migrationsverket den första december 2015. I själva verket kom han till Malmö centralstation ett par dagar tidigare. Sedan den 24 november 2015 har Sverige tillämpat en tillfällig asyllag. Den tillfälliga lagen är en av de striktaste som tillåts inom EU.

Har konverterat

I FN:s barnkonvention står det att när barnets bästa ska vägas mot ”barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.” Sedan den första januari i år är barnkonventionen svensk lag. Men det gör ingen skillnad för den lilla familjen i Ödeshög. Skrivelser om barnets bästa finns i både familjerättslig lagstiftning och i utlänningslagen.

Om Habib får stanna i Sverige är det på grund av att han konverterat. Ett beslut han fattade efter att både Marie och Ali döptes. Enligt en dom från Migrationsöverdomstolen, Mig 2019:25, från i december i fjol ska den som ändrar övertygelse få en ny prövning, om den nya övertygelsen påverkar skyddsbehovet. Men det är ändå inte säkert att Migrationsverket eller Migrationsdomstolen kommer att anse att Habib är i behov av att få sin sak prövad igen.

I Sverige är praxis att barnet om det är möjligt ska växa upp med båda sina föräldrar. Det anses vara det bästa för barnets utveckling.

Undantag ska göras om barnet far illa av kontakt med den ena eller båda föräldrarna. Då kan barnet till exempel vårdas enligt lagen om vård av unga, LVU. Det är oftast kommunens socialnämnd som ansöker om LVU.

I LVU-mål och vårdnadstvister får barnet ett offentligt biträde. Det offentliga biträdet ska försvara barnets eller den ungas intressen i målet. Barn som anländer själva till Sverige för att söka asyl får ofta ett offentligt biträde. Men barnet till en asylsökande förälder får inte ett offentligt biträde som för dess talan. Trots att den ansvariga myndighetens eller domstolens beslut kan leda till en separation av barn och förälder.

”Blev så mycket mer”

Marie och Habib träffades i början på 2016 när Habib började på samma skola som Marie. Marie var 15, Habib 17. Han gick i en annan klass tillsammans med andra nyanlända som anvisats till Ödeshög. Baracker hade satts upp på skolgården för att kunna rymma fler klasser. Först tänkte Marie att de bara skulle vara vänner.

– Men sen växte det och blev så mycket mer, säger hon.

Habib och Marie beskriver att det finaste med deras relation är att de båda bryr sig så mycket om varandra. Marie upplever att ingen någonsin har hjälpt henne lika mycket som Habib. Innan de träffades hade Marie självmordstankar och kände sig ofta ensam. Hennes mamma lyssnade inte och kallade det för en ”fas i livet”.

– Men när jag träffade Habib blev mina tankar bättre, säger hon.

Maries uppväxt kan kortfattat beskrivas som stökig. Hon är äldst av tre syskon och fick ta ett stort ansvar hemma tidigt. I dag har Marie ingen kontakt med sin pappa. Hon vill däremot ha en bra relation med sin mamma. Mamman var först tveksam till relationen med Habib. Men nu har hon mjuknat och tycker bra om honom.

– Han har bevisat att min mamma hade fel, säger Marie.

Habib växte upp i närheten av Kabul. Innan han kom till Sverige hjälpte han sin pappa i jordbruket. Han har tre syskon. Den äldre brodern kan varken gå eller arbeta eftersom han skadade benet som liten i en bombattack. Pappan dog innan Habib kom till Sverige.

Han har inte berättat för sin familj att Sverige inte vill ha honom kvar. Men Marie kommer inte ge upp.

– Jag kommer inte släppa honom. Jag kämpar och kämpar och kommer inte att sluta heller tills han får stanna.

Arbetet har förändrats

Dagen efter i Linköping, en knapp timme från Ödeshög, far duggregn runt i luften. Asylrättsjuristen Almina Imamovic hänger av sig kappan på en krok innanför dörren när hon kommer tillbaka från lunchen. Enligt Almina är det inte längre som det brukade vara att arbeta med asylrätt. De utvisningshotade klienter hon i dag företräder skulle inte ha deporterats före 2015. Hon pratar högt och gör då och då en paus, som för att låta det hon säger sjunka in.

Här på Juristteamet i Linköpings kontor tillbringar hon, och ofta den lilla hunden Enzo, mer tid än hemma. Särskilt dagar som de som precis har varit: dagarna före en stor deportation till Afghanistan. Almina skojar och säger att hon borde ha en bäddsoffa på kontoret för att slippa gå hem och sova. Skrivbordet är fullt med dokument ordnade i färgglada mappar.

Hon rabblar snabbt upp kapitel och paragrafer i utlänningslagen: kapitel fem, 18 paragrafen, andra stycket, punk fem. Lagen reglerar invandring och uppehållstillstånd på grund av anknytning. Grundregeln är att ansökan ska lämnas in från utlänningens hemland, men det finns undantag.

– Det är en paragraf som Migrationsverket totalt struntar i. Habib behöver inte alls lämna Sverige för att lämna in sin ansökan om anknytning. Om en utlänning har väldigt stark anknytning till någon i Sverige kan den ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning utan att lämna Sverige, säger Almina Imamovic.

Att ansöka om anknytning till en närstående i Sverige från Afghanistan är i sin tur omöjligt. I ett mejl till Syre bekräftar Sveriges ambassad i Kabul att de inte hanterar migrationsärenden. De hänvisar till ambassaderna i Islamabad, Teheran eller New Delhi.

Sedan 2015 har Almina Imamovic sett rättsosäkerheten öka i asylprocessen. Det finns ett tydligt före och efter 2015. Almina Imamovic har de senaste åren flera gånger, fler än hon kan minnas på rak arm, fått tillbaka avslag och beslut där Migrationsverket blandat ihop både ursprungsland och namn på den asylsökande. Hur är det då möjligt att ge någon en rättssäker, individuell, prövning?

– Migrationsverket bryr sig inte. De bryr sig verkligen inte. Det är bara löpande band för dem, säger hon.

Riskerar att splittras

Att säga att Habib och Marie just nu kämpar i motvind är i det närmaste en underdrift. Samtidigt verkar Ali vara ett glatt och välmående barn. Ali leker med leksakerna på en matta som ser ut som en bilbana i vardagsrummet, sitter still i Habibs knä medan vi pratar, han åker rutschkana och skrattar i parken utanför lägenheten. Marie är beredd att göra allt för att hans uppväxt ska bli så bra hon bara kan. Habib också. Att separera föräldrar och barn är annars inte något Sverige gör lättvindigt.

Sedan Ali föddes har Marie fått flera socialanmälningar på sig för att hon är så ung. Först på skolan, senare på BB under förlossningen. Både Habib och hennes mamma var där med henne.

– Folk såg mig och tänkte att du är bara 16, du klarar inte det här. Men jag visade dem att de hade fel, säger Marie.

Marie berättar att hon uppfattat det som att Migrationsverket tror att hon och Habib skaffade barn bara för att han skulle få stanna. Att det var uträknat så från början. Men det var det inte. Hur skulle hon och Habib ha vetat det? Och med facit i hand tycks inte det spela någon roll.

Jag frågar Almina om Maries tolkning av Migrationsverkets agerande och dokument. Almina bekräftar det Marie berättat. Även om det inte står rakt ut är det enligt henne vad Migrationsverket skrivit för den som läser mellan raderna.

– Det finns risk för att barnet blir omhändertaget om Marie mår dåligt efter att Habib utvisats. Att familjen splittras och tappar kontakten. Istället för att hålla ihop familjen blir barnet kanske placerat i familjehem. Vad vinner staten på det? Ingenting, säger Almina Imamovic.

”Frivilligt” återvändande

Drygt två veckor innan vi träffas i Ödeshög var Habib kallad till Migrationsverket i Norrköping på återvändandesamtal. Eftersom han bor och studerar i samma region har han redan ett busskort som fungerar i Östgötatrafiken. Migrationsverket skickade ändå en biljett till honom. Biljetten var dock bara betald enkel väg.

Marie och Habib blev genast oroliga.

– Hur hade de tänkt att han skulle komma hem igen? undrar Marie.

Bara dagar före Habibs återvändandesamtal tog polisens en kompis till honom i samband med ett likadant samtal på Migrationsverket i Norrköping. På sådana samtal vill Migrationsverket att den avvisade asylsökanden ska skriva på papper om att personen återvänder frivilligt. Den som inte är samarbetsvillig eller bedöms kunna avvika kan Migrationsverket välja att sätta i förvar.

Almina Imamovic vänder sig emot att Migrationsverket sätter likhetstecken mellan att skriva på pappret om frivilligt återvändande och vilja att samarbeta, för det är enligt henne vad myndigheten i praktiken gör. Att dyka upp på samtalet är i sig att samarbeta. Att inte dyka upp är att inte samarbeta. Att skriva på papper om att återvända frivilligt när man inte återvänder frivilligt är därmed inte detsamma som att personen inte är samarbetsvillig, menar hon.

Behov av långsiktig politik

De senaste åren har präglats av stora strömmar skyddsbehövande följt av tillfälliga lagar och lösningar som de båda gymnasielagarna, som kan ge tillfälligt uppehållstillstånd på grund av studier. Att Sverige behöver en långsiktig, hållbar, migrationspolitik är både civilsamhälle och politiker från samtliga riksdagspartier rörande överens om. Förra året tillsatte regeringen en kommitté som i sommar ska presentera ett förslag. Vad kommittén kommer landa i är ännu inte säkert.

– Jag känner både vrede och sorg när jag tänker på att det faktiskt är politiska beslut som har gjort att situationen är som den är. Och jag tänker också att vi kan ändra på det, säger Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen (V) till Syre. Christina Höj Larsen (V) vill fortfarande se en amnesti för de unga som kom 2015.

Socialdemokraternas migrationspolitiska talesperson Carina Ohlsson (S) menar att gymnasielagen var det enda alternativet vid tillfället. Hon ser inte en amnesti som alternativ. Carina Ohlsson anser också att den strikta asyllagen behövdes efter 2015. Samtidigt lyfter hon hur viktigt det är att hålla samman familjer: rätten att återförenas med nära familjemedlemmar måste prioriteras. Hon har stort förtroende för Migrationsverkets arbete, men att lagstifta så att ingen faller mellan stolarna är svårt.

– Det är vi politiker som är ytterst ansvariga. Migrationsverket följer det vi beslutar om, säger Carina Ohlsson (S).

Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Jonny Cato nämner också politikernas ansvar. Gällande den nya gymnasielagen var den lagtekniskt dåligt skriven från början. Han lägger ansvaret främst på den S-ledda regeringen som skrev lagen. C röstade ja till en dålig lag för att ge ungdomarna en ny chans.

– Vi var tidigt och tydligt ute och markerade för regeringen och sa att det här kommer också ställa väldigt många ungdomar inför en väldigt svår situation, säger Jonny Cato.
Gällande asylprocessen i stort lyfter Jonny Cato fram att det finns vissa problem med rättssäkerheten. Särskilt för hbtq+-personer och konvertiter, där beviskraven är hårda och knepiga.

Alla migrationspolitiska talespersoner som Syre pratar med lyfter barnets perspektiv i asylprocessen. På frågan om hur de ställer sig till att FN:s barnkonvention som svensk lag inte omfattar asylsökande barn då utlänningslagen är överordnad svarar samtliga att det är någonting som migrationskommittén kommer ta upp i sitt arbete.

I svenska Alis fall rör det sig dock inte om att han befinner sig i en asylprocess. Det är ju hans pappa som gör det.

Ständig oro

Sveriges riksdag ligger drygt tre och en halv timme med tåg från Ödeshög. Det hade kunnat vara i en annan värld. Men här fattas de beslut vars konsekvenser just nu håller Habib vaken om nätterna. Marie och Habib följer med i nyhetsrapporteringen då och då. Det rapporteras om bombdåd och skjutningar. I Linköping, i Stockholm och i Malmö. Svenskarna har blivit rädda.

– Det är inte alla som tycker att de som kommer hit ska få stanna. De är rädda för vad som kommer hända, vad som händer i Sverige, säger Marie.

Att alla ska få stanna går inte, menar Marie. Men den som sköter sig och bidrar, som har varit här länge – varför ska den skickas tillbaka? Varför ska hennes Habib skickas tillbaka?

Om Marie och Habib vågar drömma om framtiden så kommer de flytta till en lägenhet med fler rum. Kanske lämnar de Ödeshög och flyttar till ett större samhälle. De skulle plugga klart och söka jobb. De vill båda jobba inom byggnadssektorn. Om några år skulle de vilja ha fler barn så Ali får bli storebror.

Men istället väntar de på besked. De sitter som på nålar: i skolan, på de nya köksstolarna, i hörnsoffan och varje morgon på bussen. Hoppet hänger på domen MIG 2019:25 – att Habib som konvertit ska få en helt ny asylprövning.

Men som pappa till Ali får han inte stanna. Almina Imamovic menar att det är orättvist. I FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och artikel 8 i Europakonventionen står det att familjelivet ska respekteras. Ingen stat får gå in och separera en familj. Om inte mycket specifika eller starka skäl, som rikets säkerhet, föreligger. Men familjens enhet är starkt reglerad i både internationell och nationell lag. Att komma tillbaka på anknytning till familj i Sverige från Afghanistan är, som nämnt ovan, närmast omöjligt.

– Jag tycker det är orättvist om Habib får uppehållstillstånd som konvertit men inte som pappa till ett svenskt barn, säger Almina Imamovic.

Hon har egentligen bara en enda önskan:

– Jag önskar att lagen ska följas. Att internationella konventioner ska gälla. Och att Migrationsverket slutar leka med människors liv. De har inte rätt att göra det. Det får ingen göra. Men det gör Migrationsverket.

Debatten om att kycklingindustrin måste förändras tar fart igen och en vd får sparken efter avslöjandet om den omfattande vanvården av avelsdjur hösten 2023. Ett Kravcertifierat slakteri stängs och två personer åtalas efter avslöjande bilder på grisar som misshandlas vintern 2021. Året efter inleds en utredning om kameraövervakning på slakterier på uppdrag av regeringen. 

Det finns flera exempel på när olagliga metoder och dolda kameror har lett till förändringar i djurindustrin. När allmänheten får se vad som händer bakom de stängda dörrarna i industribyggnaderna väcks stark opinion som kan påverka situationen för djuren. Ändå är verksamheten redan granskad. ”Sverige har ett starkt djurskydd” är en återkommande fras från branschen och politiker.

– Många vet inte vad som händer i djurindustrin. När vi visar bilder och dokumentation från djurindustrin, då tappar alla hakan och säger: ”Det här kan inte vara Sverige”. Men det är Sverige. Det här är djurskyddslagen. Och alla tror att Sverige är så bra, säger Linda Lindström, ordförande på föreningen Total insyn, som menar att det finns en stark köttnationalism. 

– Alla tror att de har den bästa djurvälfärden, men så är det inte. Den är fruktansvärd. Och även om vi har en djurskyddslag så står den inte på djurens sida utan skyddar snarare jordbrukarna, säger hon. 

Många år innan dom

Enligt svensk djurskyddslag ska inga djur utsättas för onödigt lidande och flera myndigheter utför regelbundet kontroller för att säkerställa att lagar och regler följs. Trots det visar avslöjanden från djurrättsorganisationer och media gång på gång att verkligheten är annorlunda. 

Håkan Frisell, ansvarig utgivare för nättidningen Foodmonitor, konstaterar att när en bonde väl döms för djurplågeri har det ofta gått flera år sedan länsstyrelsen först uppmärksammade brott mot djurskyddslagen.  

– Man kan se ett ofantligt djurlidande under den tiden som man har hemlighållit för journalister. Om journalister hade fått reda på det här tidigare och det blivit avslöjat så hade det kunnat hända något annat.

– Det går inte att säga att vi har ett bra djurskydd i Sverige om inte media kan granska detta. Det är som att skjuta sig i foten, säger han.

Även om det inte leder till rättegång kan det dröja flera år från det att ett bristförhållande uppmärksammas tills det sker någon förändring, om det överhuvudtaget gör det. Ibland kan det gå åratal innan länsstyrelsen ens gör en uppföljande kontroll. Under tiden kan väldigt många djur utsättas för ”onödigt lidande”. 

Exempelvis brukar det konstateras brister i värphöns stallmiljö i runt 20 procent av de årliga kontrollerna, enligt Jordbruksverkets sammanställning. Ofta beror det på för hög halt av ammoniak i luften då ströbädden inte är torr och innehåller för mycket avföring. Det finns runt åtta miljoner höns i Sverige och därtill tio miljoner slaktkycklingar. Även om kontrollinsatserna riktas mot de mest riskfyllda verksamhete rna hör de ofta till de största och det är många djur som utsätts för vanvård.

”Skandalöst”

Exakt hur många djur det rör sig om går inte att få reda på. När offentliga handlingar som kontrollrapporter begärs ut från länsstyrelsen är antalet djur sekretessbelagt. Alla brister är maskade med breda svarta streck över texten. Ofta går det inte ens att se vilket djurslag det är. 

– Det är fruktansvärt. Vi får inte ta del av konsumentinformationen som vi alla har rätt till. Jag kan förstå att man inte vill hänga ut en speciell leverantör, men att vi inte ens får reda på vad djuren utsätts för, det är skandalöst, säger Linda Lindström, Total insyn. 

Föreningen Total insyn grundades med utgångspunkten att det är viktigt med transparens för konsumenter så att alla kan göra medvetna val.

– Det är så mycket som händer bakom stängda dörrar som vi inte vet.

Total insyn publicerar ibland filmer från aktivister som har tagit sig in på någon gård och filmat djur som inte har det bra. 

– Så länge man inte förstör egendom utan dokumenterar så tycker jag det är viktigt att vi gör det, eftersom det inte sker kontroller eller finns kameraövervakning.

Filmerna kommenteras ofta på sociala medier med frågor om var det är, ”så vi kan göra något åt det”. 

– Men det viktiga är inte vilken gård det är utan att det ser ut så här på alla ställen, säger Linda Lindström. 

– Vi hänger inte ut gårdar utan vill visa på problematiken i hela samhället. Det är väldigt problematiskt, eftersom det försiggår mycket djurplågeri som inte kommer upp till ytan. 

Linda Lindström kommenterar att länsstyrelsen har som mål att granska tio procent av alla gårdar varje år, men bara hinner med fem till sju procent. Dessutom anmäls kontrollbesök i förväg. 

– När man granskar restauranger så säger man inte till en vecka innan. Men när man åker till gårdar så bokar man en tid. Det är klart att om det händer någonting kan det skylas över. 

– Jag tycker att man gullar för mycket med djurbönderna. Det borde bli hårdare. Statistik visar att det kan ta upp till tio år innan en gård blir granskad och det är inte okej. Jag tycker snarare att man borde granska alla gårdar en gång i månaden. Förutsättningslöst, hela tiden. Och även komma på oregelbundna tider så att man verkligen ser hur det ser ut. 

Hon tar avslöjandet om avelskycklingarna från Uppdrag granskning och Djurrättsalliansen som exempel, där media vägrades komma in och filma, eller ens ta del av företagets material från anläggningen. 

– Men när man går undercover och visar hur det ser ut… alltså det är fruktansvärt.

Linda Lindström tror att det är mycket som mörkas.

– Det är väldigt starka marknadskrafter och pengar i djurindustrin. Det finns en stark lobbyorganisation som säkerligen är med i bakgrunden. Nu vill jag inte säga att länsstyrelsen är helt korrupt, men jag tror absolut att det finns marknadsmässiga starka viljor bakom, som gör att vi inte får reda på allt.

”Branschen sätts främst”

Djurrättsalliansen ger ett exempel på det från samarbetet med Uppdrag granskning i Kycklingens pris där en av cheferna på avelsföretaget inte lyckas avliva ett av djuren, trots upprepade försök.

– Företaget hade bett länsstyrelsen att sekretessbelägga hans namn. Och länsstyrelsen sa: ”Okej, vi ska inte lämna ut det”. På det sättet kan djurindustrin påverka, säger Malin Gustafsson, talesperson.

Hon tycker det är tydligt att myndigheterna sätter branschens intressen främst genom den omfattande maskningen, som ofta förklaras med att företagen kan lida skada om uppgifterna röjs. 

– Det är anmärkningsvärt att det inte går att få insyn i på vilka sätt till exempel djuruppfödare bryter mot djurlagstiftningen. 

– Vi arbetar undercover för att det är dolda industrier som inte själva visar upp hela sanningen, säger Malin Gustafsson.

Djurrättsalliansen begär regelbundet ut handlingar från framför allt länsstyrelsen, men även Livsmedelsverket och Jordbruksverket. De senaste åren har sekretessen hos framför allt länsstyrelsen ökat – och blivit allt mer godtycklig. Det skiljer mellan länen och från gång till gång. Ibland när Djurrättsalliansen har fått dubbletter av samma handling har olika saker varit maskade. 

– Det visar att det är godtyckligt och upp till handläggaren. På så sätt har vi i vissa fall kunnat pussla ihop uppgifter.

”Gör olika varje gång”

På Djurens rätt har man sett samma mönster.

– Vi ser framför allt en skillnad mellan olika länsstyrelser och det är problematiskt för de ska agera på samma sätt, säger Anna Harenius, sakkunnig etolog.

Organisationen begär ut handlingar vid större granskningar av exempelvis kycklingslakterier. 

– Vissa sekretessbelägger personuppgifter, företagets namn och personnamn, medan andra väljer att sekretessbelägga alla brister och vissa sekretessbelägger nästan ingenting. Men samma länsstyrelse gör olika varje gång, det beror på vilken handläggare man pratar med.

Det är också stor skillnad mellan länsstyrelsen och Livsmedelsverket, där det bara är två handläggare som arbetar med utlämnanden. 

– Livsmedelsverket har inte varit så maskat, säger Anna Harenius.

I den senaste granskningen av Djurens rätt har bristerna på Sveriges största kycklingslakterier kartlagts. Livsmedelsverket har sekretessbelagt leverantören eller gården där bristen har uppstått, medan slakteriet där den har upptäckts och själva avvikelsen har fått stå kvar i de begärda handlingarna. 

– Det är den informationen vi vill ha, säger Anna Harenius.

– Vi behöver inte veta exakt vilken gård det är. Vi vill veta vad djur utsätts för i Sverige. Jag blir väldigt bekymrad när det är bristerna som maskas.

Tror du att det maskas mer i djurskyddsärenden? 

– Det är en känslig fråga och vissa anser att när de här bristerna är åtgärdade så behöver ingen veta om dem. Det kanske skiljer sig från andra företagsverksamheter, men jag vet inte.

Missnöjda med avslöjanden

Nättidningen Foodmonitor.se bevakar livsmedelsbranschen och begär ut offentliga handlingar nästan dagligen. Ansvarig utgivare Håkan Frisell har lång erfarenhet från kontakt med länsstyrelsen, Livsmedelsverket och Jordbruksverket. 

– För femton år sedan var det väldigt öppet. Man kunde få ut precis allting, nästan ingenting maskerades. Idag har det ändrats radikalt. Det kan vara väldigt svårt att få ut något, säger han. 

Vad tror du att det beror på?

– Jag tror att branschen har reagerat på det. De har varit missnöjda med alla avslöjanden som har varit, på Syre eller Aftonbladet till exempel. Det har blivit en skärpning på grund av avslöjanden. Det har branschen själv sagt. Myndigheterna har också tyckt att det har varit för mycket avslöjanden. De har försökt att sätta stopp för det där.

Förra året anmälde Håkan Frisell Livsmedelsverkets chefsjurist efter att myndigheten sekretessbelagt motparter i en diarielista. Håkan Frisell kritiserade att journalister och allmänhet skulle kunna behöva betala tusentals kronor för att eventuellt få ut diarielistor, som varit en allmän och gratis handling i decennier. 

– Att ta betalt för sekretessgranskning är normalt sett inte tillåtet, men Livsmedelsverket anser sig nu ha hittat ett sätt att göra det ändå. Det kanske inte är ett problem för Siren och de stora mediekoncernerna, men för frilansare och allmänheten spelar det roll, det var en viktig anledning till att låta JO titta på saken, säger Håkan Frisell. 

Men Justitieombudsmannen gick trots allt inte vidare med anmälan.

– Anledningen till Livsmedelsverkets ändring tycks vara att journalister tidigare för enkelt kunde lägga pussel med sådana uppgifter. Jämförelsevis anger Konsumentverket, Arbetsmiljöverket och andra myndigheter motparter i sina listor, som till och med kan ligga ute på nätet.

”Oftare rätt i högre instans”

Det händer att Håkan Frisell överklagar beslut om sekretess, även om det inte brukar leda till någon förändring. Men en gång för tre år sedan fick han rätt, när länsstyrelsen i Värmland hade maskerat diarienumret på handlingar som hade inkommit från Livsmedelsverket, så att det inte skulle gå att begära ut handlingarna från Livsmedelsverket.

– Det tyckte vi var lite väl mycket, för då kunde vi inte följa handlingarna. Det överklagade vi och det vann vi.

Kammarrätten konstaterade att ”djurägare och djur, uppgifter om slakteriet och transport till densamma, datum och diarenummer för aktuell kontroll samt namn och kontaktuppgifter för den veterinär som utfört kontrollen” var offentliga.

Håkan Frisell ger ändå exempel på när även djurslag får maskeras enligt domslut. Han menar att första instans ofta ger myndigheterna rätt och att journalister borde driva överklagan vidare. Som jämförelse nämner han att ett ärende om sekretessbeläggning av en avvikelse på företaget Attendo care angående omsorg av äldre i Borås gick vidare till Högsta domstolen, som ändrade tidigare domslut om maskering till att uppgiften skulle offentliggöras. I det fallet handlade det om misskötsel av äldre människor i stället för djur, men det hänvisades till sekretess på samma sätt som i djurskyddsärenden, att uppgifterna kunde skada företaget. 

– Men sekretessen kring djur i livsmedelsproduktion i Sverige är stenhård. Lagstiftningen är skriven så, säger Håkan Frisell. 

När det gäller livsmedel får sekretessen lyftas om det finns ett allmänintresse som exempelvis ”rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln”, enligt offentlighets- och sekretessförordningen. Men när det handlar om djurskydd spelar det ingen roll hur stort allmänintresset är.

– Skillnaden mot livsmedel är som natt och dag. För livsmedel kan du få reda på i stort sett allting. Men så fort det handlar om djur, då är det hemligt.

Vad tycker du om det?

– Ja, när blir djur livsmedel kan man undra. Har inte konsumenten rätt att få veta vad som har hänt med de här livsmedlen, om man nu äter kött, mjölkprodukter och ägg? Som det är nu får vi inte reda på det förrän produkterna har lämnat slakterierna, på väg till Ica-butikerna. Då blir sekretessen helt annorlunda.

Håkan Frisell tycker att lagstiftningen borde ändras så att samma regler gäller för djur som är en del av livsmedelsproduktionen.

– Allting som sker med korna, allting som sker med hönsen, allting som sker med grisarna, det ska vara lika öppet som för livsmedel.

”Måste se till hela kedjan”

Journalisten Nils Funcke, expert på yttrandefrihet och offentlighetsprincipen, håller med.

– Man måste se till hela kedjan när man producerar ett livsmedel. Man kan inte bara rikta in sig på hur Icahandlaren sköter sig. Hur man hanterar djuren påverkar livsmedelskvaliteten också. Kött från stressade grisar blir väl inte alla gånger så bra, säger han.

På Livsmedelsverkets hemsida står också att producenten som hållit djuren måste lämna ”information från livsmedelskedjan”.

Att sekretessen inte kan lyftas när det handlar om djurskyddsärenden tycker Nils Funcke är ett absurt resonemang.

– Om det nu är så låter det som en brist i lagstiftningen. 

Han är också kritisk till den omfattande mörkläggningen. Exempelvis i en kontrollrapport som Syre har begärt ut från Livsmedelsverket går det att se att en avvikelse påvisades förra året på Siljans chark i Mora, efter en händelsestyrd kontroll gällande ”hållande och skötsel av djur”. Mer än så går inte att utläsa. Det syns inte ens vilket eller vilka djurslag det handlar om. I ett annat exempel från tidningen Foodmonitor har Livsmedelsverket maskat namnet på ett slakteri där det upptäcktes att två suggor hade färska sår som ansågs ha uppstått under transporten. Livsmedelsverket nöjde sig alltså inte med att maska namnet på transportören. Det bedömdes kunna vara skadligt för verksamheten att rapportera på vilket slakteri sårskadorna hade uppmärksammats. 

Har de laglig rätt att maska så pass mycket?

– Jag skulle säga att de går för långt då. Det är klart att man får göra en bedömning av huruvida det kan skada företaget. Och då är vi inne på risken för att de utsätts för djurrättsaktivister som ger sig på dem. Det har vi sett exempel på vid minkfarmer, säger Nils Funcke. 

Han menar att det måste finnas ett påtagligt hot för att maskera uppgifter, det räcker inte med en abstrakt risk för att anseendet kan ta skada.

– Jag har inte hört talas om att man har brutit sig in på ett slakteri. Därför framstår det som omotiverat att göra så långtgående sekretessbedömningar som aldrig förr.

– Och i den andra vågskålen finns allmänhetens rätt att få del av vilka företag som sköter sig och inte.

Nils Funcke poängterar att konsumenter måste kunna välja bort produkter från de företag som inte lever upp till lagens krav. 

I avvägningen av vad som ska maskas menar Nils Funcke att det är kunskapen om företagsnamnet som kan utgöra ett hot.

– Det skadar inte företaget om man talar om att det går för många grisar på varje kvadratmeter om man inte talar om vilket företag det är. Talar man däremot om vilket företag det är men inte vad det gäller är det klart att då sätter genast konspirationstankar igång hos andra.

Hur ser du på att man kan få tillgång till sekretessbelagda uppgifter genom att pussla ihop olika dokument?

– Det är ett sundhetstecken, på att varje myndighet har tänkt till själv. 

Nils Funcke förklarar att myndigheterna ska göra självständiga bedömningar och kan ha olika regler för vad de får lämna ut. Sedan beror det också på handläggaren.

– Det är naturligtvis så att människor sitter på andra sidan också, som tolkar reglerna antingen lite stramare än vad lagstiftaren har tänkt sig, eller töjer lite grann åt andra hållet.

Handläggarens besked ska man se som en preliminär bedömning. Är man inte nöjd med det kan man begära ett formellt beslut från myndigheten, som också behövs för att överklaga. Nils Funcke brukar själv undervisa i att man får lägga pussel. 

– Får man inte ut en uppgift från en myndighet så kan man få den från någon annan. Då har ingen gjort något fel. 

Så det är bra att sekretessen varierar för att det blir bättre insyn?

– Ja, det skulle jag säga. Jag tror att det skulle bli sämre insyn om alla länsstyrelser snackade ihop sig. 

– Risken är att vi får en central myndighet i Sverige som sitter och gör sådana där bedömningar. Då kan du ge dig tusan på att det blir maskat både kors och tvärs.

Han berättar att JO har kritiserat när myndigheter har kommit överens om att exempelvis vänta med att lämna ut en uppgift. 

– Man har då bildat en form av kartell för att hantera en begäran om att få ut uppgifter. Skulle det där sprida sig är jag rädd för att insynen kommer att minska påtagligt.

Förra året ställde sig riksdagen bakom en motion av Mikael Larsson (C) om att regeringen bör utreda hur sekretessen i djurskyddsärenden kan stärkas ”så att alla handlingar som lämnar länsstyrelserna i dessa fall alltid har en stark sekretess och djur och lantbrukare sätts i första rummet”. Hur djurskyddet är ska enligt motionen inte bedömas av ”enskild som begär ut handlingar”, eftersom det skulle medföra ett sämre skydd för djuren.

”När människor med andra intressen kan ta del av eventuella handlingar kan trakasserier mot lantbrukare öka och djurskyddet blir inte starkt och bra”, skriver Mikael Larsson (C). 

Tror du att ett hårdare samhällsklimat minskar insynen?

– Det kan det säkerligen göra när det gäller enskilda bedömningar. Sedan är det alltid så att pendeln många gånger slår från öppenhet mot mer slutenhet. Vi har lagförslag nu som gör att det inte ska vara grundlagsskyddat att bygga upp databaser med uppgifter om brottmålsdomar. Nu viktas den personliga integriteten och affärsintressen lite högre än insynsintresset, säger Nils Funcke.

Offentlighetsprincipen i grundlagen

Svenska medborgares rätt att ta del av allmänna handlingar är grundlagsskyddad i tryckfrihetsförordningen. Till allmän handling räknas exempelvis text eller bild som innehåller information och förvaras hos en myndighet. På regeringens hemsida står det:

”Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen. Den innebär att allmänheten, ofta enskilda individer och företrädare för media, har rätt till insyn i och tillgång till information om statens och kommunernas verksamhet.”

Nils Funcke tycker att det har blivit en slapp inställning till synen på insyn och offentlighetsprincipen. 

– Man drar ut på tiden och man försvårar för enskilda och för myndigheter att kunna ta del av papper. 

Han påtalar att det hänvisas till behov av ökad säkerhet när exempelvis tidigare öppna lokaler hos kommunerna stängs. 

– Så kan det vara, men då får man se till att man löser rätten till insyn på något annat sätt, säger han.

– Rent allmänt så är jag väl lite bekymrad över vår kära lilla offentlighetsprincip som vi har haft sedan 1766. Det fanns en grundtanke med den där, att det gagnar tilliten inom samhället och förtroendet för myndigheter.

Nils Funcke menar att det självklart ska finnas en långtgående insyn både i branschen och hos myndigheter.

– Det är en rättssäkerhetsaspekt, som i synnerhet gäller företag som producerar något så viktigt som våra livsmedel.

Han påpekar att det är av särskild vikt att allmänheten har förtroende för att livsmedelsproducenterna följer lagstiftningen som riksdagen har beslutat om. 

– Och det förutsätter att de som inte sköter sig får finna sig i att bli exponerade. Det är ett kvalitetsmärke för Sverige.  

Ingen sund kunkurrens

Han tycker att branschen som helhet borde bejaka en större öppenhet. 

– Det är också en fråga om en sund konkurrens mellan de här företagen. En del tjänar extra pengar på att ge avkall på något som gäller djurskyddet. Och kan därmed få en konkurrensfördel gentemot något företag som lever upp till normerna och kanske ett snäpp till. 

Dessutom skulle lägre sekretess fungera som en ”preventiv åtgärd”. 

– Är det på det viset att det skulle bli kutym att det aldrig når offentligheten är risken att man slappnar av när det gäller hur man sköter sina djur. 

Oanmälda kontroller från myndigheterna fungerar också som förebyggande åtgärder.

– Är det någon som har fått prickar så bör man ju kunna göra en gryningsräd, alltså komma utan varsel för att se om det är åtgärdat. 

– Vet företagarna att det kan stå en inspektör här på måndag morgon är det klart att de skärper sig lite grann. 

Nils Funcke påpekar att inte bara myndigheterna utan också media har en kontrollerande funktion, inte minst vid en granskning av myndigheterna. 

– Det är inte alls uteslutet att det förekommer korruption och mutor där också. 

Han tar Attunda tingsrätt som exempel, där sekretessbelagda uppgifter om telefonavlyssning lämnades ut till kriminella. 

– Man kan inte utesluta att kontrollmyndigheterna antingen slappar eller ser mellan fingrarna.

Preventiv övervakning

Kamerabevakning på slakterier kan också vara en preventiv åtgärd, enligt utredningen som lämnades över till regeringen den 2 juni 2023, med förslag om en ny lag med krav på övervakning. I utredningen yttrar sig en expert från Jordbruksverket om att ljudupptagning borde vara tillåtet, vilket det inte ska vara enligt förslaget, då det anses hota integriteten. Djurens rätts riksordförande Camilla Bergvall kommenterade förslaget i ett pressmeddelande:

– Djur uttrycker mycket känslor via kroppsspråk som kan fångas på bild men också genom att till exempel skrika när de utsätts för smärta. Därför hade vi gärna sett att ljudupptagning var en del av lagstiftningen för att den ska göra så stor skillnad för djuren som möjligt.

Utredningen initierades av den förra regeringen och lagen föreslås träda i kraft 2025, men nuvarande regering och landsbygdsminister Peter Kullgren har ännu inte lämnat något besked om nytt lagförslag.

För tre år sedan rapporterade Foodmonitor om att Livsmedelsverket hade tagit bort ljudet på videoklipp som officiella veterinärer hade filmat på slakterier. Tidigare hördes djuren skrika på filmer som begärdes ut. Livsmedelsverket motiverade beslutet med att materialet komprimerades och att ljudet inte tillförde någon sakuppgift. 

Anna Harenius på Djurens rätt konstaterade:

– När till och med ljud börjar censureras av myndigheter kanske det som pågår bakom slakteriernas stängda dörrar har gått alldeles för långt?

I en granskning av Sveriges slakterier tidigare i år rapporterade Djurrättsalliansen att 83 av 88 slakterier som hade kontrollerats av länsstyrelsen 2022 bröt mot djurskyddslagstiftningen. Fler än 900 brister uppmärksammades, exempelvis bedövades inte djur ordentligt. Enligt Jordbruksverkets årliga rapport upptäcktes det brister i standardrutiner runt bedövningen i nära 60 procent av kontrollerna förra året. Livsmedelsverket skickade in totalt 1 505 ”informationer” om avvikelser på slakterier, som enligt tidningen Foodmonitor har bytt namn från ”anmälningar”, efter påtryckningar från branschen. 

119 miljoner döda

Avvikelserna kan påverka väldigt många djur, förra året dödades över 119 miljoner djur på slakterierna, allra flest kycklingar. Många kycklingar dör också under transporten och måste kasseras, drygt 3,2 miljoner under förra året enligt Djurrättsalliansen. Branschen räknar med ett visst svinn och myndigheterna tillåter det. Djuren blir inte annat än siffror i statistiken, något Djurrättsalliansen vill ändra på.

Organisationens granskningar av allmänna handlingar och flera avslöjanden i media kan ha bidragit till ökad sekretess, men det är bara spekulationer, menar Malin Gustafsson, talesperson.

– Alltså om det påverkar på samma sätt som vi ser att djurindustrierna har försökt påverka politiskt att det ska bli hårdare straff, i och med att vi tänjer på gränserna, eller begår lagöverträdelser för att kunna dokumentera hur djuren behandlas. 

Hon förklarar att Djurrättsalliansen finns med de metoder som används, dolda kameror exempelvis, för att allmänheten ska få insyn i hur djur behandlas i djurindustrin i Sverige.

– En av anledningarna till att vi gör det, utöver att vi tycker det är viktigt och nödvändigt att de här djurens livsöden berättas, är för att var och en av oss ska kunna fatta beslut som är välgrundade: ”Vill jag vara en del av att djur behandlas så här i vårt samhälle eller inte?”, säger Malin Gustafsson. 

Enligt Parisavtalet ska ett land kunna tillgodoräkna sig en utsläppsminskning i ett annat land om det står för kostnaden. Efter förhandlingar i samband med Cop26 i Glasgow 2021 spikades de övergripande reglerna för Artikel 6 i avtalet, som reglerar hur det ska gå till. Sverige som är ett av länderna som drivit på för att få reglerna på plats, är också ett av de första i världen att påbörja ett projekt. I slutet av november slöt Energimyndigheten ett avtal med ett bolag som ska anlägga solceller på kommersiella och industriella anläggningar i Ghana med batterilagring, för att ersätta de dieselgeneratorer som används idag. Kopplat till projektet är en satsning på att utbilda kvinnor att bli solcellsinstallatörer, berättar Sandra Lindström, enhetschef på Energimyndigheten.

– Tanken är att projektet ska kunna bidra till att få fler kvinnor i energibranschen.

Syre: Hur kan ni veta att dieselgeneratorerna inte bara flyttar någon annanstans?

– Vår ”theory of change” är att köpet av utsläppsminskningar gör det möjligt att erbjuda solenergi som för slutanvändarna är mer ekonomisk än dieselgeneratorer, säger Sandra Lindström som också berättar att myndigheten gjort platsbesök där de pratat med användare för att bättre förstå den lokala kontexten.

– Om dom kan ersätta dieseln med ett billigare alternativ (solel i detta fall) så gör de det. Självklart är det en dynamisk situation och marknad, så för vår del följer vi upp kontinuerligt för att granska just sådana frågor. 

Kan bidra till klimatmålet

Men regeringens avsikt är inte att låta det stanna vid välgörenhet. Med satsningar på klimatinsatser utomlands ”kan Sverige också uppnå de klimatpolitiska målen på ett ”kostnadseffektivt sätt”, meddelade regeringen i samband med att höstbudgeten presenterades. Projektet i Ghana är beräknat att minska utsläppen med 165 000 ton koldioxid fram till 2030, vilket grovt motsvarar utsläppen från 55 000 personbilar under ett år. En utsläppsminskning som Sverige sedan ska kunna tillgodoräkna sig medan Ghana, enligt de spikade reglerna – inte ska kunna göra det under samma period.

Ett litet projekt i sammanhanget. Men det ska följas av fler. De 1,5 miljarder som staten kan ingå avtal med fram till 2032, skulle enligt underlaget till budgetsatsningen räcka till 3,5 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar runt 8 procent av de 63 procent utsläppsreduktion som krävs till 2030 (jämfört med 1990), enligt klimatmålet.

– Projektet kommer att kunna generera mer efter 2030. Men det är det här vi kommit fram till att vi köper, säger Sandra Lindström, chef för internationella klimatsamarbeten på Energimyndigheten.

En uppskattning från 2020 som använts som underlag till budgetsatsningen bygger på att kostnaden landar på 40 dollar per ton koldioxid. Men Syre kan berätta att projektet i Ghana blev dyrare – 60 dollar per ton koldioxid, enligt siffror från Energimyndigheten. Något som skulle innebära mindre pang för pengarna – med en tredjedel, om priset blir ett snittpris för de 1,5 miljarderna som ska användas.

– Olika projekt har olika marginalkostnader, så det är svårt att jämföra dem sinsemellan. Det är också väldigt få företag och länder som har gjort artikel 6 program, så det finns inga referenser, säger Sandra Lindström.

Syre: Men tyder det här projektet på att det kan bli dyrare?

– Det kan vara så men det är svårt att säga.

”En viss prispress”

Vad priset tillsist landar på inom den nya utsläppshandeln har stor påverkan på det globala klimatarbetet, enligt Mathias Fridahl, som forskar om klimatpolitik vid Linköpings universitet. Under Kyotoprotokollet som endast krävde att ett antal rika länderna gjorde klimatinsatser, blev kolkrediterna extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket – det vill säga köparländernas ”vilja att leta efter nya tekniska lösningar, nya politiska instrument eller beteendeförändringar”. Men under Parisavtalet tror Mathias Fridahl att priset kommer att bli desto högre, då alla länder deltar i avtalet och måste bidra med klimatlöften.

– Under Kyoto-protokollet så fanns det ju inga egna åtaganden för de länder som kunde generera kredit, alltså värdländerna. Det gjorde att de inte behövde tänka i termer av att uppfylla egna åtaganden. Under Parisavtalet kommer de att vilja genomföra de åtgärder som är hyfsat enkla och billiga själva och framför allt söka stöd för svårare åtgärder, säger han och fortsätter:

– Men det kommer fortfarande vara så att de här länderna vill vara attraktiva för investeringar. Det här är ju pengar som kan användas både till minskade utsläpp men också för att bidra till hållbar utveckling i värdlandet, så det finns fortfarande en viss prispress som gör att vi inte vet var det tar vägen.

Hur påverkar det omställningen i Sverige?

Ett pris på 60 dollar per ton koldioxid som i Ghana-projektet är betydligt dyrare än vad de verifierade utsläppsminskningarna kostade under Kyoto-protokollet, där det som mest låg det på 25 dollar per ton koldioxid men föll gradvis ner till tio dollar och när marknaden kollapsade 2012, såldes ett ton koldioxid för 0,5 dollar. Men även om utsläppshandeln landar på 60 dollar under Parisavtalet, är det billigare än både den svenska koldioxidskatten, som ligger på runt 1300 kronor och det nuvarande priset på EU:s utsläppshandel ETS, som ligger på runt 800 kronor. Så vad gör det med det svenska omställningstrycket?

EU tillåter inte länderna att använda artikel 6 krediter för att klara sina beting till klimatmålet till 2030. Så för att möta det måste det inhemska omställningstrycket vara oförändrat – oavsett satsningen på utsläppsminskningar utomlands. Men för det svenska klimatmålet till 2030 –som är mer ambitiöst, är det tillåtet. Enligt det klimatpolitiska ramverket räknas insatser utomlands som en av tre möjliga kompletterande åtgärder för att nå klimatmålen.

– Då kan ju regeringen sitta med en kalkyl och tycka att det är värt den här satsningen på 1,5 miljarder för att köpa krediter mot att vi gör fossilbränslet billigare i transportsektorn i Sverige. Och det gissar jag att man har gjort, säger Mathias Fridahl.

Skulle endast bli aktuellt i nödfall

Men Vägvalsutredningen som la förslag på styrmedel för att nå negativa utsläpp efter 2045, såg stora risker med att förlita sig på artikel 6 krediter. Därför rekommenderade de att staten i första hand skulle använda sig av bio-ccs som är en teknik där organiskt material bränns upp samtidigt som koldioxiden fångas in för att begravas under mark. Alternativt öka kolsänkan i skog och mark. Utsläppsminskningar utomlands skulle endast användas i nödfall och som mest under åren 2040 till 2045 – om de andra kompletterande åtgärderna inte skulle visa sig vara tillräckliga för att nå nettonollutsläpp, enligt utredningen.

– Då var det stora frågetecken kring om artikel 6 verkligen skulle utvecklas till ett mer robust system än vad vi hade under Kyotoeran och det finns fortfarande anledning att vara försiktig. Men om man byggt upp systemet och sedan annullerar krediterna, då har man förhoppningsvis bidragit till global klimatnytta om de här krediterna visade sig ha god kvalitet. Visar de sig haft dålig kvalitet har man i alla fall inte försämrat för klimatet i världen, säger Mathias Fridahl, som deltog i utredningen.

Sverige kan påverka praxis

Vid sidan av att marknaden översvämmades av billiga krediter under Kyotoavtalet – fanns också en kritik mot att många av projekten inte ansågs ha varit additionella. Det vill säga, om ett projekt ändå skulle ha blivit av utan stödet – uteblir klimatnyttan. Enligt en ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade det sig att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Som Syre berättat igår, pågår intensiva förhandlingar om vägledningar för utsläppshandeln på COP28 – som kan få stora konsekvenser för hur robust handeln blir framöver. Enligt David Newell, Sveriges förhandlare på COP28, anställd på Energimyndigheten, kan det bli både ”bra och dålig kvalitet”.

– Under tiden kommer Sverige att göra allt för att gå före med ett gott exempel och bara gå in i projekt som är riktigt bra. För det kan också påverka praxis, säger David Newell, Sveriges förhandlare på COP28, anställd på Energimyndigheten.

Myndighetens bedömning är att projektet i Ghana inte skulle ha skett utan Sveriges kapitalinjektion. Att det inte går att säga med fullständig säkerhet, ligger i sakens natur. Men Mathias Fridahl som inte är insatt i det enskilda projektet, ser skäl för att det kan stämma. Fattiga länder har ofta svårt att få tillgång till kapital, även om ett projekt väntas bli lönsamt på sikt.

– Om man har ont om kapital och måste göra en stor investering tidigt i en process för att generera el kan det vara svårt att få tillgång till det kapitalet på den vanliga marknaden, säger han.

Redan när Parisavtalet klubbades 2015 stod det klart att länderna skulle kunna köpa utsläppsminskningar av varandra, även företag skulle kunna delta i handeln. Men farhågorna är och har varit många.

Utsläppshandeln som pågick under Kyotoprotokollet, det klimatavtal som föregick Parisavtalet, fick svidande kritik. Krediterna blev extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket i köparländerna, enligt en av anklagelserna. Det vill säga, länderna blev mindre benägna att leta efter klimatlösningar, när det gick att köpa sig fria. Till skillnad från Kyotoprotokollet är alla länder med i Parisavtalet, så inget land kan gå fritt från att ställa om – vilket anses kunna driva upp priset.

Står inför vägskäl

Men kritiken stannade inte där. En ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Samma anklagelser har riktats mot den frivilliga marknad som pågår idag, där företag som påstår sig göra klimatnytta, köper andelar i trädplanteringar eller andra insatser som ska minska utsläppen.

Så frågan är om handeln som ska ske under artikel 6 i Parisavtalet kan fungera bättre. Enligt David Newell, som förhandlar för Sverige på COP28, står länderna inför ett vägskäl.

– I min mening är det absolut möjligt. Men det är en bit kvar innan vi vet om den förhoppningen går i uppfyllelse. Skapar vi dåliga vägledningar och regler, kan det leda till att det blir precis som den frivilliga marknaden som pågår just nu och som har dålig kvalitet.

Ska kunna säljas till företag

Under COP26 i Glasgow spikades de övergripande reglerna och den handel där krediterna auktoriseras för överföring av ett säljarland och ett köparland (artikel 6.2), har påbörjats.

Sverige är ett av länderna som kommit längst och har nyligen genomfört en upphandling med ett bolag som ska sätta upp solceller med batterilagring i Ghana, för att ersätta de dieselgeneratorer som är på plats idag. Det ska ge krediter som motsvarar 155 000 ton mindre koldioxid fram till 2030, som Sverige ska kunna avräkna mot sitt 2030-mål. Något Ghana inte ska kunna göra det, för att undvika dubbelräkning, enligt de spikade reglerna.

Krediter som auktoriserats under artikel 6.2 ska också gå att sälja till ett företag, som då kan använda det mot sitt klimatmål. Men i de fallen skulle inget av länderna få tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna, enligt David Newell. Under klimattoppmötet i Dubai sker förhandlingar om exakt hur krediterna ska få bokföras, när de ansvariga länderna ska rapportera dem till FN.

– Vi vill skapa regler som gör det transparent att se vad är det för projekt som har investerats i, säger David Newell.

Kan etablera praxis

Men att två länder samarbetar om utsläppsminskningar är bara en del av den nya marknaden. En annan som regleras under Parisavtalets artikel 6.4 är hur FN, som en tredje part ska kunna godkänna ett projekt som sedan ska kunna säljas till ett företag eller andra länder.

Under COP28 i Dubai sker förhandlingar om vägledningar för handeln och vad för slags krediter som ska kunna godkännas av myndigheten inom FN. Något som i sin tur också kommer att kunna påverka de krediter som godkänns av länder som ingår avtal med varandra, det vill säga 6.2.

– Om vi med hjälp av de här vägledningarna kan etablera bra praxis kan det bli att marknaden säger att om ”vi köper krediter under 6.2, då kräver vi att de som är inblandade använder sig av den vägledningen, för den har visat sig vara bra, säger han.

Risker med naturbaserade lösningar

Men hur vägledningen faller ut är alltså ännu ett oskrivet kapitel. En av frågorna som länderna ännu inte kommit överens om är vilka typer av negativa utsläpp som ska kunna krediteras inom artikel 6. En grupp länder vill till exempel att havsbaserade lösningar, så som mangroveskogar och sjögräs, ska kunna inkluderas. David Newell ser risker:

– Det är svårt att räkna hur stora utsläppsminskningar som skett.

Men han ser även risker med andra naturbaserade lösningar som kan skapa negativa utsläpp, så som trädplanteringar. Många länder med skog vill gärna se regler som underlättar för att sådana utsläppsminskningar ska kunna köpas och säljas. Även i den frågan ser EU risker.

– I och med att det finns så stort intresse tror vi inte att det är rimligt att rakt av säga nej till alla naturbaserade negativa utsläpp. Men om femtio år kanske marken säljs till någon annan eller så kanske det blir skogsbränder. Det är mycket större risk för icke permanens (att det inte håller i längden, reds anm). Hur hanterar man det? Det diskuterar vi olika lösningar på, säger Newell.

”Bättre med ingen deal än en dålig deal”

En annan fråga som diskuteras är om minskad avskogning ska kunna inkluderas som negativa utsläpp. Men de flesta länderna anser att det i så fall kräver att kolsänkan ökar på totalen för att ligga i linje med Parisavtalets syfte – att handeln leder till ökad ambition – och inte ”business as usual”, enligt David Newell.

Han säger också att för EU är det viktigaste att inte skapa särskilda regler för vissa projekt som de facto innebär lägre standard, utan att de vägledande principerna man kommer överens om ska kunna gälla för alla typer av projekt.

– Till exempel att man ska kunna verifiera utsläppsminskningarna, att de är riktiga och att de leder till högre ambition.

Syre: Kommer ni att gå i mål under mötet?

– Jag tror det kommer ta fler COP-möten för att göra klart alla reglerna. De tekniska detaljerna är väldigt politiskt laddade och har väldigt stora konsekvenser för vem som tjänar pengar och hur mycket och därför tror jag att det kommer att dra ut på tiden. Sverige och EU står fast vid att det är bättre med ingen deal än en dålig deal, det är så vi ser på det.