Budgeten innehåller en historiskt stor satsning inom miljö- och klimatområdet på 12 miljarder och därtill 10 miljarder i gröna kreditgarantier. Den totala reformutrymmet är dock på 100 miljarder och då utgör satsningar i miljö- och klimatområdet en alltför liten del för att möta de utmaningar vi står inför.

Positivt är att vissa subventioner till fossilindustrin tas bort för att främja omställningen till ett fossilfritt samhälle. Global utmaning skulle gärna se en ännu större skatteväxling för att främja cirkulär ekonomi, det vill säga, jungfruligt material behöver blir dyrare samtidigt som skattelättnader införs på arbete. Vi ser mycket positivt på stödet till energieffektivisering och renovering av flerbostadshus och utomhusmiljöer. Detta genererar både arbetstillfällen, minskar energiåtgången och lyfter hela bostadsområden.

Tobias Petersson, 40 år, omvärldsbevakare, Framtidsjorden

Regeringen satsar på att bygga upp ett grönare Sverige efter covid-19. Men det är inte storleken som är avgörande, utan hur resurser används. Den viktigaste omställningsmotorn – naturbruket – missas. Givna satsningar på skog och jordbruk stärker konkurrenskraft och exportmöjligheter. Liggande livsmedelsstrategi och den nya budgeten upprätthåller ett systemfel. Omställning handlar inte om att byta ut drivmedel eller odla för inhemsk marknad – hela synen på livsmedelsproduktion måste förändras. Mer klöver i småskaliga och agroekologiska lösningar!

Robin Zachari, 38 år, kanslichef för Skiftet

Regeringens budget är hopplöst liten när vi står inför dubbelkrisen med pandemin och klimatkatastrofen. Det är bra att de förlänger den höjda a-kassan i två år och skjuter till lite till tågen. Men det är tillfälliga satsningar som bleknar jämförelse när regeringen utvidgar poolstädning hos rika, sänker skatten för dem ovanpå det på lånade pengar. Sämst av allt är de meningslösa sänkta arbetsgivaravgiftena för ungdomar. Socialdemokraterna kan knappt dölja hur lite de tror på den insatsen.

Rickard Nordin, 37 år, riksdagsledamot, Centerpartiet

Det är en budget med historiskt stora satsningar. Vi tryggar välfärden, driver på den gröna omställningen och sänker skatten så att vanligt folk får mer i plånboken – samtidigt. Det är en budget att vara stolt över.

Max Andersson, 46 år, styrelseledamot, Partiet Vändpunkt

Det är bra att de minskar skatten för låginkomsttagare, och höjer a-kassan och låga pensioner. Men samtidigt kastar de miljarder rakt i sjön genom sänkta arbetsgivaravgifter för de som anställer unga, de sänker bolagsskatten och lägger mer på rut-avdrag. Samtidigt som sjukvården, äldreomsorgen och klimatomställning behöver mycket mer. Klimatkrisen är ett betydligt större hot än coronan. Hade de insett det skulle budgeten sett annorlunda ut.

Martin Nihlgård, 49 år, generalsekreterare, Individuell människohjälp

Det skrivs mycket bra om demokrati, men något centralt saknas. 2019 backade demokratin i världen för 14 året i rad. Vi ser i vårt närområde hur politiker utarmar demokratin, tydligast i Polen och Ungern. Även i Sverige finns oroande tecken. Grundlagen, som det yttersta värnet för demokrati och mänskliga rättigheter, måste skyddas. En budgeterad utredning kring grundlagsskyddet hade varit ett bra första steg. Detta innan vi har ett parti vid makten med en auktoritär agenda.

Jonas Bane, 33 år, ordförande, Klimatriksdagen

Utsläpp från biodrivmedel kommer ge lika mycket ackumulerad CO2 som fossilt de närmaste 10 åren. Vi måste minska mängden koldioxid i atmosfären nu, inte om 30–60 år när biomassan växt upp igen. Mer biodrivmedel i tanken på privatbilar är därför en meningslös åtgärd. Fokus bör vara elektrifiering. Klimatsatsningarna är små jämfört med försvarstillskott och skattesänkningar. Sänkt inkomstskatt gynnar ökad konsumtion. Positivt att våtmarker återväts, att naturreservat förvaltas, att byggnader energieffektiviseras och satsningar på elektrifiering av transportsektorn.

Jan Strömdahl, 83 år, ordförande, Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen

Många hade hoppats på rejäla satsningar på klimat och jämlikhet. Det blev tvärtom. Den ”kraftfulla gröna återstarten” får bara en tredjedel av skattesänkningarna 2021 och mindre än vad flyget redan fått i år.

German Bender, 44 år, programchef, Arena Idé

Årets krisbudget är både rejäl och välbehövlig. Några positiva inslag är tillskotten till kommunerna, satsningar på äldrevården och att det höjda a-kassetaket blir kvar i åtminstone två år. De enorma beloppen, som ska hjälpa välfärden, näringslivet och enskilda genom krisen, gör det samtidigt svårt att säga så mycket om den politiska inriktningen, eftersom krisbudgeten omfattar såväl stora skattesänkningar som enorma välfärdssatsningar. Men coronamiljarderna räcker inte till många fler budgetar och snart måste sedvanliga politiska vägval göras, som kan ställa januaripartierna mot varandra.

Anna Stenvinkel, 52 år, generalsekreterare, Forum Civ

Sverige är fortsatt ledande för ett generöst bistånd, vilket är mycket glädjande. Det är otroligt viktigt, inte minst i när det enligt FN hade behövts fyra gånger mer internationellt bistånd i världen för att möta pandemins katastrofala konsekvenser för människor i fattigdom.

Att stödet till mänskliga rättigheter ska prioriteras och innefatta stöd till MR-försvarare och civilsamhällesorganisationers röstbärare på lokal och regional nivå är också mycket positivt.

Nästa vecka kommer över 300 000 grisar ligga på julborden. Trots att vi löpande får rapporter om vanvård och alla vet hur djurindustrin fungerar vill 69 procent i Sverige att kött-och charkprodukter ska dominera på julbordet. Trots att vi vet att köttindustrin är ett av de stora bidragen till klimatkrisen så trycker vi i oss djur som om vi inte hade ett intellekt att välja med. 

Grisar är sociala djur med stort behov av att böka i jorden. En gris i djurindustrin får däremot aldrig böka i jorden, den trängs sitt onaturligt korta liv inomhus i en box med betonggolv. När grisarna inte får utlopp för sina naturliga beteenden börjar de ofta bita på varandras svansar och öron. Ledinfektioner på smågrisar och lunginflammationer på slaktsvin är också vanligt. En av tre svenska suggor lider av plågsamma liggsår på grund av de hårda golven. Tolv procent av de grisar som slaktas beräknas ha smärtsamma magsår. 

Efter sex månader i de trånga boxarna sänks grisarna ned i ett schakt med koldioxid. Under den minut de är vid medvetande plågas de av panik och kvävningskänslor och så länge de kan röra sig så kämpar de för att ta sig ur schaktet. Sedan skärs halsen upp och de förblöder, hängande upp och ner, så de sedan kan serveras på julborden. De har inga val under hela sitt korta liv, deras öde är förutbestämt. Men vi kan välja om vi ska vara en del av denna grymhet eller välja ett växtbaserat alternativ.

God jul!

Så var det dags för ytterligare ett internationellt klimatmöte. Denna gång med 70 000 deltagare, ett närmast ofattbart stort antal som har samlats i Dubai. Tänk er att samtidigt finns fler än vad som bor i Falun på en och samma tillställning. I massmedia trängs rubrikerna om detta möte. Huvudfrågorna sägs vara översyn av ländernas klimatarbete, utfasning av fossila bränslen och finansiering.

Visst är det så att användningen av fossila bränslen måste upphöra, men det räcker inte. Om kommande generationer av både djur inklusive människan och annat levande ska ha möjlighet att leva på jorden över huvud taget och helst under något så när drägliga förhållanden måste alla människor som nu lever i den något så när rika delen av världen ändra på sitt sätt att leva. Vi har för hög konsumtion av de mesta som går att köpa.

Folkvalda och näringslivet talar om att att mer och mer av det mesta behövs i samhället, att allt bara är en fråga om elektrifiering och ny teknik. Välfärden ska öka. Utbudet av både varor,  undvaror och tjänster ska fortsätta att öka och med ökad konsumtionen med ökat energibehov som följd. Det är tillväxt som gäller. Det finns t o m ett Tillväxtverk.

Omkretsen på jorden är 4 000 mil, ett faktum som ingen kan göra något åt. Lika lite som det går att ta mer än tio liter vatten ur en tioliters hink går det att ta mer än ändliga mängder råvaror från jorden. Det spelar ingen roll hur många gruvor som startas för deras malm kommer att ta slut. Varje vindkraftverk och varje solcellsanläggning kräver sina delar av ändliga råvaror och varje kärnkraftverk kräver gruvbrytning av ändliga mängder uran. Inga möten i världen kan ändra på den saken. Det finns inte ens mer än ändliga mängder biobränslen.

Ständig tillväxt är inte möjlig, inget som man kan tycka si eller så om. En tillväxt på 2 procent eller 3 procent per år ger en ökning som i början är måttlig, men snart nog drar den iväg längs en kurva som blir brantare och brantare. Tillväxt kräver mer och mer råvaror och mer och mer energi. Brist på råvaror, biologisk mångfald och energi, inklusive uran, kommer så småningom att medföra att kurvan böjer av nedåt när tillväxten nått vägs ände. Ju förr åtgärder mot fortsatt tillväxt sätts in, desto större är chansen att kurvan vänder något så när kontrollerat.

Tyvärr ifrågasätter aldrig massmedia makthavarnas tro på tillväxt. De upprepar följsamt vad makthavarna säger utan att någonsin ifrågasätta om en ständig ökning är möjlig.

I rapporteringen från massmötet om klimatet talas endast om att fossil energi ska fasas ut, inget fel i det, men inget sägs bestämt om när. Inget sägs heller om att tillväxten som varit möjlig på grund av tillgången till fossil energi måste ta slut och vändas till nerväxt. Det är dags att börja fundera över hur denna nerväxt ska gå till.

Den 10 december firar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 75 år. Nyligen kom en rapport från Institutet för mänskliga rättigheter som konstaterar att flera av dessa rättigheter nu upplevs som hotade i Sverige. Rapporten är den första i sitt slag, så det är svårt att göra jämförelser. Men konstaterandet att ”en majoritet av de som svarade på Webbenkäten 2022 upplever att det finns mänskliga rättigheter som är hotade, eller att de inte vet” bör dock tas på allvar. 

Efter andra världskrigets slut fattade FN:s generalförsamling det historiska beslutet att formulera och konkretisera de mänskliga rättigheterna. Utgångspunkten sammanfattas i Artikel 1: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Målet var att skapa en norm där alla ständigt strävar efter att upprätthålla denna gemenskap. Med Förintelsen i färskt minne är det inte konstigt att FN:s generalförsamling år 1948 trodde och hoppades att detta skulle bli allmänt gällande. Och visst har personer och nationer världen över gjort tappra försök att efterleva deklarationen om de mänskliga rättigheterna, men historien visar också tydligt hur oerhört svårt det verkar vara. 

Vi lever i en tid där konflikter är ständigt närvarande. Stora globala konflikter, nationella och lokala. Konflikt i sig är inget konstigt – vi kan och bör inte vara överens om allting hela tiden. Men det är skillnad på konflikt och konflikt. Ett krig kränker alltid mänskliga rättigheter och mänskligt värde. Ett av fundamenten i krigföring är att den andra sidan är mindre värd och ska decimeras, utrotas och/eller förintas. Individens frihet, rätt till liv och personlig säkerhet – som återfinns i bland annat Artikel 3 – är aldrig skyddade i krig. En konflikt, oavsett i vilken skala, som utgår från att motståndaren är mindre värd är den farligaste typen för såväl individen som demokratin. Ju fler konflikter vi har som gör skillnad på människors värde, desto farligare blir världen att leva i. 

Vad krävs då för att vi ska kunna upprätthålla de mänskliga rättigheterna? Rapporten från Institutet för mänskliga rättigheter konstaterar att det finns ett behov av kunskapsspridning. John Stauffer, chefsjurist på Civil rights defenders, föreslår att de mänskliga rättigheterna i större utsträckning kopplas till aktuella samhällsfrågor och menar att mänskliga rättigheter ligger för långt ner på den politiska agendan. Och visst är det så. Hur det offentliga samtalet förs spelar stor roll för vilken riktning vi som samhälle rör oss i. Just nu polariseras det offentliga samtalet från såväl politiskt håll (till exempel i Jimmie Åkessons tal om att bland annat riva moskéer) som av medborgerliga krafter (i och med att både antisemitism och islamofobi ökat i kölvattnet av kriget mellan Israel och Hamas) riskerar vi att komma allt längre från den norm av gemenskap och mänskligt värde som FN:s generalförsamling drömde om för 75 år sedan. 

Men värt att ha i åtanke är att polarisering och avhumanisering inte börjar i krig – de börjar alltsomoftast i ett hatiskt språkbruk. Det betyder att vi alla har makten att göra något åt dem. Det går att vända den trend som sker just nu, och det är när alltför mycket går i en riktning från ett ideal som utgår från alla människors lika värde som det är extra viktigt att stå upp för det.

Kunskapsspridning om mänskliga rättigheter är viktigt, men det räcker inte för att aktivt ändra känslor av hat. Vi behöver också fler mötesplatser där meningsskiljaktigheter välkomnas och talas om utan hatisk retorik, där utgångspunkten alltid är en radikal acceptans för alla människors lika värde. Vi håller liv i de mänskliga rättigheterna genom att leva dem. Ju fler som utgår från alla människors lika värde som ett grundläggande faktum, desto större utrymme skapas för ett samhälle där meningsskiljaktigheter inte leder till hat.