Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter. Nu har hon blivit nedslängd tillsammans med Jonatan, hennes lärare, i en grop av kwonerna.
De vaknade senare än vanligt. Intet bråkande utanför, inget vatten som firades ner med några brödliknande torkade frukter. Bara den svaga vinden i buskarna kring hålan och ljudet av nåt sorts djur. De lät som fåglar, men planeten hade inte flygande djur överhuvudtaget, visste Jonatan.
– Om, vilket vi väl båda börjat misstänka, sa Jonatan efter att de suttit tysta och lyssnat ett tag, någon kom och körde bort eller hade ihjäl kwonerna, var är våra eventuella frälsare? Det är så tyst.
Dora suckade.
– Jag har tänkt samma sak. Hur kommer vi upp nu?
Jonatan verkade inte lyssna. Han hummade tyst, drog ett djup andetag och hummade igen.
– De letar efter oss. De hittade oss inte. De letar vidare. Sannolikheten att de våra kommer tillbaka den närmaste tiden är noll. Sannolikheten att kwonerna kommer tillbaka är ganska stor. Vi har tiden tills de inser att något är fel på oss.
– Omöjligt att veta hur lång tid.
– Desto mera bråttom att ta oss upp.
– Vi kanske kan gräva ut en stege i väggarna. De är inte så hårda, det borde gå.
Ingenting kunde egentligen pigga upp Jonatan, men han spelade upprymd för att inte oroa Dora. Hon märkte det, men sa ingenting. Hon höll upp en torr gren med någorlunda skarpa ändar och stegade bort till den vägg som hon tyckte hade bäst vinkel. Efter det första försöket att hugga ett hål insåg hon två saker: det skulle ta lång tid att fixa en stege och grenen skulle inte hålla hela vägen upp. Med lite tur skulle de kunna nå gallret av grenar ovanpå gropen och sen kunna hiva sig upp.
Jonatan var skeptisk. Hans hivardagar var förbi. Dora trodde att hon kunde dra upp honom om hon bara kom upp. Den övre halvan av väggen var i det närmaste lodrät. Svårt att hålla balansen, misstänkte hon.
Efter vad som kändes som en evighet hade hon hackat ut sex steg. Långt ifrån tillräckligt för att ta sig upp, men en början. Jonatan tog över. Efter att ha listat ut en bra teknik attackerade han väggen med en frenesi som Dora inte hade trott honom vara förmögen till. Efter att det sjunde hålet var klart började han sjunga, högt och med en djup basröst. Dora hade aldrig hört sången, men gissade att det var någon sorts arbetssång.
– One, two, three o’clock, four o’clock rock.
Dora undrade först om det var dumt att han sjöng. Men det gick inte att veta. Femtio–femtio. Om deras vänner hörde honom eller om kwonerna kom tillbaka. Så hon lät honom sjunga. Som om hon skulle ha kunnat stoppa honom? Hon var tämligen övertygad om att svaret på den frågan var nej.
Jonatan grävde vidare, om än med sjunkande entusiasm. Det hördes inte på hans sång. Han avverkade en kavalkad av gamla rockhits och avslutade med ett par av The Beatles.
– She loves you, yeah, yeah, yeah, sjöng han och släppte demonstrativt grenen. Den var nednött till en patetisk sked. Det gick inte längre att använda den.
– Vi får testa, sa Dora hoppfullt.
– Okej. Du klättrar, jag stöttar.
Hon satte fötterna i de första två fotstegen med hjälp av Jonatan som höll hennes rygg. Fyra par till gick bra, men när Jonatans händer var nere vid knävecken började fysiken gå emot honom. Dora blev onaturligt tung och tyngden ökade snabbt.
– Jag tappar dig snart, stönade Jonatan. Kan du hoppa?
– Nä, kved Dora. Jag kan inte få fart.
Någonting rasslade till ovanpå trägallret. En gång till. Och flera samtidigt. Någonting eller någon rörde sig fram och tillbaka över dem. Rasslandet tystnade och ersattes av ett högljutt tjattrande. Först lät det som apor, upphetsade schimpanser, men efter ett tag började enstaka ord skilja ut sig ur tjattret. Ett ord som lät som kwon återkom då och då, tillsammans med ett och annat ord från pijdin. Vilka det än var som befann sig däruppe så var de någorlunda intelligenta. Intelligenta nog att lära sig språk. Och inte bara repetera. Förhoppningsvis.
– Hjälp, sa Jonatan med hög röst på pijdin. Dora tog tag i hans arm för att stoppa honom. Hon hade gärna velat vara med att ta beslutet om huruvida de skulle ge sig till känna eller inte. Nu var det försent. Lika bra att hänga på.
– Hjälp!
Varelserna ovanför dem hörde dem i alla fall. Ytterligare en omgång löpande fram och tillbaka avslutat med intensivt och hetsigt tjatter. Ordet hjälp upprepades många gånger. Nu visste de att varelserna var intelligenta.
Det märkliga var att Jonatan var säker på att det inte fanns några intelligenta varelser på planeten. Då slog det honom. Barkaroler. Han hade aldrig träffat någon bara läst om dem, sett ett par dokumentärer. Den märkliga arten var inringad av spekulationer. De verkade inte komma någonstans ifrån. Ingen hade någonsin varken hittat bevis för någon av alla de teorier som var i svang eller fått ur barkarolerna något som kunde ge åtminstone en ledtråd. De var ingenmanslands nomader, ständigt i förflyttning.
Han sa åt Dora att komma ner och började berätta innan hon hade satt ner sista foten. Han pratade snabbt, nästan forcerat, för att inte deras hopp skulle försvinna bort. Dora förstod snabbt och började ropa igen.
– Hjälp.
Ett hårigt ansikte dök upp i ett hål i gallret. Ur ansiktets mun kom tre snabba klickningar. Deras språk lät lite som något afrikanskt klickspråk, men hade dramatiska tonskillnader som fick barkarolerna att låta som om de var med i en opera, ständigt sjungande.
Tre ansikten till dök upp. Klickningarna blandades med deras märkliga sång.
Jonatan svarade så gott han kunde på de språk han bemästrade och slängde in engelska på slutet, men verkade inte bli förstådd. En av barkarolerna krånglade sig plötsligt ner genom ett av de större hålen och dunsade ner bredvid Dora och Jonatan.
Den var förvånansvärt lång. Närmare två meter. Med en tunn, grå päls som fick den att se ut som Chewbacca i Star Wars. En jämförelse som bara Dora kunde göra. Barkarolen gjorde en hälsningsliknande gest med ena handen och drog fram den andra, som den tydligen hållit gömd bakom sig. Den höll i ena änden av ett rep. Antagligen log den brett, men hade inte ett minspel som de kunde läsa av. Doras hoppande upp och ned verkade vara begripligt för barkarolen däremot. Den började genast att hoppa upp och ner och låta gällt.
Lika gälla rop hördes från hans vänner ovanför dem. De följde repet med blicken och mycket riktigt höll en annan barkarol i andra änden. Nu kvicknade Jonatan till.
– Skynda, sa han. Du först.
– Jag vet inte om jag klarar det där. Gymnastik har aldrig …
Innan han hunnit avsluta meningen band barkarolen repet om Jonatans kropp i ett komplicerat, men regelbundet mönster och innan han hann protestera hängde han med halva kroppen ovanför jord och med undre delen kvar i gropen.
Hans höfter var inte breda, men det lugna livet på Espia hade givit honom en rondör som gjorde det lite svårt för honom att ta sig igenom. Ett par barkaroler kom porlande och drog i grenarna i gallret så att han kunde häva sig upp.
– Häva gick bättre än hiva.
Dora stod redan bredvid henne. Barkarolen som hade hoppat ner till dem använde repet som nu hade fästs runt en stor sten för att klättra upp nästan lika snabbt som dess kamrater hade ryckt upp de båda nödställda.
Tjattret hade tystnat. Ingen sprang omkring. De var inte visslare. Inte hyperaktiva, inte risktagande. Tvärtom hade deras vanliga försiktighet varit den egenskap som hållit dem vid liv under så många år utan en hemplanet. Springandet fram och tillbaka hade varit orsakat av rädsla. Det hade tagit ett tag innan de vågade stanna till och verkligen titta ner i gropen.
Även om de var nomader höll de inte boskap och jagade inte, men de samlade. De var som besatta av att samla saker, mest mat. De for omkring mellan olika planeter där det fanns grönsaker, nötter och frukt som de kunde äta och la upp lager här och där.
Alla barkaroler fick tidigt lära sig att simma. De levde i grupper på upp till femtio individer som sällan stötte på några andra än de andra grupperna. De hade ett sätt att röra sig i ingenmansland som gjorde att de kunde undvika kontakt. Oklart vilket.
Ryktena om dem var många och för det mesta fördomsfulla, de sas stjäla barn från andra arter, sno mat från åkrar och odlingar och vissa ansåg att de spred sjukdomar. Farliga sjukdomar. Lika oklart vilka de var.
När de lugnat ner sig gick det att hyggligt att förstå dem. En av dem verkade åtminstone kunna ett femtiotal ord på pijdin, även om grammatiken var obefintlig. Den staplade bara orden på varandra.
Om Dora fattade rätt hade kwonerna befunnit sig på planeten bara några dar, hela tiden runt dammen. Det var inte något som barkarolerna uppskattade, viskade Jonatan, de ogillade nog att vara avskurna från det som egentligen är deras hem.
Ett gäng med olika utseenden, men klädda i federationens uniform, i alla fall i likadana kläder, hade dykt upp plötsligt och börjat skjuta. Kwonerna, som var i underläge hade efter mindre förluster smitit sin väg. De nya personerna hade letat i några timmar, men gav sig snart i väg.
De hade nog insett att om kwonerna hade tagit Dora och Jonatan skulle de inte hitta dem särskilt långt borta och gett upp efter att ha sökt av en begränsad yta. Dora och Jonatan försökte få svar på om någon hade hört kwonerna prata. Men det verkade som om barkarolerna inte hade förstått kwonernas språk eller kunnat lista ut något på deras beteende. Dessutom verkade de ovilliga att tala om kwonerna. Ingen gillade kwoner, men barkarolerna var särskilt ovänligt inställda till dem.
Doras förvirring var maximal. Alla dessa nya varelser. Allt som hände. Och ingenting förstod hon. Hon såg på Jonatan att inte heller han förstod något.
– Allt vi kan göra är att ta oss hem.
Han pratade långsamt när han bjöd hem barkarolerna till Espia för att dela en festmåltid, men de avböjde. Antagligen hade de fått nog av att stanna på ett ställe. En av dem visslade skarpt. Det dussin som hade befunnit sig runt gropen fick nu sällskap av ett sextiotal kompisar. Hela gänget försvann med ett drillande ljud som antagligen var en avskedshälsning och var borta på några minuter.
Dora och Jonatan klev försiktigt ner i dammen. Båda hoppades att det inte hade hänt något på Espia.
Kwonerna skulle inte kunna ta sig in i ingenmansland, deras damm var oskadliggjord och det var inte sannolikt att de skulle ha kunnat öppna den. De var mer eller mindre fast på sin planet. De hade utvecklat rymdfart, men om de inte hade kommit på ett sätt att färdas snabbare än ljuset skulle de vara fast hemma, vilket de bevisligen inte var. Den enda förklaringen var att de hade kommit över en annan damm, en i närheten av deras hemplanet eller någonstans dit de kunnat ta sig genom att hoppa från planet till planet, genom obefolkade dammsystem och mindre kluster.
Den enda förklaringen. Jonatan skakade bort tanken. Antagligen var han bara skärrad av tiden i gropen. Det måste finnas någon annan förklaring till att en grupp kwoner kunnat ta sig till 19c. Han visste att det antagligen inte fanns någon sådan, men trängde bort tankarna. Han behövde vila. Sova. Tugga ett par nötter och snacka lite med de ibland obehagliga och aggressiva, men aldrig farliga, figurerna i nötdrömmarna. Det fanns ingen fysisk aspekt i drömmarna. Allt var av drömmateria, av ingenting, samtidigt intensivt verkligt. Men först äta. Massor. Han var lika hungrig som han var trött och visste att han aldrig skulle kunna somna innan han hade ätit.
