För ung för gymnasielagen: ”Måste bevisa att talibaner dödat min pappa”

Det är många som är i Morteza Amiris situation just nu. De som kom som unga ensamkommande till Sverige och fick avslag på sin asylansökan innan de fyllt 18 år. Eftersom en minderårig inte kan utvisas utan ett så kallat ”ordnat mottagande” i hemlandet så har de flesta blivit kvar i Sverige i flera år, utan någon rätt till att omfattas av gymnasielagen och en andra chans till uppehållstillstånd.

Ett ordnat mottagande innebär att antingen hemlandet eller personens familj har kontaktats och kan stå för ett säkert mottagande. I många länder finns inget sådant mottagande, och familjer går många gånger inte att hitta eller innebär i sig en risk. I Mortezas fall så flydde han på grund av en familjekonflikt som hade kunnat kosta honom livet. Hans bror hade flytt sedan tidigare.

Familjekonflikt fick familjen att fly

– När han flytt blev jag äldsta sonen, och då hade jag straffats för det min brorsa hade gjort, säger Morteza.

Efter en attack från familjen de hade konflikt med flydde hela familjen till en annan by och hans pappa åkte vidare till staden Ghazni för att ordna med pass, något som fick ett tragiskt slut.

– Han hade med sig ett foto i plånboken av honom tillsammans med några soldater. Om man kan bevisa att man är med regeringen så kan man få ett pass billigare. Pappa visste att det innebar en risk att ta med sig det (och då visa sina politiska åsikter), men det var enda sättet att få ett pass billigt och snabbt, säger Morteza.

På vägen dit blev hans pappa stoppad av talibaner och bortförd.

– När taxichauffören kom tillbaka sa han bara att vi inte skulle vänta på honom längre och att han aldrig skulle komma tillbaka hem igen.

Morteza lyckades fly till Iran och därifrån bestämde han sig för att resa vidare till Europa. Men när han efter sin långa resa var framme i Sverige och berättade sin historia för Migrationsverket blev han inte trodd.

– Du måste kunna bevisa att din pappa inte lever, sa de till mig. Hur skulle jag kunna göra det? Ska jag ringa till talibanerna och säga ursäkta, kan jag få ett dokument på att ni har dödat min pappa, säger Morteza.

"Vi har redan bedömt att din pappa lever"

När han vid ett tillfälle långt senare hittade en nyhetsartikel om sin pappa och andra hazarer som dödats längs vägen – en väg som brukar kallas för ”dödens väg” – så tog han med sig den till Migrationsverket och senare även i överklagan till Migrationsdomstolen. Men det hjälpte inte för att ändra beslutet.

– Där stod hans namn, vad han jobbade med, datum, allt. Men de sa bara att ”vi har redan bedömt att din pappa lever”. Jag sa att jag önskar att han gjorde det…

Migrationsverket menar att Morteza inte kunnat bevisa att hans pappa är död, och att bevisbördan ligger på den asylsökande.

– Det blir en andrahandskälla. Han har fått återberättat för sig att pappan dog. En dödsattest hade till exempel varit mer säker, säger presskommunikatör Frederik Abbemo.

Han menar att det inte finns något som Migrationsverket kan ändra på i beslutet, eftersom det sedan dess har prövats även i migrationsdomstolen med samma bedömning och senare inte fått prövning i migrationsöverdomstolen.

Om handläggaren hade bedömt att något ordnat mottagande inte går att ordna och skrivit in det i ärendet så hade det inneburit att Morteza fått tillfälligt uppehållstillstånd på grund av praktiskt verkställighetshinder, och då hade han omfattats av gamla gymnasielagen. Men det gjordes inte.

– De väntade på min 18-årsdag. De sa bara till mig muntligt att ”vi kan inte skicka iväg dig nu”.

Uttömda möjligheter kan ge uppehållstillstånd

Men Migrationsverket menar att uppgifterna som Morteza lämnat är vaga och Migrationsdomstolen skriver i sin dom att Morteza inte gjort sannolikt att han tappat kontakten med familjen i Afghanistan, eller att familjen lämnat hemorten, och att det därför finns ett familjenätverk, även ett manligt, som kan se till att han får ett ordnat mottagande.

– Vi gjorde bedömningen att det bästa för honom vore att återförenas med familjen i Afghanistan, säger Frederik Abbemo.

Men Morteza menar att att han var ung när han lämnade sin berättelse.

– Jag var liten och rädd för alla personer och jag berättade allt jag kom ihåg om det som hade hänt.

Dessutom har ingen tagit hänsyn till att tidningsartikeln som han presenterat styrker hans berättelse, menar han. Och i själva verket har inte Migrationsdomstolen tagit ställning till den alls, eftersom den bara bevisar redan tidigare kända omständigheter. Så här står det i domen:

”Det är inte tillräckligt att de nya omständigheterna har karaktären av endast modifikationer eller tillägg till de ursprungligen åberopade omständigheterna. Om de nya omständigheterna eller bevis som åberopas i verkställighetsärendet endast avser att styrka redan tidigare åberopade omständigheter som hänför sig till utlänningens skyddsbehov, finns det normalt inte skäl att pröva ärendet på nytt.”

När det gäller att söka ett ordnat mottagande i hemlandet säger regelverket att det är Migrationsverkets ansvar, i samverkan med sökande.

– Samarbetet mellan den sökande och oss är väsentligt. Efterforskningen sker bland annat genom att titta på vilka uppgifter barnet lämnar i ansökan samt i samtalen som följer”, uppger Frederik Abbemo.

Han förklarar vidare att skyldighet även här ligger på den asylsökande, som ansvarar för att lämna in korrekta uppgifter som stödjer bedömningen i ärendet. Först efter att alla alternativ uttömts, kan man gå vidare, förklarar han.

– Om vi efter att ha uttömt alla möjligheterna att hitta förälder eller föräldrar, släktingar och i sista hand en social myndighet, ett barnhem eller liknande som lämpligen kan ta emot och hand om barnet finns annan möjlighet. Finns verkligen inte förutsättningar för ett ordnat mottagande för barnet i hemlandet kan vi slutligen konstatera att det finns ett praktiskt verkställighetshinder och då kan vi bevilja barnet uppehållstillstånd.

Morteza menar att han kommit med bevis.

– Jag fick ju ta på en tidningsartikel som beskriver exakt det jag hade berättat om honom. Vad säger migrationsverkets om det? Nej, de har inget att säga för de vill ju skylla på asylsökanden för att man inte har kommit med bevis från början.

För ung för att utvisas

Utan ett slutgiltigt besked om att ordnat mottagande inte går att finna så blev Morteza kvar, i limbo liksom många andra. Utan uppehållstillstånd, men för ung för att utvisas. Dessutom för ung för att omfattas av gymnasielagen. För den gällde bara för de som hade fått avslag när de var över 18 år.

" Det finns många som var 12, 13 år när de kom hit och som fått avslag, men som måste vänta tills de fyller 18 år för att kunna utvisas, Karin Fridell Anter.

Karin Fridell Anter, ordförande i föreningen Stöttepelaren som bland annat hjälper ensamkommande och andra asylsökande med en rad olika saker, berättar att föreningen har hektiska dagar just nu. Många söker deras hjälp av olika anledningar och de har inte möjlighet att hjälpa alla. Hon menar att det var alltför många ungdomar som föll utanför gymnasielagen – mer än hälften.

– Man var tvungen att ha varit minst 18 år när man fick sitt avslag. Var man 17 år och 11 månader när man fick avslag så platsade man inte. Andra hade väntat för kort tid på avslag. Man måste ha väntat minst 15 månader. Fick man avslag efter 14 månader och tre veckor så föll man utanför. Sen finns det de som kommit hit för sent. Det räcker att du kommit en dag senare än den 24 november 2015 så platsade du inte i gymnasielagen. Det är ju ett helt godtyckligt datum – datumet för en presskonferens!

Hon säger att det finns många barn som liksom Morteza var 12, 13 år när de kom hit och som fått avslag, men som måste vänta tills de fyller 18 år för att kunna utvisas.

"Förväntas vara vuxna och självförsörjande"

– De kanske bor hos en familj som ser dem som sitt barn, men nu när de blir 18 år så förväntas de vara vuxna, självförsörjande män som kan skickas tillbaka. Efter fem år här så kan de inte språket i hemlandet tillräckligt, vissa har kanske aldrig lärt sig att läsa på Dari eller något av de andra språken i Afghanistan. De vet inte hur man beter sig som vuxna i ett muslimskt land, hur man gör i en moské. De är totalt utsatta efter att ha levt hela sitt tonårsliv i Sverige.

Morteza beskriver en liknande känsla.

– Under den här tiden som jag varit i Sverige skulle jag lärt mig mer om religionen och det kommer märkas att jag inte är muslim. Jag skulle också ha svårt att prata dari nu, då jag bara pratar svenska med kompisar och lätt blandar med svenska ord, säger han.

Bara på hans sätt att vara och de ”svenska värderingar” som han fått med sig skulle det märkas. Han nämner jämlikhet och kvinnors rättigheter som ett exempel.

– Efter ett tag skulle det märkas att jag inte står bakom den synen på kvinnor som finns där.

Tusentals lever gömda i Sverige - "humanitär katastrof"

Det finns ingen statistik kring hur många ungdomar som befinner sig i en liknande situation som den som Mortezas i dag, men Stöttepelaren uppskattar att omkring 7000 ungdomar lever gömda i Sverige i dag.

– En del bor kvar hos sina familjer, andra har bytt plats med andra familjer för att polisen inte ska kunna hitta dem. Några bor hos kompisar – det finns en väldig solidaritet mellan ungdomarna – och så finns det kyrkor och organisationer som hjälper också, säger Karin Fridell.

Det är en grovt uppskattad siffra, och det är svårt att veta hur många som har lämnat Sverige för andra länder såsom Frankrike och Tyskland, där deras möjligheter att få uppehållstillstånd är bättre. Men Karin Fridell Anter tror att det är en rimlig siffra.

– Och de kommer bli ännu fler nu när många som omfattades av gymnasielagen inte hittar jobb efter sex månader. Det är en humanitär katastrof utan dess like, säger hon.

Hon är också kritisk till hur många asylsökande inte har fått en rättssäker bedömning av sin asylberättelse.

– Det är definitivt vanligt att intervjuerna på Migrationsverket inte ställer de adekvata frågorna, och inte tar hänsyn till att den man intervjuar är ett barn, rädd och osäker inför myndighetspersoner och van att vara artig mot vuxna. De frågor man inte ställer får man heller inga svar på, för barnet själv vet inte vad hen ska ta upp och alltför ofta får hen ingen hjälp av sitt juridiska ombud, säger hon.

Hon berättar om en ungdom som hon känner som blev förhörd av Migrationsverket och fick berätta hela sin historia på 1 timme och 23 minuter, inklusive formalia, tolkning och två pauser.

– Han fick helt irrelevanta frågor som inte alls handlade om asylberättelsen. Han svarade snällt och artigt, men det han egentligen hade att säga fick han aldrig frågor om. Och det är ett sådant samtal som avgör hela livet för den personen.

Migrationsverket: "Vi utbildar handläggarna löpande"

Migrationsverket kan inte kommentera det enskilda fallet, men Frederik Abbemo säger att Migrationsverkets personal får den utbildning som krävs.

– Migrationsverket utbildar löpande sina handläggare i många frågor, såsom hedersrelaterat våld, hbtq och sexualitet i exempelvis klansamhällen. De har också tillgång till avancerad landinformation från vår databas LIFOS som kan ligga till grund för bedömningar.

Han tillägger att de även får utbildning i bemötande och intervjuteknik och att besluten alltid fattas av en beslutfattare efter att handläggaren gått igenom ärendet.

– Det är en del i att se till att det blir rättssäkert, att det är fyra ögon som har sett det. Det andra sättet att garantera rättssäkerhet är att barnet får ett offentligt biträde, en god man som kan hjälpa till och guida.

Barnen ska få veta vad som är relevant information för deras fall, försäkrar han.

– Vi ger skriftlig och muntlig information om det och ska se till att ställa de relevanta frågorna. Vi är måna om att få den information som behövs för att bedöma ärendet. Här ligger också ett ansvar på det offentliga biträdet att guida, säger han.

Har kämpat varje dag

Men tillbaks till de som inte kunnat utvisas förrän de blir 18 år. Då de inte har rätt att jobba och ingen rätt till någon form av ekonomisk ersättning blir de här personerna extremt utsatta och i praktiken hänvisade till antingen personer som ställer upp och hjälper dem eller till svartjobb eller kriminalitet för att kunna försörja sig.

Morteza säger att han haft tur, som hittat en familj som tagit hand om honom och som han fortfarande bor hos. Men han har kompisar som inte haft samma tur och som redan lämnat Sverige.

– En kompis åkte till Tyskland. Han orkade inte mer och har inte haft den hjälp som jag har haft, säger han.

Men det har inte varit en lätt tid heller för Morteza. Sina första år i Sverige läste han in högstadiet på bara två år.

– Jag läste in det på två år för jag visste inte hur reglerna skulle bli och hoppades att jag skulle omfattas av nya gymnasielagen. Jag har kämpat varje dag, säger han.

Han läste in även gymnasiet på två år samtidigt som han fortsatte att handskas med alla besked och möten på Migrationsverket, som legat som ett ständigt orosmoment i bakgrunden.

– Jag har inte tänkt på ett liv efter min 18-årsdag. Det har varit helt svart. Jag har försökt att leva nu och göra mitt bästa i skolan och samhället. Men det är många som inte klarat skolan. Om man ger personer avslag när de är 13 år och låter de vara kvar tills de är 18 så finns det en risk att man skiter i allt. Varför ska man leva så i fyra, fem år? Sverige följer inte barnkonventionen.

Nya familjen blev räddningen

Han berättar att han försökt ta livet av sig flera gånger. Men efter en inläggning på sjukhuset så vände det.

– Efter att jag kom ut från sjukhuset träffade jag en kurator, och hon har blivit som en extramamma för mig. Hon sade att hon inte kunde hjälpa mig med någon behandling, för att jag hade PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och att en behandling inte kan fungera om man inte befinner sig på en trygg plats, och jag känner mig fortfarande inte trygg.

Men efter att hon fått ok från sin chef så bjöd hon hem honom till sin familj, erbjöd en utsträckt hand närhelst han behövde det, och på den vägen är det.

– Utan deras hjälp skulle jag inte ha levt i dag. Jag lärde känna hennes familj och det har blivit som min egen familj. De har gjort mer för mig än vad kanske en biologisk familj skulle ha gjort.

Tack vare denna familj öppnades också Mortezas ögon för kristendomen. Det började som familjestunder med pizza efter kyrkan och efter ett tag började han följa med till kyrkan och numera är han troende.

– Det har hjälpt mitt mående mycket, både familjen och min tro.

Han har nyligen fyllt 18, och många andra i hans situation lever nu med ovissheten att polisen kan komma och hämta dem för utvisning när som helst. Men just nu slipper han just den oron, då han har ett nytt ärende öppet hos Migrationsverket där han ansöker om att få stanna på grund av sin tro, då det innebär stora risker att vara kristen i Afghanistan. Hoppet om att få stanna är litet, men det är dock ett hopp.

Krånglig vardag utan personnummer

Samtidigt är ett vardagsliv i Sverige utan ett personnummer svårt. Till exempel så får han inte jobba. Trots det har han ändå hittat ett företag som vill anställa honom långsiktigt – om han bara hade de fyra sista siffrorna som ett svenskt personnummer har.

– Jag gjorde praktik hos dem när jag var 17 år och 9 månader. Sedan ville de anställa mig och ge mig ett fast jobb, men det går inte för att jag inte har ett personnummer. Om jag bara kunde få de fyra sista siffrorna så skulle jag kunna leva ett vanligt liv och betala skatt och betala tillbaka för det som jag har fått, säger han.

Han ser det ironiska i att det just nu finns en mängd unga personer som på grund av gymnasielagen idag desperat letar efter ett jobb för att få stanna i Sverige, samtidigt som han själv har hittat ett utan att kunna påbörja det.

Utan personnummer kan han inte heller ta körkort, inte betala biljetten på bussen – då han varken har bank-id eller swish – och till och med när han utövar sina hobbyer märker han av det. Han tränar taekwondo, men han har bara kunnat delta i ett fåtal tävlingar då hans tränare lyckats fixa in honom.

– Varje gång har jag varit tvungen att stå i ett hörn och se ut som en kriminell som fuskar med sin identitet. Det är för att det inte så många som vet om vad ett LMA-kort är. (Ett bevis på att du är asylsökande, inte ett identitetskort.)

Han jobbar även som fotbollsdomare, men kan inte göra det mot betalning, då betalningen numera sker digitalt.

– Fast jag gör det för att jag tycker det är kul och jag älskar det, säger han.

"Många tror att jag vuxit upp här"

Hans intressen har betytt mycket för att må bättre, och han är nu taekwondotränare för barn.

– Jag brinner för att se dem utvecklas både fysiskt och psykiskt, precis som det har hjälpt mig att utvecklas, säger han.

Men det går knappt en dag utan att han blir påmind om att han inte är svensk ”på riktigt”. En vanlig fika med kompisarna gör det tydligt.

– När alla fikar tillsammans så brukar en betala för de andra och de andra swishar. Det känns skämmigt att varje gång behöva förklara varför man inte har swish. Många vet inte att jag inte har svenskt personnummer och vad det innebär. Många har blivit förvånade och trott att jag vuxit upp här, säger Morteza.

Han vet precis vad han ska göra om han får det där uppehållstillståndet till sist.

– Då skulle jag springa till min chef och säga att nu har jag fått mitt personnummer, nu kan jag börja jobba. Men ge mig en vecka först! Sen skulle jag gå in i mitt rum, dra ner rullgardinen och sova, sova, sova. Sedan jag kom hit har jag inte sovit gott en enda natt. Men sedan skulle jag gå upp och börja jobba och betala tillbaka för allt det som jag fått.