Varför heter byn Mensträsk? Säger man Raamlösa eller Rammlösa, och varför heter det så? Varför ligger Sala backe i Uppsala och inte i Sala, och vad är Kräkångersnoret för ställe egentligen?
Det är många frågor man kan ställa sig under en resa genom Sverige. Ortnamn är ju ofta gamla, språket har förändrats och orden kanske betyder något annat nu än då. Gamla sätt att stava kan finnas kvar i namnen, eller så har missuppfattningar och nystavningar gett en stad ett nytt namn utan att den någonsin har blivit omdöpt.
Östra och Västra Aros
Västerås ligger visserligen vid en ås, men det är inte därför staden heter så. Den började sin tillvaro som Westra Aros, som betyder västra åmynningen. Den ligger nämligen där Svartån mynnar ut i Mälaren, och det fanns ett Östra Aros också, vid Fyrisåns mynning. Om inte om hade varit kanske den hade hetat Österås i dag.
Men så blev det inte, för domkyrkan i Uppsala brann ner och byggdes upp igen i Östra Aros som låg i närheten. Uppsala domkyrka borde ju rimligen ligga i Uppsala, så Östra Aros fick byta namn år 1273 och så började man kalla det tidigare Uppsala för Gamla Uppsala.
I dagens Uppsala finns en stadsdel som heter Sala backe. Det kan verka omotiverat eftersom Sala, staden med silvergruvan, ligger sex mil västerut, men Sala backe har ingenting med den staden att göra. Det är ett mycket äldre namn.
Sala i Uppsala är plural av sal – det kan ha varit festsalar eller några enklare byggnader, man vet inte längre. I alla fall fanns det en plats som kallades Sala, och ovanför den byggde man andra salar på en plats som fick heta Uppsala, de övre salarna. Alltså det Uppsala som sedan blev Gamla Uppsala. Numera ligger både Sala backe och Gamla Uppsala i ”nya” Uppsala eftersom staden har vuxit.
Lund är ännu äldre, och det var en lund redan från början. En stor och känd offerlund i Skåne, som helt enkelt kallades Lunden. På 990-talet byggdes en domkyrka i offerlunden och den danske kungen Sven Tveskägg anlade en stad som fick heta Lund och har hetat så sedan dess.
Mot skörbjugg, hysteri och ”kort och elak ande”
Knappt fem mil norr om Lund ligger Ramlösa hälsobrunn, vars vatten Johan Jacob Döbelius, guvernementsläkare och medicinprofessor vid Lunds universitet, undersökte flera gånger i början på 1700-talet. Han skrev att det var bra mot ”skjörbjugg, ledernas darrande, gikt och torrverk, svindel, hufvudvärk, flusser, rinnande och röda ögon samt rödt ansigte, hjertklappning, kort och elak ande, förslemmad, bortskämd och hård mage, förstoppad lefver, gulsot och mjeltsjuka, sten såväl i njurarna som i blåsan, hysteri, stranguri, hvita flussen, och äfven nyttjas detta vatten mot hvarjehanda fel i menstrua”.
Hälsobrunnen har en lång och intressant historia som bland annat Wikipedia berättar om, men att jag nämner den har med namnet att göra, och den eviga tvisten om ifall det ska ha kort eller långt a. Det ska vara kort. Rammlösa.
Förklaringen är att Ramlösa inte är en tavla på rymmen, och framför allt att namnet är äldre än bruket att dubbelteckna konsonanter. Troligen från järnåldern, som andra namn som slutar på -lösa, som betyder sluttning, äng eller glänta. En ramm var en fuktig äng eller en våtmark.
Vet man inte det skulle långt a kunna vara en bra gissning. Men om Ramlösa hade hetat Ramlösa med långt a sedan järnåldern, då skulle det ha hetat Råmlösa i dag. Alla långa a från den tiden har nämligen blivit å. Ordet för det som ramar in en tavla är nyare i svenskan – det lånades in från medellågtyskan på 1700-talet.
Om du ändå anser att det ska heta Raamlösa, fundera över hur många m det är i kam, tom, dum, vem och lim, och hur du skulle uttala ett namn som Kamlösa om det fanns.
Annars finns det faktiskt ett lexikon över ortnamnen och deras uttal, sammanställt av Gösta Bergman och Jöran Sahlgren, publicerat 1979. Där listas uttalet av ortnamn från Abbekås i Skåne till Översävne i Västmanland. Det riksspråkliga uttalet, inte det lokala, som ibland kan vara ganska annorlunda.
Inte så blodigt som det låter
Om det hälsobringande vattnet i Ramlösa brunn hjälper mot ”hvarjehanda fel i menstrua”, vad ska man då tro om Mensträsk? Mensträsk är en by i Västerbotten, uppkallad efter en av de tre sjöar som heter Mensträsket. Nej, det ligger ingen blodig historia bakom namnen, i alla fall inte på det sättet. Ett träsk i Västerbotten är en sjö, och mens- kommer av ett pitesamiskt ord som betyder nyfödd renkalv. Renkalvsjön 1, 2 och 3.
Just i Västerbotten finns en del underliga namn, men de två byarna som hette Kräkånger och Kräkångersnoret fick nog av besökarnas kommentarer och bytte namn redan 1951. Numera heter de Lövsele och Södra Lövsele.
Men Kräkånger fick inte sitt ursprungliga namn för att någon kräktes och ångrade sig där. Krik är ett gammalt ord för en liten sjövik och ånger är också en vik. Ett nor är ett smalt vattendrag som förenar två sjöar eller två delar av en sjö, så Kräkångersnoret betyder sjövikvikvattendraget.
Underligt nog har jag en minnesbild av att ha åkt förbi en vägskylt där det stod Kräkångersnoret. Det måste vara fel, men förklaringen kanske är att byn ofta nämns när när man passerar en skylt med ett märkligt ortnamn. ”Vet du att det finns en by som …” Men det gör det alltså inte längre.
