Redaktörens tips: Volt bland molnen trots bruten nacke

Olle Saloranta Strandberg rör sig vigt och är huvudet högre än alla andra i kaféet. Han dricker svart kaffe och tar en tugga på en chokladboll.

Vi pratar om den 27 december 2005. Olle är 21 år, akrobat och värmer upp inför kvällens föreställning. Han står på en språngbräda för att skjutas upp i luften med hjälp av sina kollegor och sedan rotera sex meter upp i luften.

För att kalibrera kroppen gör han en bakåtvolt och slår ihop kroppen med raka ben. Hoppet faller väl ut. Vanligtvis gör han inte fler hopp än så före sin entré. Men det har nyss varit jul och han har tränat oregelbundet några dagar. Därför bestämmer han sig för att också göra en trippel bakåtvolt.

Olle ställer sig på plankan, klappar på höfterna som signal till de två atleter som hoppar och landar på den motsatta planksidan. Han får ett bra lyft – men ”flashar”. På akrobatspråk innebär det att man inte riktigt förstår vart man är i luften.

– När jag försöker hitta blicken igen är scenen, mattan och väggarna svarta. Eftersom det bara är ljussättning, är det svårt för mig att förstå vad som är upp och ned.

Olle äter upp chokladbollen. En kokosflinga faller mot assietten.

Sju meter

Fallhöjden med Olles roterande kropp är på närmare sju meter. Det blir en kraftig smäll. Han landar på huvudet och hör att någonting går sönder inuti honom. Känseln i underkroppen försvinner.

– Det blir blåljus till akuten. Innan ambulansen är framme är Olle mentalt tillbaka på scenen.

Dramat i sjukhuskorridorerna går från permanenta nack- och armskador plus steloperation av sju halskotor till att det räcker med att lappa ihop den fjärde och femte kotan med en titanplatta och en bit av Olles höftben. Han återfår full rörlighet, och på vägen dansar släkt och vänner in på sjukhuset. Några av dem skrålar till Madonnalåtar, tror Olle – han minns inte så noga, fullproppad av smärtstillande som han var – eftersom en kompis har med sig en karaokemaskin.

– Folk som jag inte har tänkt på att jag har känt kommer dit, för att de vill visa att de bryr sig. Det händer någonting inom en och man blir väldigt tacksam. Jag har en lite märklig frireligiös feeling från den här tiden.

Panik

Efter tre månader är han tjugo kilo lättare men går faktiskt för egen maskin. Sex månader efter kraschen tar han av sig stödkragen. Målet är glasklart. In på scenen, hoppa, utföra akrobatik. Han tar kvällskurser i dans, skyndar på, nej stressar, sin kropp, drar på sig både disk- och ljumskbråck. Även huvudet har svårt att hänga med och han drabbas av panikattacker när han chocken gör sig påmind.

Steg för steg ändrar han riktning. Han har fallenhet för regi. Det är välkänt att det är bra att prata om trauman, på något sätt uttrycka dem, och några år senare gör Olle en föreställning om sin olycka, ”Underart”. Trots alla applåder kan han inte släppa det han har varit med om.

– Jag hyllade min krasch genom att iscensätta någonting annat utan att förkroppsliga det.

För en utomstående kan det låta märkligt. Men då ska vi komma ihåg Olles akrobatidentitet: Att arbeta med kroppen är hans sätt att uttrycka sig. Han får en tung insikt:

– Jag upplevde det som att kraschen hade vunnit.

Skulle han därför göra om sitt hopp? I manegen!? Det är ju livsfarligt!

In i ett moln

Ungefär här kommer producenten Sara de Vylder in i bilden. Hennes och Olles konstnärliga temperament passar bra ihop. En idé kläcks.

– Vad händer om man gör samma sak, samma akrobatnummer, men försvinner in i ett moln?

Att göra en trippel bakåtvolt bland molnen är vackert, poetiskt och så unikt att det måste låta sig göras. Först då kan akrobaten inom Olle bli hel.
Han och Sara drar ihop produktionen med luftballong, filmteam – och trampolin uppe i det blå. Det som är tänkt att ta ett halvår drar ut på tiden. Olle måste bland annat lära sig att hoppa fallskärm. Ett år går, två, flera.
När Olle har 200 fallskärmshopp i kroppen är alla förhållanden rätt på marken, bland molnen och i vinden. Det är 25 grader kallt i Skålan i Jämtland, men när teori ska bli praktik tar bränslet i luftballongen slut. Till råga på allt måste filmteamet vidare och ett nytt får flygas in från Östersund.

Happening

Ingenting verkar dock omöjligt när det på Skålan-Johans gård samlas runt 30 personer. Fotografer, tekniker och skoterförare äter lunch tillsammans före hoppet. Det är en känsla av förväntan. Som en happening.

Gruppdynamik har en särskild plats i den här historien. Molnhoppet är en spegling av Olles sjukhusperiod och vänskapsband men även de konstnärliga processer han har verkat i.

– Alla människor som sluter upp på sjukhuset, teamet runt molnhoppet, är en otrolig kraft. Det är en slags kärlekshandling.

Uppe i luften på 3 000 meters höjd har Olle is under sulorna. Molnen tätt inpå och berglandskapet nedanför – allt är vitt. Han är lugn, glad, samtidigt skiträdd. Vad fan han har gett sig in på!? Men så får han grön lampa från piloten i helikoptern. Olle drar i ett snöre och en vikt rasar på andra sidan trampolinen.

Vid båge

På filmen som spelas in och som ligger på Youtube lyfter Olle i en vid båge. En, två, tre volter.

– Jag gör exakt tre volter, sedan öppnar jag upp kroppen. Och då blir det ett par till. Man ser att hoppet sitter i kroppen.

Han styr mot Skålsjön och räknar med att bryta benen. Men icke.
”Molnhoppet” tog fyra år att genomföra. Olle är i dag fullt återställd.

Erfarenheterna har utvecklats till en kombinerad föreläsning och föreställning i hans och Sara de Vylders regi. Nu är duon inne i ett sökande arbete om hur man via konsten kan lära sig mer om kollektivt ledarskap.

Någon mer trippel bakåtvolt blir det inte. Och fallskärmen är till salu.

– Jag är klar med den grejen och det känns så himla skönt. Men jag är inte klar med att utforska det okända, säger Olle Saloranta Strandberg.