Under två års tid, med start i maj i år, ska EU:s makthavare lyssna mer på folket. Demokrati-kommissionären Dubravka Šuica öppnar till och med upp för ett bantat EU och ändringar i fördrag, om det visar sig vara folkets vilja. Men alla inom EU:s ledande toppskikt är inte med på det.
En dyr medlemsklubb för ekonomisk tillväxt? Eller möjligheternas arena för solidarisk demokrati? Bilden av EU växlar, beroende på vem som beskriver unionen. EU:s högborg har i decennier blivit kritiserad för att inte lyssna på folket i olika medlemsländer innan avgörande beslut tas, om alltifrån ekonomi till migration.
– Vi måste nå så många medborgare som möjligt. Vi vill nå även dem som är kritiska mot EU, sa demokrati-kommissionären Dubravka Šuica från ordförandelandet Kroatien i ett uttalande igår, som sajten Europaportalen har rapporterat om.
EU-borgens kommunikation med oss så kallat vanliga medborgare har lämnat mer att önska genom åren. Att kunna beskriva vad som görs och varför – på ett lättfattligt och demokratiskt inkluderande sätt, så att inte bara de riktigt insatta kan hänga med – det är fortfarande ett problem för EU-bygget.
Även om det i nutid har gjorts uppryckningar här och där, med så kallade medborgardialoger i fysiska som digitala rum, där folk kan få diskutera live med ansvariga makthavare inom EU.
På den årliga Europadagen den 9 maj i vår, till minne av ett tal som betraktas som det första startskottet för EU 1950, ska den här ambitionen att lyssna mer på folket i organiserad form starta. Förutom medborgardialoger, vill Dubravka Šuica se ett flerspråkigt nätforum och att EU finns med vid sportevenemang och festivaler för att nå ut till fler unga.
Syftet med det planerade lyssnandet är att låta unionens invånare få diskutera EU:s framtid och få berätta vad EU bör fokusera på. Dubravka Šuica vill ge löften om konkreta förändringar utifrån vad folket kommer fram till. Men så långt har inte EU-kommissionen gått i sin beskrivning om vad det här ska leda till.
Att vilja lyssna är en sak – att göra konkreta förändringar är något annat. Ta bara det här med att 750 EU-parlamentariker plus deras administration, det vill säga runt 5 000 personer totalt åker varje månad från Bryssel i Belgien till Strasbourg i Frankrike och har fyradagars-möten där. Bara det kostar oss skattebetalare runt ungefär två miljarder per år.
Närmare 20 ton koldioxid per år släpps ut i samband med de månatliga förflyttningarna mellan Bryssel och Strasbourg. Det motsvarar ungefär 10 000 flygningar över Atlanten.
Ett stort antal medborgare och parlamentariker från olika politiska läger har genom åren kritiserat det här, men det har inte ändrat läget. 2006 samlade till exempel den tidigare EU-ministern och kommissionären Cecilia Malmström in hundratusentals protester från medborgare runt om i EU. Och idag fortsätter protesterna från tvärpolitiskt håll.
Och då är frågan; om en majoritet av folket i den planerade medborgardialogen vill stoppa det här, kommer beslutsfattarna i EU att göra det? För att nu ta ett exempel ur mängden.
