Ska Ante verkligen återvända till Xpan 7? Är han inte närmare sitt mål där han är? Marianne planerar att bjuda in sina science fiction-intresserade bekanta för att träffa hennes nya vänner från framtiden. Tänk om de kan vara med och vända utvecklingen den vägen?
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Marianne hade verkligen tänkt genomföra sina future-dinners, som hon kallade dem. De skulle börja renovera matsalen – ner med de slitna medaljongtapeterna, upp med något futuristiskt i orange och vitt, som Ida hade kunnat tänka sig att sätta upp i lägenheten i Rågsved när hon en gång fick den tillbaka. Men hon räddade de gamla vackra, spröjsade fönstren i vågigt glas, som Marianne ville byta mot ”moderna perspektivfönster”.
– Det är såna här folk kommer att vilja ha, förstår du, sa hon.
Och så fick de sitta kvar. Ida, Ante och Canberra fick börja skrapa loss den flagnande vita färgen omkring dem medan Hasse Alfredsons Sommarprogram pågick i transistorradion bakom dem. På riktigt. Ibland kunde hon nästan glömma att det här inte var 2020-talet, det var så lite av yttervärlden som nådde dem. Men det här var en ung och pigg Hasse i direktsändning.
Den vita färgen släppte det silvergrå träet som om den bara hade väntat på en signal. De började slipa ner färgresterna och grundmåla medan Ante och Canberra pratade om Oasen och Noor. Canberra mumlade som vanligt när han inte hade händerna fria för att skriva, men Ida trodde att han var ledsen för att Noor inte hade följt med.
Själv funderade hon på om de inte skulle hämta Camilla. Vad skulle hända när hon vaknade, om hon vaknade, och Ida och Ante var borta? Vad skulle hon göra där i ett främmande hus på landet? Vad skulle Thomas och Åsa göra? Thomas skulle ringa Ida och Ida skulle inte kunna svara. Då skulle han förstås ringa Ellis. Det var bra, Ellis och Harriet skulle veta och Thomas version av verkligheten kunde nog rymma det mesta.
– Käket är klart! annonserade Nisse.
Han stod i dubbeldörren di Mariannes morfars gamla shorts och en ljusblå, kortärmad skjorta, som en liten pojke utklädd till gubbe. De hade lånat kläder av morföräldrarna allihop, de skulle ändå slängas och det var bara Canberra som ingenting satt bra på.
Freddy styrde och ställde i köket på ett självklart sätt, i blommig städrock och med Nisse som medhjälpare. De hade plockat nässlor bakom vedboden och det stod en orange emaljgryta med nässelsoppa på den gamla vedspisen i köket. På bordet stod en bytta nykokta kaveldunsrötter och så fanns det söt, svampig limpa och margarin.
Marianne hade åkt in till stan på morgonen, något med banken och arvet, så det var bara de fem: Ante, Canberra, Freddy, Nisse och Ida … nej, sex, men Nalle glömde de långa stunder. Han var ute med morföräldrarnas roddbåt eller stod ute på backen och högg onödigt mycket ved. Ida förstod honom, han var inte van vid så mycket folk.
De hämtade soppa och bröd och gick ut i trädgården – och det satt någon i hammocken. Med en svart katt i knät. Det var Peter, fortfarande i sina vita biobotpyjamas från Xpan 7, som satt där som om han aldrig hade gjort något annat. Han vinkade till dem och log milt.
– Det spelar ingen roll hur långsamt du rör dig, så länge du inte stannar, sa han.
Den svarta katten hoppade ner och slank in genom häcken. Peter satt där som om han alltid hade suttit där, men samtalet kom fullständigt av sig. Till slut sa Nisse:
– Tjena Peter, hur är läget?
– Att veta vad som är rätt att göra, men inte göra det, det är feghet, sa roboten.
Det kanske var ett bra svar i hans logiska system. Frågan kanske bara var vad som var rätt sak att göra.
– Vill du ha lite soppa? sa Nisse.
– En rik man äter när han är hungrig. En fattig man äter när han har mat.
– Okej, men vill du ha?
– Vill ni ge mig mat? Sätt på matsmältningsfunktionen, sa Peter och lät som om han läste högt ur en instruktionsbok, vilket antagligen var precis vad han gjorde.
Steg för steg instruerade han Nisse. Huvudet skulle öppnas, en 15-siffrig kod som stod skriven på insidan av skjortans linning skulle uttalas och ett litet reglage bakom höger öra skulle ändras. Reglaget var så litet att Nisse fick använda en ståltråd för att komma åt det. Efter ett par minuter började saliv rinna ur Peters ena mungipa, och han torkade bort den med en gest som nästan såg generad ut. Han kunde inte balansera skeden med nässelsoppa, men han kunde äta limpmacka.
– Jag behöver inte mycket kolbaserad näring, men det är bra för mig att hålla magen igång, förklarade han.
Nisse var den av dem som var mest van vid att kommunicera med Peter, så han frågade hur det kom sig att han hade vaknat.
– Jag behöver er hjälp, sa Peter. Jag hittar inte mina tidsinställningar. Jag är vilse i tiden och jag får inte kontakt med Sebastian Emmer. Vi har något viktigt att göra. Kandidaterna till ordförandevalet ska presenteras för styrelsen i morgon, men jag hittar inget i morgon.
Hade han ett liv? Det fanns någon sorts vilja där inne i alla fall, en målmedvetenhet. Som ett skrivprogram som klagar över att man inte skriver? tänkte Ida.
Det föll smulor och små klumpar av margarin omkring Peter, och småfåglarna plockade snabbt upp det. Freddy och Canberra gick in och tog hand om disken när de hade ätit upp, men Ida, Nisse och Ante satt kvar och talade med den vilsna androiden.
– Vi är i en annan tid nu, Peter. Går det att ändra dina tidsinställningar?
– Nuet är den punkt där tiden vidrör evigheten, sa Peter.
Ante stannade upp mitt i en rörelse.
– Kan du säga det igen? sa han andlöst.
Peter sa det igen. Sen berättade han att det var ett citat av C S Lewis, Clive Staples Lewis, född 1898 i Belfast, död 1963 i Oxford, teolog, poet och professor i litteratur, mest känd för sin bokserie Berättelsen om Narnia.
– Det var det vackraste jag har hört, sa Ante.
– Jag behöver mitt nu för att kunna vidröra evigheten, sa Peter.
Xpan-projektet fortsätter den 29 september.
