Skam, skuld och spänd stämning – coronakrisen orsakar inte bara stora förändringar i samhället utan påverkar också i högsta grad dynamiken i våra personliga relationer.
Kriser i allmänhet tenderar att spetsa till hur vi fungerar. Våra beteenden skruvas upp i volym, säger psykologen Filip Arnberg.
Coronapandemin har gett oss en gemensam fiende: viruset. Men hur vi hanterar den nya situationen skiljer sig åt. Och när människor har olika uppfattningar om hur restriktivt vi ska leva kan det plötsligt börja skava både i yrkeslivet och hemma.
– Vi kan konstatera att vi har passerat det akuta skedet som kännetecknas av att människor mobiliserar och kraftsamlar. Nu är vi inne i en tålamodskrävande fas. Det blir svårare att hålla riktningen över tid och risken för osämja ökar. Vi behöver hitta ett nytt vardagstillstånd som vi mäktar med, säger Filip Arnberg.
Han är docent i klinisk psykologi vid Uppsala universitet och programdirektör vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri.
Utmanande tid
– På jobbet har jag märkt att det finns kollegor som har velat skuldbelägga mig för att jag har åkt tunnelbana dit. Då har jag faktiskt bara varit tyst. Jag tycker att det finns en rimlighet i hur jag har agerat, säger 37-åriga Sigrid som bor i Stockholm.
Andra börjar ljuga eller undanhålla information om aktiviteter de annars hade delat med sig av, som en strategi för att undvika skuldbeläggande och skam.
– Det förekommer nog en hel del dolda aktiviteter. I stort tycker jag att vi vinner på att vara öppna med varandra, men jag förstår att det är hemskt obehagligt om kommentarer på sociala medier drar igång, säger Filip Arnberg.
Han tycker att vi ska vara försiktiga med att döma varandra.
Vi behöver vara ödmjuka tills vi har all information. Personen kan ha skäl till sitt beteende som du inte vet om. Situationen är tröttsam för många av oss och även om vi vill göra rätt är det inte alltid lätt att veta hur. Jag tror att vi måste ha tålamod med både oss själva och andra, säger han.
Avundsjuka
39-åriga Kajsa tackade i början av pandemin nej till en middag hemma hos en kompis. Tio personer var bjudna.
– Det blev ett obekvämt läge och jag kände mig överdriven som tackade nej. Middagsvärden trodde att jag använde coronaviruset som en ursäkt för att slippa gå på middagen, men så var det inte alls, säger Kajsa.
Annars är det framför allt relationen till hennes syster som har blivit lidande.
– Vi har blivit irriterade på varandra. Hon lever sitt liv precis som vanligt och sätter sitt eget nöje före allmänhetens bästa, jag tycker att det är själviskt. Vi orkar inte prata om det, men jag ser ju på Instagram vad hon har gjort.
Systerns beteende har också skapat konflikter inom henne själv.
– Jag börjar fundera på om jag är för restriktiv? Mitt liv blir ju tråkigare. Jag kanske också skulle tycka att det vore trevligt att gå på restaurang? Men jag tycker inte att man ska vara ute och dricka champagne när hela Sverige sitter hemma, säger Kajsa.
Hitta medelväg
Att starka känslor blossar upp i det här läget är inte konstigt. Vi är olika känsliga för oro, ångest och rädsla och har olika sätt att tackla det.
– I en sådan här situation kan det hända att vi laddar beteenden med mycket mer värden än vi lägger in i dem annars. Om jag ser att någon missar att tvätta händerna kan jag se det som oansvarigt, att personen vill mig illa och inte tänker på vårt gemensamma bästa – och då bli arg. Det gäller att vi är försiktiga och inte tolkar in för mycket, säger psykologen Maria Farm, som träffar både par och enskilda klienter.
Så hur ska man göra om man tycker att någon beter sig felaktigt?
– Som privatperson tycker jag att man ska försöka undvika gräl och konfrontation. All forskning om motivation och förändring visar att motståndet bara växer om jag försöker säga att min strategi är bättre än din. Stå för din åsikt, men acceptera att en annan person gör ett annat val, säger Maria Farm.
För gnisslande relationer finns egentligen bara ett universalmedel.
– Kommunikation. Prata med varandra om varför ni ser på saker på ett visst sätt. Målet är inte att någon ska ändra på sig utan diskutera för att förstå varandra. Vi ser olika på alla möjliga risker, säger Filip Arnberg.
Kajsa kände sig under en period bitter och sur för att hon satt hemma och oroade sig.
– Jag blir irriterad när folk inte håller avstånd och upplever att en del är lite ignoranta. Men visst, jag har också rest i landet när det har gällt mitt jobb. Så egentligen är väl jag också självisk då?
Fotnot: Kajsa och Sigrid heter egentligen något annat.
Pykologens kommunikationstips
+ Prata med varandra om hur ni ser på coronapandemin, men gör det vid goda tillfällen. Det går att schemalägga coronapratet till tillfällen då man är utvilad och inte nyss har bråkat om något annat.
+ Utgå från att ni diskuterar för att förstå varandra. Målet är inte att någon ska ändra på sig. Den här typen av diskussioner handlar inte om att vinna eller förlora.
+ Förklara och visa hur du tolkar rekommendationerna, i stället för att försöka banka in dina åsikter i huvudet på den andra.
+ Var försiktig med att vara dömande. Situationen är tröttsam för många av oss. Även om vi vill göra rätt är det inte alltid lätt att avgöra hur.
+ Ha tålamod – både med dig själv och med andra.
Källa: Filip Arnberg, docent i psykologi vid Uppsala universitet.
TT
