Ödeshög, den 3 mars 2020. I köket en halv trappa upp från markplan ställer Habib fram punschrullar och bryggkaffe på köksbordet. Utanför Migrationsverkets förvar i Märsta och på flera andra platser i Sverige startar i nästan samma stund protester mot kvällens deportation till Afghanistan.

43 namn finns på gränspolisens lista. När planet landar i Kabul kliver 22 unga afghaner av.

Det hade kunnat vara han. Habib vet det alltför väl. Han lever just nu i limbo, efter att ha avböjt att skriva på Migrationsverkets papper om att han återvänder frivilligt till Afghanistan. Hoppet är att beviljas en ny asylprövning.

– Jag tänker bara på mitt barn. Ingenting annat, säger han.

Snart treåriga Ali sitter i Habibs knä, han pratar och skrattar. Energi han samlat under middagsvilan på förskolan. I dag hämtade både Habib och Marie. Annars turas de om. Sedan Ali föddes 2017 har de tagit hand om honom tillsammans. Marie och Ali är svenska medborgare – pappa Habib är afghansk medborgare.

Marie, Habib och Ali flyttade in i lägenheten den första januari i år. Bordet och stolarna fick de billigt, allt för under tusen kronor. I vardagsrummet står en stor hörnsoffa och i andra ändan av rummet har Ali en lekhörna. I sovrummet har Ali en egen säng som Habib byggt på skolan där han pluggar.

Lärarna berömde hantverket. Habib ler när han berättar det. Han vill jobba med bygg i framtiden. Kanske kan han också utbilda sig till svetsare.

– Vi sitter på nålar känns det som. Vi tänker på och är jätterädda för att Habib ska utvisas. Med tanke på att han har en son – jag vet inte hur Ali kommer ta det – han kommer bli utan sin pappa, säger Marie.

Habib anlände enligt Migrationsverket den första december 2015. I själva verket kom han till Malmö centralstation ett par dagar tidigare. Sedan den 24 november 2015 har Sverige tillämpat en tillfällig asyllag. Den tillfälliga lagen är en av de striktaste som tillåts inom EU.

Har konverterat

I FN:s barnkonvention står det att när barnets bästa ska vägas mot ”barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.” Sedan den första januari i år är barnkonventionen svensk lag. Men det gör ingen skillnad för den lilla familjen i Ödeshög. Skrivelser om barnets bästa finns i både familjerättslig lagstiftning och i utlänningslagen.

Om Habib får stanna i Sverige är det på grund av att han konverterat. Ett beslut han fattade efter att både Marie och Ali döptes. Enligt en dom från Migrationsöverdomstolen, Mig 2019:25, från i december i fjol ska den som ändrar övertygelse få en ny prövning, om den nya övertygelsen påverkar skyddsbehovet. Men det är ändå inte säkert att Migrationsverket eller Migrationsdomstolen kommer att anse att Habib är i behov av att få sin sak prövad igen.

I Sverige är praxis att barnet om det är möjligt ska växa upp med båda sina föräldrar. Det anses vara det bästa för barnets utveckling.

Undantag ska göras om barnet far illa av kontakt med den ena eller båda föräldrarna. Då kan barnet till exempel vårdas enligt lagen om vård av unga, LVU. Det är oftast kommunens socialnämnd som ansöker om LVU.

I LVU-mål och vårdnadstvister får barnet ett offentligt biträde. Det offentliga biträdet ska försvara barnets eller den ungas intressen i målet. Barn som anländer själva till Sverige för att söka asyl får ofta ett offentligt biträde. Men barnet till en asylsökande förälder får inte ett offentligt biträde som för dess talan. Trots att den ansvariga myndighetens eller domstolens beslut kan leda till en separation av barn och förälder.

”Blev så mycket mer”

Marie och Habib träffades i början på 2016 när Habib började på samma skola som Marie. Marie var 15, Habib 17. Han gick i en annan klass tillsammans med andra nyanlända som anvisats till Ödeshög. Baracker hade satts upp på skolgården för att kunna rymma fler klasser. Först tänkte Marie att de bara skulle vara vänner.

– Men sen växte det och blev så mycket mer, säger hon.

Habib och Marie beskriver att det finaste med deras relation är att de båda bryr sig så mycket om varandra. Marie upplever att ingen någonsin har hjälpt henne lika mycket som Habib. Innan de träffades hade Marie självmordstankar och kände sig ofta ensam. Hennes mamma lyssnade inte och kallade det för en ”fas i livet”.

– Men när jag träffade Habib blev mina tankar bättre, säger hon.

Maries uppväxt kan kortfattat beskrivas som stökig. Hon är äldst av tre syskon och fick ta ett stort ansvar hemma tidigt. I dag har Marie ingen kontakt med sin pappa. Hon vill däremot ha en bra relation med sin mamma. Mamman var först tveksam till relationen med Habib. Men nu har hon mjuknat och tycker bra om honom.

– Han har bevisat att min mamma hade fel, säger Marie.

Habib växte upp i närheten av Kabul. Innan han kom till Sverige hjälpte han sin pappa i jordbruket. Han har tre syskon. Den äldre brodern kan varken gå eller arbeta eftersom han skadade benet som liten i en bombattack. Pappan dog innan Habib kom till Sverige.

Han har inte berättat för sin familj att Sverige inte vill ha honom kvar. Men Marie kommer inte ge upp.

– Jag kommer inte släppa honom. Jag kämpar och kämpar och kommer inte att sluta heller tills han får stanna.

Arbetet har förändrats

Dagen efter i Linköping, en knapp timme från Ödeshög, far duggregn runt i luften. Asylrättsjuristen Almina Imamovic hänger av sig kappan på en krok innanför dörren när hon kommer tillbaka från lunchen. Enligt Almina är det inte längre som det brukade vara att arbeta med asylrätt. De utvisningshotade klienter hon i dag företräder skulle inte ha deporterats före 2015. Hon pratar högt och gör då och då en paus, som för att låta det hon säger sjunka in.

Här på Juristteamet i Linköpings kontor tillbringar hon, och ofta den lilla hunden Enzo, mer tid än hemma. Särskilt dagar som de som precis har varit: dagarna före en stor deportation till Afghanistan. Almina skojar och säger att hon borde ha en bäddsoffa på kontoret för att slippa gå hem och sova. Skrivbordet är fullt med dokument ordnade i färgglada mappar.

Hon rabblar snabbt upp kapitel och paragrafer i utlänningslagen: kapitel fem, 18 paragrafen, andra stycket, punk fem. Lagen reglerar invandring och uppehållstillstånd på grund av anknytning. Grundregeln är att ansökan ska lämnas in från utlänningens hemland, men det finns undantag.

– Det är en paragraf som Migrationsverket totalt struntar i. Habib behöver inte alls lämna Sverige för att lämna in sin ansökan om anknytning. Om en utlänning har väldigt stark anknytning till någon i Sverige kan den ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning utan att lämna Sverige, säger Almina Imamovic.

Att ansöka om anknytning till en närstående i Sverige från Afghanistan är i sin tur omöjligt. I ett mejl till Syre bekräftar Sveriges ambassad i Kabul att de inte hanterar migrationsärenden. De hänvisar till ambassaderna i Islamabad, Teheran eller New Delhi.

Sedan 2015 har Almina Imamovic sett rättsosäkerheten öka i asylprocessen. Det finns ett tydligt före och efter 2015. Almina Imamovic har de senaste åren flera gånger, fler än hon kan minnas på rak arm, fått tillbaka avslag och beslut där Migrationsverket blandat ihop både ursprungsland och namn på den asylsökande. Hur är det då möjligt att ge någon en rättssäker, individuell, prövning?

– Migrationsverket bryr sig inte. De bryr sig verkligen inte. Det är bara löpande band för dem, säger hon.

Riskerar att splittras

Att säga att Habib och Marie just nu kämpar i motvind är i det närmaste en underdrift. Samtidigt verkar Ali vara ett glatt och välmående barn. Ali leker med leksakerna på en matta som ser ut som en bilbana i vardagsrummet, sitter still i Habibs knä medan vi pratar, han åker rutschkana och skrattar i parken utanför lägenheten. Marie är beredd att göra allt för att hans uppväxt ska bli så bra hon bara kan. Habib också. Att separera föräldrar och barn är annars inte något Sverige gör lättvindigt.

Sedan Ali föddes har Marie fått flera socialanmälningar på sig för att hon är så ung. Först på skolan, senare på BB under förlossningen. Både Habib och hennes mamma var där med henne.

– Folk såg mig och tänkte att du är bara 16, du klarar inte det här. Men jag visade dem att de hade fel, säger Marie.

Marie berättar att hon uppfattat det som att Migrationsverket tror att hon och Habib skaffade barn bara för att han skulle få stanna. Att det var uträknat så från början. Men det var det inte. Hur skulle hon och Habib ha vetat det? Och med facit i hand tycks inte det spela någon roll.

Jag frågar Almina om Maries tolkning av Migrationsverkets agerande och dokument. Almina bekräftar det Marie berättat. Även om det inte står rakt ut är det enligt henne vad Migrationsverket skrivit för den som läser mellan raderna.

– Det finns risk för att barnet blir omhändertaget om Marie mår dåligt efter att Habib utvisats. Att familjen splittras och tappar kontakten. Istället för att hålla ihop familjen blir barnet kanske placerat i familjehem. Vad vinner staten på det? Ingenting, säger Almina Imamovic.

”Frivilligt” återvändande

Drygt två veckor innan vi träffas i Ödeshög var Habib kallad till Migrationsverket i Norrköping på återvändandesamtal. Eftersom han bor och studerar i samma region har han redan ett busskort som fungerar i Östgötatrafiken. Migrationsverket skickade ändå en biljett till honom. Biljetten var dock bara betald enkel väg.

Marie och Habib blev genast oroliga.

– Hur hade de tänkt att han skulle komma hem igen? undrar Marie.

Bara dagar före Habibs återvändandesamtal tog polisens en kompis till honom i samband med ett likadant samtal på Migrationsverket i Norrköping. På sådana samtal vill Migrationsverket att den avvisade asylsökanden ska skriva på papper om att personen återvänder frivilligt. Den som inte är samarbetsvillig eller bedöms kunna avvika kan Migrationsverket välja att sätta i förvar.

Almina Imamovic vänder sig emot att Migrationsverket sätter likhetstecken mellan att skriva på pappret om frivilligt återvändande och vilja att samarbeta, för det är enligt henne vad myndigheten i praktiken gör. Att dyka upp på samtalet är i sig att samarbeta. Att inte dyka upp är att inte samarbeta. Att skriva på papper om att återvända frivilligt när man inte återvänder frivilligt är därmed inte detsamma som att personen inte är samarbetsvillig, menar hon.

Behov av långsiktig politik

De senaste åren har präglats av stora strömmar skyddsbehövande följt av tillfälliga lagar och lösningar som de båda gymnasielagarna, som kan ge tillfälligt uppehållstillstånd på grund av studier. Att Sverige behöver en långsiktig, hållbar, migrationspolitik är både civilsamhälle och politiker från samtliga riksdagspartier rörande överens om. Förra året tillsatte regeringen en kommitté som i sommar ska presentera ett förslag. Vad kommittén kommer landa i är ännu inte säkert.

– Jag känner både vrede och sorg när jag tänker på att det faktiskt är politiska beslut som har gjort att situationen är som den är. Och jag tänker också att vi kan ändra på det, säger Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen (V) till Syre. Christina Höj Larsen (V) vill fortfarande se en amnesti för de unga som kom 2015.

Socialdemokraternas migrationspolitiska talesperson Carina Ohlsson (S) menar att gymnasielagen var det enda alternativet vid tillfället. Hon ser inte en amnesti som alternativ. Carina Ohlsson anser också att den strikta asyllagen behövdes efter 2015. Samtidigt lyfter hon hur viktigt det är att hålla samman familjer: rätten att återförenas med nära familjemedlemmar måste prioriteras. Hon har stort förtroende för Migrationsverkets arbete, men att lagstifta så att ingen faller mellan stolarna är svårt.

– Det är vi politiker som är ytterst ansvariga. Migrationsverket följer det vi beslutar om, säger Carina Ohlsson (S).

Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Jonny Cato nämner också politikernas ansvar. Gällande den nya gymnasielagen var den lagtekniskt dåligt skriven från början. Han lägger ansvaret främst på den S-ledda regeringen som skrev lagen. C röstade ja till en dålig lag för att ge ungdomarna en ny chans.

– Vi var tidigt och tydligt ute och markerade för regeringen och sa att det här kommer också ställa väldigt många ungdomar inför en väldigt svår situation, säger Jonny Cato.
Gällande asylprocessen i stort lyfter Jonny Cato fram att det finns vissa problem med rättssäkerheten. Särskilt för hbtq+-personer och konvertiter, där beviskraven är hårda och knepiga.

Alla migrationspolitiska talespersoner som Syre pratar med lyfter barnets perspektiv i asylprocessen. På frågan om hur de ställer sig till att FN:s barnkonvention som svensk lag inte omfattar asylsökande barn då utlänningslagen är överordnad svarar samtliga att det är någonting som migrationskommittén kommer ta upp i sitt arbete.

I svenska Alis fall rör det sig dock inte om att han befinner sig i en asylprocess. Det är ju hans pappa som gör det.

Ständig oro

Sveriges riksdag ligger drygt tre och en halv timme med tåg från Ödeshög. Det hade kunnat vara i en annan värld. Men här fattas de beslut vars konsekvenser just nu håller Habib vaken om nätterna. Marie och Habib följer med i nyhetsrapporteringen då och då. Det rapporteras om bombdåd och skjutningar. I Linköping, i Stockholm och i Malmö. Svenskarna har blivit rädda.

– Det är inte alla som tycker att de som kommer hit ska få stanna. De är rädda för vad som kommer hända, vad som händer i Sverige, säger Marie.

Att alla ska få stanna går inte, menar Marie. Men den som sköter sig och bidrar, som har varit här länge – varför ska den skickas tillbaka? Varför ska hennes Habib skickas tillbaka?

Om Marie och Habib vågar drömma om framtiden så kommer de flytta till en lägenhet med fler rum. Kanske lämnar de Ödeshög och flyttar till ett större samhälle. De skulle plugga klart och söka jobb. De vill båda jobba inom byggnadssektorn. Om några år skulle de vilja ha fler barn så Ali får bli storebror.

Men istället väntar de på besked. De sitter som på nålar: i skolan, på de nya köksstolarna, i hörnsoffan och varje morgon på bussen. Hoppet hänger på domen MIG 2019:25 – att Habib som konvertit ska få en helt ny asylprövning.

Men som pappa till Ali får han inte stanna. Almina Imamovic menar att det är orättvist. I FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och artikel 8 i Europakonventionen står det att familjelivet ska respekteras. Ingen stat får gå in och separera en familj. Om inte mycket specifika eller starka skäl, som rikets säkerhet, föreligger. Men familjens enhet är starkt reglerad i både internationell och nationell lag. Att komma tillbaka på anknytning till familj i Sverige från Afghanistan är, som nämnt ovan, närmast omöjligt.

– Jag tycker det är orättvist om Habib får uppehållstillstånd som konvertit men inte som pappa till ett svenskt barn, säger Almina Imamovic.

Hon har egentligen bara en enda önskan:

– Jag önskar att lagen ska följas. Att internationella konventioner ska gälla. Och att Migrationsverket slutar leka med människors liv. De har inte rätt att göra det. Det får ingen göra. Men det gör Migrationsverket.