Karl-Bertil Jonsson och en pizza

Till slut har jag stått och stirrat in lite för länge. Pizzabagaren bakom disken vinkar åt mig att komma in. Pekar på sin mask och slår ut med armen som för att visa hur tomt det är. Det borde väl funka, tänker jag och stiger in.

Mannen i hörnet tittar upp och nu slår det mig. Karl-Bertil Jonsson. Han har kommit upp i pensionsåldern, men ser i grunden likadan ut. Som en smalare version av sin farsa, direktören. Jag beställer en pizza och slår mig ner så långt från honom och pizzabagaren som möjligt efter att ha hämtat bestick och lite vitkålssallad och bröd.

Det svåra när man är riktigt, riktigt hungrig är att inte käka sig mätt innan pizzan kommer in. Jag äter så långsamt jag kan. Häller upp lite vatten och sneglar igen mot Jonsson som läser en kvällstidning. Nyfikenheten växer till frustration. Till slut kan jag inte hålla mig.

– Tjena, säger jag taffligt.

– Tjena, svarar Karl Bertil.

– Coolt att se dig. Jag har alltid undrat vad du blev av.

– Inte mycket, skrattar han.

– Nej, det är inte utan att du kan säga det om mig också, säger jag. Men jag har överlevt hittills. Hittat kärlek och ett bra jobb.

Maoisterna var för opraktiska

Han lägger undan tidningen och tar en klunk av sin öl. Nickar en skål som jag besvarar över mitt vatten. Det börjar lukta pizza från ugnen och min mage snör ihop sig i panik. Jag tar en tugga bröd för att få några minuters respit.

– Hur gick det med dig, undrar jag? Blev du nåt slags aktivist till slut?

– Nja, jag utvecklade ett politiskt intresse. Skulle beskriva mig som radikal sosse än i dag. Läste på universitetet under de mest radikala åren där, hängde lite med maoisterna, men de var så enkelspåriga och liksom opraktiska. Inget de försökte med funkade. Det är lätt att sitta i ett hörn och drömma, men det ska hända nåt också.

– Akademiker. Det kunde jag ha gissat.

– Byråkrat, säger Karl-Bertil. Ganska osexigt. Mellanchef på Socialstyrelsen. Nu pensionär.

– En bit från din kapitalistfarsa i alla fall.

– Gubben var egentligen okej. Det var när han fick alkohol i sig som han blev sådär dryg. Bombastisk och enkelspårig.

– Glöggfryntlig, skrattar jag. Jonsson ler snabbt.

En pust av förförelse

Pizzabagaren öppnar ugnen för att kolla läget med min pizza och en ny pust förförelse strömmar emot mig. Jag tar en tugga bröd till och försöker stå över paniken i min kropp. Påminner mig om att det jag känner är helt ofarligt. Hunger. De flesta har aldrig känt riktig hunger i vårt rika land. Folk äter ju jämt, så fort det blir lite tomt i kistan.

– Radikal sosse, sa du. Hur skulle du definiera det?

– Definiera vet jag inte, men socialdemokratin var från början en i allra högsta grad radikal rörelse. Det som mer hårdföra socialister såg som sossarnas svaghet var i själva verket deras styrka. Det samhälle som jag levde i när filmen gjordes var ett av de mest egalitära på jorden någonsin. Kanske etta på listan.

– Jo, jag har tänkt på det där, säger jag. Det är en i allra högsta grad lösningsinriktad ideologi. Reformismen som princip hånades från start av kommunisterna, men se hur det gick för dem. Bolsjevismen ledde inte direkt till ett särskilt bra samhälle. De fick ge upp till slut under tyngden av sin egen klantighet.

– Revolutioner äter ofta sig själv. Och om du använder våld för att ta makten är risken stor att du måste använda våld för att behålla den.

Karl-Bertil tittar ut genom fönstret där en buss skramlar förbi. Decemberkvällen är mörk. Så där mörk som den ofta blir innan snön faller. Om den faller.

– Klart det var lockande, säger han när bussen försvunnit. Jag bar på ett intensivt rättvisepatos som tonåring. Gör det än i dag. Egentligen har inte mina värderingar förändrats så mycket som världen har. Men så reste jag ett par gånger i Östeuropa. Tågluffade. Såg köerna, träffade vanligt folk som inte var direkt överförtjusta i systemet. Ingen mådde särskilt bra. Inte ens de som hade makt eller var rika. Jag såg nån slags uppgivenhet.

– Ja, det var det jag såg också några år senare, svarar jag. Revolutionen blev liksom permanent, men på ett helt annat sätt än ideologerna hade tänkt sig. Det bara hände ingenting.

Bagaren bakom disken vinkar åt mig. Min pizza står på disken. Jag hämtar den snabbt och trycker tillbaka impulsen att kasta mig över den. Nu gäller det att inte paja allt, påminner jag mig själv. Lugn och fin.

– Ingenting var ordet. Visst, Sverige skövlades inte under andra världskriget och under decennierna som följde hade vi ett jätteförsprång till andra länder ekonomiskt, men det hade inte behövt komma folket till dels. Och det var det som var grejen. I det socialdemokratiska Sverige användes vinsterna inte bara till att berika ett fåtal individer. Man byggde jämlikhet också.

– Men vissa blev svinrika. Ett fåtal familjer ägde allt.

– C-H Hermansson?

Jag nickar. En stor förebild bland demokratiska socialister för mig. 

Löntagarfonderna var väldigt radikala

– Han hade rätt, säger Karl-Bertil. Klasskillnaderna var på många sätt enorma och den sociala mobiliteten dålig, men det är mycket värre nu. Det var långtifrån ett perfekt samhälle, men de flesta hade det bra och när de fick chansen gnagde de lite till på kapitalismen.

– Synd att de inte kom längre. Många underskattar både kraften i löntagarfondsidén och effekterna på sossarna av den massiva kritiken emot dem.

– Jag tror inte att kritiken egentligen var särskilt spridd. Den blev det med tiden. Men det fanns ju redan en massa gemensamt ägande och de flesta var nog inte så obekväma med det.

– Sossarna hade egen majoritet på massa nivåer i landet, säger jag. I Skinnskatteberg där jag växte upp hade de mer än 60% i flera val vill jag minnas. Förändringen kom inifrån partiet, inte från folk egentligen. Eller, direktörer är ju också folk.

– Sjuttiotalet i Sverige var en genuint radikal period och det var inte konstigt att arbetsgivarsidan reagerade. De pumpade in enorma summor i sina propagandaapparater på åttiotalet till stöd för något slags reaktionär hållning förklädd till liberalism.

– Nyliberalism, nickar jag. En av de mest destruktiva och förljugna ideologierna på högersidan.

Det skulle kunna vara bättre

Jonssons öl har tagit slut. Han verkar tveka inför att beställa en till, men tittar på klockan som hänger ovanför disken, reser sig upp och stoppar tidningen under armen.

– Trevligt att snacka, säger han. Du vet. Snabb ekonomisk tillväxt skapar ett samhällsklimat som är lite som när annars sansade människor tar koks. Ett slags girig panik. En grupp i samhället ser sin chans att tjäna stora pengar, men solidariska och utjämnande system lägger sig emellan tycker de. Det som de flesta egentligen ser som positivt, i synnerhet när det är lite tuffare ekonomiskt, blir plötsligt ett hinder. Eftersom så många egentligen tycker att de där systemen är vettiga måste dess fiender höja tonläget. Vråla.

– Det är möjligt. Hur som helst har de ju både lyckats och misslyckats. Sverige är inte direkt den sämsta platsen på jorden att födas till.

– Nej, svarar Karl-Bertil medan han öppnar dörren ut till gatan, men det skulle kunna vara betydligt bättre. Mycket, mycket bättre.