Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter. Nu har hon provat ut en simmardräkt för att kunna röra sig mellan dammarna.
Frihetskänslan var enorm. Starkare än nervositeten. Det var första gången sedan Growin hade räddat henne och Sonya som hon befann sig i ingenmansland.
Det hade varit svårt att dyka ner genom den trattformade öppningen längst ner i dammen. Vattnet var tre meter djupt och tratten ytterligare två meter. Efter att ha dykt fem meter rakt ner hade de svängt tvärt för att så snabbt som möjligt ta sig till 19a.
Det första Dora märkte när de simmade ut i ingenmansland var att det ganska höga tryck som hon hade känt mot kroppen och framför allt trumhinnorna lättade direkt. Vad det nu var för substans som fyllde det väldiga transportsystemet så var det inte vatten trots att det gick att simma i.
Hon höll på att dra djupt efter andan när hon såg sig snabbt omkring. Ingenmansland var som en stjärnhimmel mot en mörkröd bakgrund. Det var oerhört vackert. Som någon sorts sammetstyg med små hål i. Hon tyckte sig se tusentals ljusprickar. Plötsligt dök Jonatans ansikte upp framför hennes. Han pekade ivrigt och visade med armarna. Simma!
Dora tog ett par kraftiga armtag och sprattlade med benen precis som Jonatan hade lärt henne. Det gick fortare än hon hade förväntat sig.
Den tredje pricken åt det hållet, tänkte hon. Inte långt. Inte långt alls. För varje simtag blev hon allt bättre. Varje moment som Jonatan hade nött visade sig vara till hjälp. Hennes nyvunna förmågor hakade i varandra, som vattendroppar på ett grässtrå.
Hon hann inte ta mer än fyra simtag innan de var framme. Jonatan ledde vägen upp genom tratten och väntade redan på henne på stranden när hon kom upp ur vattnet. Hennes första impuls var att dyka ner igen direkt.
För att vara på en obebodd planet var stranden ovanligt full med folk. Eller folk? Långa, smala figurer med ovanligt långa huvuden, de påminde om fjärilar, men saknade sugsnabeln. I stället var deras munnar ett virrvarr av tänder. Ungefär som en vithaj. Rad efter rad av vassa gaddar.
– Kwoner, ropade Jonatan. Stick! Stick!
Dora reagerade direkt. Vände sig om och dök ner under vattnet. Dessvärre hade två av kwonerna simmat ut till henne och greppade henne i anklarna och drog henne upp till ytan igen. De sa något med förvånansvärt ljusa röster. Den ena knuffade till den andre.
– Var inte så oartig, sa den på pijdin. Vi har en gäst som inte talar kwon, vad jag tror.
Dora torkade vattnet av sitt ansikte. På nära håll såg de inte lika skrämmande ut. Tänderna var fortfarande ovanligt obehagliga, men de såg ovanligt mjuka ut. Dora hade förväntat sig att de skulle vara klädda med någon slags pansar, eller ett skal.
De båda kwonerna ledde Dora upp mot stranden. Jonatan, som hade sett allt som hände, var utom sig när Dora steg upp på stranden framför honom. Han slet sig loss från sina vakter och sprang fram och kramade om henne.
– Gör inget på egen hand, viskade han. Lyd och säg ingenting om du inte blir tillfrågad. Jag fixar det här. Aj!
En av kwonerna slog honom i ryggen med något som såg ut som ett skjutvapen. Han hukade sig och andades snabbt och grunt. Turligt nog förstod inte kwonerna engelska, de skulle inte ha uppskattat hans beskrivning av dem.
Men Dora förstod. Kwonerna väste åt honom att hålla tyst, men Jonatan väste bara tillbaka. Han tystnade när ytterligare två kwoner närmade sig honom med sina vapen i högsta hugg och hoppades att de skulle fatta att han gav sig om han lyfte armarna över huvudet.
Det gjorde de.
– Det var ju förtretligt att ni skulle snubbla över oss, sa en kwon som bar en lite annorlunda uniform än de andra. Den hade en stor röd cirkel på bröstet. Dora trodde att den var någon slags chef.
– Nästan pinsamt, sa den. Jag menar, vi får ju inte vara här, hoppsan! Det kan aldrig sluta väl.
Kwonen skrattade ett skratt som trots att det var vackert fick huden på Doras kropp att krympa. Den graciösa, dandyaktiga stilen som kwonerna uttryckte sig på irriterade henne otroligt mycket. Det var som om de ansträngde sig för att vara så dryga som möjligt. Det räckte inte med att käka upp folk. Hon höll tillbaka en fnysning. Inte så smart att håna ett gäng blodtörstiga kannibaler.
– Vi är inte ute efter att bråka. De missförstånd som ledde till att kontakten mellan oss och övriga folk bröts är historia nu. Vi har dragit ett streck över det. Förlåtit.
Jonatan kunde inte hålla tillbaka. Han muttrade att det inte fanns något att förlåta och fick en smäll i revbenen.
– Så, så, sa chefskwonen till soldaten som slagit Jonatan. Så ska vi väl inte behandla våra gäster. Herrn här har nog förstått att vi uppskattar artighet.
Kwonen visade alla sina tänder i ett brett grin. Dora blev illamående av en blandning av skräck och vämjelse. Skulle hon sluta som middag åt det här äcklet? Hon kunde inte lista ut vilket kön den eller någon annan av kwonerna hade, men den här hade gubbslem skrivet i pannan. Hade inte förvånat henne om han hade börjat tafsa.
Ett par soldater smög plötsligt upp bakom dem. Dora och Jonatan kände i princip samtidigt ett stick i nacken. Den vackra naturen, den blå himlen och vattnet i dammen försvann i ett töcken. Världen smalt. Och sen blev allt svart. De tuppade av.
En drömlös sömn. Men på något sätt var de ändå medvetna. Eller de sov, men visste att de sov. Dora vaknade först. Hon såg sig omkring i det svaga ljus som orkade ner till henne.
Fängelsehålan kwonerna hade slängt ner dem i var en parodi på en fängelsehåla. En djup, grävd grop med grenar flätade till ett luftigt lock. Dora undrade när hon hade vaknat till och kollat att Jonatan var okej när de hade hunnit göra i ordning hålan. Kanske hade de varit utslagna längre än hon trodde eller så hade de förberett hålan ifall det skulle dyka upp någon att stoppa i den.
– Hallå, ropade Dora upp till vilka det nu var som höll dem fångna. Kwoner?
Jonatan höll ännu på att gnugga sina ögon. Han satt på det jordiga golvet och verkade ännu inte ha fattat vad som hade hänt.
– Hallå. Släpp ut oss. Hallå?
Jonatan hyschade på henne, men eftersom hans läppar var bedövade efter knockoutsprutan lät det mer som ett pruttljud. Dora förstod ändå. Låg profil. Ta det lugnt.
– Kom, mumlade Jonatan. Jag måste berätta en sak.
Någon rotade runt bland grenarna ovanför dem. De hörde en kort vissling och såg i skumrasket i hålan hur en kalebassliknande behållare firades ner till dem. Det visade sig vara vatten. Dora ville först inte dricka något, men föll till föga efter att Jonatan hade påpekat att de skulle ha kunnat ta livet av dem rätt lätt medan de var avtuppade. Det värsta som kunde hända, resonerade han, var att de blev utslagna igen. Lika bra, mumlade han bittert.
– Okej, sa Dora och drack några djupa klunkar av det iskalla, rena vattnet. Hon sträckte över kalebassen till Jonatan som drack lite mer försiktigt.
– Lyssna. Det kan låta underligt, men jag visste att det här skulle hända.
– Va? Visste du?
Dora fick plötsligt ny energi. Hon ställde sig upp, svor en svada, satte sig ner igen och pekade med ett anklagande finger på Jonatan.
– Så du visste? Varför?
– Jag visste inte att hur och när skulle hända, men att det skulle hända nåt sånt här. Nu blir allt så tydligt.
Dora stirrade på honom i mörkret. Han såg sorglig och gammal ut i det dåliga ljuset. Hon hade inte hjärta att vara arg på honom. Dessutom kanske hon hade reagerat lite för snabbt. Hon visste inte vad det var han visste, eller trodde sig veta.
– Okej. Förklara.
– Minns du att jag var upp till biblioteket?
– Minns? Det var typ fyra dagar sen. Klart jag minns. Jag minns också att du har varit rätt skum sen dess.
