DEBATT Jag pratar med min pappa, vi ska träffas utomhus på julafton med elektrisk filt och infravärme. Inget är som vanligt och allt är som vanligt. Till jul vill han gärna äta kött.
Pappa är troligen den enda människa i världen som läst min dagbok från ett svenskt slakteri tre gånger och han grät varje gång. Jag frågar hur han tänker kring det och allt han vet om vad djuren går igenom. Hur går det ihop med menyn?
Ja, nej, det går väl inte ihop, säger han.
Försök förklara, jag vill förstå, säger jag.
Nej, usch… jag vill väl inte tänka på det helt enkelt, säger han och suckar.
Jag blir tyst, för jag förstår. Jag vill inte heller tänka på det. Inte ens när jag stod mitt i alltihop ville jag tänka på det. Om dagarna i slakteriet lyssnade jag på radio medan jag skar i kropp efter kropp och såg alla släckta ansikten guppa förbi. Varje eftermiddag duschade jag länge och smörjde in mig med den mest parfymerade lotion jag hittat, för att mota lukten av död ur händer och hår. På kvällarna tittade jag på den ena meningslösa serien efter den andra, pratade om annat, sprang.
Ändå kunde jag inte värja mig. Grisarnas blickar fastnade inuti, på en plats där tanken fortfarande landar när det är stilla.
Och det är såhär års, inför jul, som jag minns dem bäst. Några gånger jobbade vi övertid för att hinna slakta tillräckligt många till högtiden. Ibland blev det fler än tretusen på en dag. Tretusen djur som dog under min signatur.
Jag minns grisarna när de kom, när transporterna backade upp och portarna öppnades. Hur de kunde stanna på rampen: titta, lyssna, vädra. Lukterna och ljuden fick dem att tveka. Bitmärken och rivsår lyste som röda utropstecken runt nacken. En man smattrade med ett redskap över ryggarna, försökte driva dem snabbt framåt, ut på betongen, in i boxarna, till nästa anhalt. Någon vägrade, en annan försökte vända, en tredje skrek. En fjärde kunde inte komma upp på fötter eftersom hon var halt.
Men samma klocka gällde för alla.
Såhär års kommer jag också att tänka på den lite söta lukten av blod när det forsar färskt ur kroppen, och hur mjukt det såg ut när det la sig i sjok över golvbrunnens springor. Jag tänker på suggan som ramlade gång på gång, innan hon sköts i huvudet inne på lastflaket. Jag minns den lilla grisen med bäckenfraktur som inte kunde springa själv till bedövningen men ändå försökte hänga med de andra och tog några släpande steg på frambenen. Och jag tänker på de grisar som kom till slakteriet och skakade, utmattade efter transporten. Deras stötiga andhämtning innan vi såg på varandra och sa: vi skjuter den.
Såhär i julskinkans tid kan jag heller inte låta bli att tänka på bedövningsschaktet. Det tog månader innan jag tittade ned. Jag minns de två suggornas flackande blickar. De tvingades in i en bur och stod fastklämda mellan varandra och väggarna. En lucka slog igen och buren sänktes ned i golvet, ned i koldioxidgasen. Jag minns paniken i de uppspärrade ögonen, skriken, de häftiga andetagen och hur buren skakade där nere. De gjorde vad de kunde för att fly medan vi tittade på.
Djur kom och försvann ned i det hålet, i en ändlös loop som fortfarande pågår. Samtidigt ramades dagarna in av den digitala nedräkningen på väggen:
Snart är det bara femhundra grisar kvar för idag, snart får vi sluta, snart är det jul.
Och sen börjar det om igen.
Jag vill också slippa tänka på det, pappa.
