Under Redaktörens favorit publicerar vi under sommarens några av energiredaktörernas favorittexter genom åren. Denna vecka har Jerker Jansson valt en text från maj 2018 om konstnären Nathalie Ruejas Jonsons slutarbete från Konstfack, bilderboken Syns det nu?
Vad är annorlunda? Hur upplever den som är annorlunda världen? Vems definition av hur man ska bete sig är det som gäller egentligen?
Hur annorlunda är jag? Upplever människor världen som jag? Är mitt perspektiv viktigt för andra? Är det fel på mig?
Konstfacks vårutställning har alltid var en skramlig tillställning. Myriader av miniutställningar, ständiga intryck och en charmigt konstnärlig slarvighet organisatoriskt.
Tjockt med folk överallt. Lika lämpligt för en autist som ett rökrum för en astmatiker. Paniken fyller bröstet.
Men där är ett litet rum med kuddar och en vacker matta. Ett hål in till ett krypin i hörnet av rummet. Lite för litet för en vuxen man, men det går.
Det är Nathalie Ruejas Jonson som har upprättat en autistvänlig miljö mitt i kaoset. Hennes bilderbok Syns det nu? står på en hylla mitt i rummet.
Ett sätt att försöka berätta inifrån om hur det kan vara att vara autist. Hon säger att hon inte gillar ord och jag lägger ner intervjuandet.
Att fråga henne blir en omväg. Boken säger det hon har att säga.
Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.
Om vi skulle spela identitetsbingo skulle min och Nathalie Ruejas Jonsons kupong inte innehålla många likheter. Men den ruta vi skulle kryssa i gemensamt skulle stå för en gemensam grundläggande identitet, ett perspektiv som är lika skrattretande enkelt som sorgligt nedvärderat. Vi är båda autister och när jag läser, eller kanske snarare tittar i, hennes bok blir det där med orden så påtagligt sant. Orden är till för att överbrygga avstånd, göra oss lika, trots att vi inte är det. Ingen är lika.
Samtidigt gör vi liknande erfarenheter och det är viktigt att jämföra, undersöka systematiskt. Vi är alla beroende att kunna kommunicera med andra människor. Men ett sådant jämförande måste utgå från att vi lyssnar till oss själv och på varandra. Inte från att vi definierar ut vissa som mindre, som särintressen eller till och med extremism.
Den som lyssnar ordentligt kommer snabbt att inse två saker. Det finns en massa fantastiska världar innanför bröstet på de där andra. Och att det är besvärligt att vara autist, men att det också är en enorm rikedom. Sladdarna i skallen är dragna på ett annorlunda sätt, ett rakare, enklare och mindre underdånigt sätt. Att få se in i skallen på en annan autist är fantastiskt när det är så snyggt och så rätt som i Syns det nu?.
