Nu ondgör sig den vita medelklassens män över Black lives matter. Någon försvarar statyer av kung Leopold och förfasar sig över att rörelsen saknar ideologi, medan en annan liknar de antirasistiska protesterna vid terrorism.
När en läser landets liberala ledarsidor får en lätt en bild av att svenska vita medelklassmän är världens mest förtryckta grupp. Det låter komiskt, om det inte vore för att nidbilden bottnar i raka motsatsen.
De verkliga förlorarna (i Sverige) är utrikesfödda kvinnor. Det visar i alla fall färska siffror från Statistiska centralbyråns (SCB:s) sammanställning På tal om kvinnor och män – lathund om jämställdhet som utkommer vartannat år.
Här presenteras diverse orättvisor mellan könen, från ekonomiska ojämlikheter och sämre hälsa till sexuella trakasserier och dubbla utanförskap. Den mest utstickande grafen visar den stora skillnaden mellan inrikes- och utrikesfödda kvinnor. Särskilt inom ett av arbetssamhällets mest prioriterade områden: sysselsättningen.
Till exempel har bara 66 procent av de utrikesfödda kvinnorna en (officiell) sysselsättning mot 87 procent av de inrikesfödda. Bland männen är motsvarande siffror 78 procent bland utrikesfödda respektive 90 procent bland inrikesfödda. Störst ”brist på sysselsättning” har utrikesfödda kvinnor med enbart förgymnasial utbildning.
Det bör understrykas att statistiken inte inkluderar alla former av sysselsättning. För helt sysslolösa är de utrikesfödda kvinnorna inte alls, tvärtom.
Obetalt arbete i hemmet och andra oavlönade sysslor som kvinnor, från olika klasser och kulturer, utför på bekostnad av sin hälsa och sin ekonomi, finns inte med i statistiken. Om det hade inkluderats vore de synliga skillnaderna kvinnor emellan förmodligen ännu större.
Även den svart avlönade hemhjälpen, ytterligare ett exempel på en av statistikens blinda fläckar, döljer nog fler skillnader kvinnor likväl som klasser emellan. För att inte nämna den illegala sexhandeln, där traffickingoffer saluförs som boskap, och som var tionde svensk man köper tjänster inom enligt Folkhälsomyndigheten. Det säger i sig mer om det sexistiska och rasistiska klassamhället än några siffror om officiell sysselsättning.
De flesta offentliga rapporter, hur osmickrande de än är för ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt, belyser verkligheten bättre när en ser till det som utelämnas.
Statistiken fyller förvisso inte en dålig funktion, då alla sätt är bra sätt om de avslöjar hur olika kroppar värderas i klassamhället, men vi ska inte tro att vare sig rapporter eller protester visar mer än toppen av det ojämlika isberget.
Liberala ledarskribenter, liksom näringslivsfeminister och lagstiftare, kommer med all säkerhet att fortsätta fördöma uppror men godtyckligt selektera delar ur jämställdhetsrapporten, tills den uppdateras år 2022.
Både sysselsättningen (allas ”rätt” till heltid) och (o)jämställda löner, de svenska feministernas favoritfrågor, kommer att stötas och blötas. Och kanske kommer debatterna att resultera i ännu högre löner för redan välavlönade akademikeryrken, men mindre troligt för dem som redan slavar på golvet under dem.
Kanske kommer det också att skapas fler arbetsmarknadsinsatser, som förbättrar statistiken men som är meningslösa i sig. Och förmodligen kommer några att använda rapporten som argument för att vattna tillväxten av hushållsnära tjänster.
Oavsett vilket så kan vi redan dra slutsatsen att inte alla – i synnerhet inte kvinnor – sitter i samma båt; att vissa drabbas hårdare än andra av förtryck där klass, kön och kulturell bakgrund samverkar.
Inte heller alla män sitter i samma båt, men de flesta av dem privilegieras på det ena eller andra sättet genom de samverkande maktordningarna, alldeles oavsett om de själva upplever sig djupt missgynnade, ständigt diskriminerade och inte alls kan förstå och sätta sig in i andras situation. Att ekonomisk makt och bristande empati hör ihop har ju även det kunnat bevisats vetenskapligt.
Den dagen då oberoende liberaler, lagstiftare eller ledande feminister erkänner sina privilegier verkar ännu vara lika avlägsen som i kolonialismens begynnelse.
Och just därför behövs en alternativ press och medier som motverkar alla ”alternativa fakta” som systematiskt och reflexmässigt förstärker föreställningen om ”den förtryckta” vita medelklassmannen, eller den rika kvinnans ”lika rätt” att likt honom profitera på andras kroppar och andras arbete.
När det i övrigt kommer till privilegierades egenskaper – oavsett klass, kön eller kultur – är deras enda åtråvärda egenskap den makt som de åtnjuter över sina egna liv. Och den friheten borde ju vara alla förunnad.
Rasifierade feminister klargör viktiga perspektiv som länge varit blinda fläckar inom feminismen.
Rika och mäktiga som fortsätter råna världen på tillgångar som om jorden vore deras egen privata resurs.
