Det ingår i mitt jobb att svara på mina kollegers språkfrågor, och det kan vara både kul och knepigt. Ganska många frågor handlar om foge-s i sammansatta ord. Nästan alltid har både jag och den som frågar en känsla av hur det ska vara, men det kan vara svårt att säga varför.
Tumregler funkar ofta
Ska det vara biokolkraftverk -eller biokolskraftverk? undrade någon. En vanlig tumregel är att i ett sammansatt ord med tre -delar ska det vara foge-s efter den andra. Men det är en tumregel, en regel som ofta leder rätt, men inte alltid.
Det heter ju till exempel vindkraft, men inte vindkraftsverk och definitivt inte vindskraftverk, för det skulle väl vara något man har på vinden. I ett vindsrum, kanske. Med foge-s.
När det gäller biokolkraftverket är det inte sammansatt av bio + kol + kraftverk utan av biokol + kraftverk. Det är alltså två delar, och att biokol och kraftverk är sammansatta ord hör inte hit.
Å andra sidan finns det ju många sammansatta ord med två led som ska ha foge-s, som bostadshus, arbetsfri, skyddskläder. Bomullsbyxor och vandringskängor – men linnebyxor och bowlingskor.
Stavningskontroll?
Det finns ju stavningskontroll, invänder du kanske. Ja, men de som programmerar stavningskontrollen har det inte heller så lätt. Speciellt inte på svenska, och det beror på två saker, varav foge-s:en är den ena. Den andra är det outtömliga förrådet av sammansatta ord. De som finns med i Svenska Akademiens ordlista, SAOL, är bara ett axplock och kan omöjligen vara något annat.
Men foge-s, alltså. När vi talar och skriver går vi mest på känsla, och känslan leder ofta rätt. Stavningskontrollen har inga sådana finesser utan behöver regler att följa.
Om det har Viggo Kann skrivit en krönika i Språktidningen. Han är professor i datalogi vid Kungliga Tekniska högskolan och har skrivit algoritmerna bakom stavningskontrollen Stava och internetlexikonet Lexin, som bland annat används på sfi. Numera forskar han bland annat i språkteknik, och han har fått Erik Wellanders språkvårdspris för framstående språkvårdsforskning, så han borde väl veta?
Jodå, Viggo kann reglerna – undrar om han har hört den ordvitsen till leda – så han vet att de inte är heltäckande. I ett försök att ändå hitta mönstren bakom lät han datorn ta fram alla förled där SAOL har sammansättningar både med och utan foge-s, från arm- och arms- i armband och armslängd till år- och års- i årtal och årsbok. 120 stycken blev det, och han såg ett mönster.
Armbandet är ett band som man har runt armen, ungefär så i alla fall. Det låter mer som en armbindel, men det är så ordet är bildat. Armslängden är armens längd. Bordtennis är en sorts tennis medan bordsbenet är bordets ben.
Ägandeförhållande
Foge-s:et, konstaterar han, är då en genitivmarkör, den visar på ett ägandeförhållande eller något ditåt. Armens längd, årets bok och så vidare. En chefsstol är chefens stol men en chefredaktör är en redaktör som är chef, inte chefens redaktör.
Ja, det är ju någorlunda känt, men inte särskilt konsekvent. För bordsbenet är visserligen bordets ben, men sängens ben är ett sängben, och undantagen är många.
”Användningen av binde-suffixet -s […] följer knappast några regler” säger Svenska Akademiens grammatik, SAG. Men Viggo Kann nöjde sig inte med det, för det fanns mönster bland undan-tagen också. När efter-ledet är en ändelse snarare än ett ord blir det till exempel inget foge-s: fredlig, fridsam, medlemskap. (Vad säger han om barnslig? … Men annars verkar det stämma.)
När efterledet är ett substantiv som har bildats av ett verb blir det sällan foge-s: rättstavning, bältespännare, krigföring. Fredsmäklare är ett undantag, men det finns inte så många.
I de flesta undantagsfallen som fanns kvar visade Svenska Akademiens ordbok att de en gång hade följt regeln. En brorson är ju till exempel en brors son, och förr stavades ordet brorsson. Florstunn, tunn som flor, borde vara utan foge-s, precis som spegelblank och stenhård. Och förr stavade man det mycket riktigt flortunn.
Tid och rum
Sedan fanns det några undantag till, skriver Viggo Kann. Allihop var sammansättningar med rum och tid. En tidsmaskin är inte tidens maskin och borde inte ha något s. En rumsparfym är något man parfymerar ett rum med, inte en parfym som tillhör rummet.
Så varför just tid och rum? Det finns ingen regel som säger att tid och rum alltid ska ha -foge-s. Tänk på rumtid och tidtagarur, till exempel. Ändå började vi sätta foge-s efter tid och rum någon gång under 1900-talet. I dag är det få sådana sammansättningar som inte har något -s.
Genusböjning
Därifrån gick han vidare till ord med fogevokaler istället för foge-s, som e i flickebarn, o i vilorum och u i gatubelysning. Flicka, vila och gata var feminina ord på den tiden vi hade genusböjning av substantiv på svenska, och de fick vokal -istället för genitiv-s i sammansättningar. Han hittade samma betydelseskillnader där.
Förklaringen till sängbenets sak-nade foge-s finns också i den gamla genusböjningen: sängiaben -hette det förr.
Sen finns det ändå undantag, som till exempel engelska street-
smart som vi har översättningslånat till svenskan. Enligt Viggo Kanns tes borde det egentligen bli gatsmart – det är ju inte gatan som är smart. Men SAOL har av någon anledning fastnat för formen gatusmart.
Efter att ha googlat gatsmart och gatusmart konstaterade Viggo Kann att gatsmart trots det är mycket vanligare.
Mönster snarare än regler
Så har SAG fel när de säger att användningen av foge-s knappast följer några regler? Nja, det finns mönster, men frågan är om de ryms i SAG:s paragrafer eller i algoritmerna till ett rättstavningsprogram.
