Småländskt glasavfall är en allvarlig miljörisk och saneringen är dyr. Men med en ny metod kan Glasrikets giftiga deponier i stället ge värdefulla metaller, visar forskning från Linnéuniversitetet.
I sydöstra Smålands ”glasrike” har det tillverkats glas sedan 1700-talet, till priset av tusentals ton miljöfarligt avfall. I området finns 40 deponier varifrån metaller som bly, kadmium och arsenik lakas ut och riskerar att skada mark, växtlighet, omkringliggande vattendrag och människor. Saneringen har beräknats kosta en miljard.
– Förr eller senare måste vi ta hand om det, men i dagsläget är sanering av glasdeponier förknippat med höga kostnader och ofta handlar det egentligen bara om att flytta avfallet från ett ställe till ett annat, istället för återvinning av materialet och kvalificerad rening av marken, säger Richard Mutafela, doktorand i miljövetenskap vid Linnéuniversitetet till forskning.se.
Men nu har han kommit på en metod för att separera glaset från annat material i avfallet, och för att extrahera själva metallerna, till mindre energiåtgång än tidigare metoder. Resultaten presenterar forskaren i sin nya avhandling.
För att identifiera var metallerna finns tillför man elektrisk ström i marken. Eftersom glas har sämre ledningsförmåga framkommer då var avfallet befinner sig. Glaskrosset mals till ett fint pulver och lakas ut med syra och/eller kelateringsmedel, ett material som binder metalljoner.
Med metoden kan 90 procent av glaset utvinnas ur avfallet, liksom 80 procent av bly och andra metaller.
– Jag vill visa att med den här nya tekniken är miljöfarligt dumpat avfall en resurs som befinner sig på fel plats och kan återvinnas, säger Richard Mutafela.
