Stella har bestämt sig för att konfiskera tidsmaskinen, gripa Ida och Ante och ta dem med till Xpan 7. Dit ska Stella i vilket fall som helst, men hon vill ha kommandot själv. Det blir kaos och till slut säger Ante att Stella ska få som hon vill. De ska tillbaka allihop, men först ska han gå till gäststugan och ”kolla en grej”. Sedan kan de andra komma och sen ska de bege sig till framtiden.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Det första Ida blev medveten om efter transfern var kyla. Det andra var en känsla av att det var fel. Hon skulle ju inte hit, men hon hade hängt med ändå. Ante måste ha någon avsikt med det, hade hon tänkt, och hon hade inte kunnat fråga. Det hade varit kaos, bråk, Stella i sin vita sjukhusskjorta hade försökt domdera med dem. Men de var inte i Xpan 7 och inte i någon annan del av Xpan-systemet heller. Under hennes huvud fanns något mjukt och varmt och det fanns en lukt av parfym. Camilla.
Sen hörde hon något, steg som närmade sig, och öppnade ögonen. Halvmörker, gullackad furu med kvisthål, en mulen himmel där ute, sängen var en annan, med ribbotten och fleeceöverkast, synten låg i en pulka på golvet. Och där låg Camilla och där låg Ante, men inte Stella. Varför det? Varför var de i stugan och hur kunde den stå kvar efter flera hundra år?
Stegen kom ännu närmare, upp på trappan, en hand på handtaget och en massa kall luft virvlade in. Och där stod någon som var väldigt välbekant. Dreadsen, kroppshållningen, den gröna parkasen, mer såg hon inte i mörkret, men det räckte. Han letade på väggen efter strömbrytaren till taklampan, hittade den men lampan tändes inte.
– Hallå? sa han. Ni får gå upp nu. Här kan ni inte ligga och sova.
– Ellis, det är jag, sa Ida.
– Morsan?
Att förklara situationen var ett stort pussel att lägga, och hon lovade att göra det sen, inne i värmen. Hon lade en fleecefilt över Ante och Camilla. Sen lånade hon ett par röda badskor som låg under sängen och gick med Ellis till Thomas och Åsas hus. Jo, de hade kommit hem, de hade satt led-ljus i fruktträden, hängt en lingonkrans på dörren och pepparkakshjärtan i röda band i fönstren.
Å ena sidan var det vackert och trivsamt. Å andra sidan var det oroväckande, för det betydde att de inte hade kommit tillbaka i samma ögonblick de hade gett sig av den här gången. Det måste vara jul eller mycket nära julen. Flera dagar måste ha gått utan henne. Hon skulle ju vara tillbaka på jobbet, alla måste ha undrat och fått en massa extrajobb, och … Å tredje sidan, vad kunde hon ha gjort?
– Vi blev ju lite oroliga när bilen stod här och du var borta, sa Thomas. Sen berättade Ellis den här märkliga historien om resor i tiden. Och det lät ju otroligt. Men när Ellis trodde på det så fick jag väl göra det också. Vill du låna ett par raggsockor?
Han lät så trygg, Thomas. På östgötska. Hon hade tyckt så mycket om hans röst, och hon tyckte fortfarande om den. Raggsockorna var stora och torra, Ellis kom med en tröja och Ida satte sig vid brasan och berättade sin historia så begripligt hon kunde.
– Så din kollegas kille och en höjdare från styrelsen i nåt som heter Himmelska friden ligger kvar där ute?
– Mmm. Ante och Camilla. Hon sitter inte i styrelsen för hela Himmelska friden, bara i en lokal styrelse. Trevliga människor båda två. Vi kanske borde hämta in dem. Vad skulle du förresten göra i grannens gäststuga, Ellis?
– Låna pulkan. Harriets är sönder, sa Ellis.
– Är Harriet här?
– Hon är inne i Gnesta och handlar med Åsa, sa Thomas.
– Hur tog hon det då, att jag försvann?
Ellis skrattade.
– Ingen fara, du är i framtiden och kommer tillbaka, bara.
Ida och Ellis gick över till grannen. Ida tänkte på brevlådan och dörren med namnet Stierna, men det var mörkt där inne och det kunde vara nån annan Stierna, det behövde inte vara Stella. Inte förrän Thomas sa att det var kul att de hade vaknat upp i grannens gäststuga, för grannen var lite stollig och brukade berätta en massa tok ibland. Men dessemellan var hon alldeles klar.
Ante hade vaknat, men verkade lite konstig. Kunde minnet lagga? Han presenterade sig för dem båda två och erbjöd sig att visa hur hans tidsmaskin fungerade. Ida lade handen på hans arm och skrattade lite, mer för att visa honom att han var på fel spår än för att hon var road.
– Ante, kom igen, det är jag. Jag vet hur din Timebandit funkar.
– Tjena Ante, vi har träffats. Ellis, Idas son, minns du mig? sa Ellis och räckte fram handen.
Ante gav Ellis ett underligt, halvt leende och sa:
– Att känna sanningen är inte detsamma som att älska den.
– Låt honom vara ett tag, sa hon till Ellis. Det tar en stund innan det blir folk av en.
– Kom ner till oss istället så kan ni ta det lugnt framför brasan, sa Ellis.
Camilla började vakna. Ida satte sig bredvid henne och förklarade långsamt och lugnt var och när de befann sig. Att de skulle gå ner till Thomas och att hon skulle få vakna upp i lugn och ro och värme, bara hon först följde med. Ellis fick gå och hämta Åsas gummistövlar och en jacka.
– Tack, sa Camilla. Då vet jag. Jag går med nu, så får vi prata mer sen.
Det var något med Ante. Något med hur han gick och hur han log och vad han sa. Liksom konstiga sentenser. Som om han inte hade mått helt bra av den här tidsresan, det var ju mycket som kunde gå fel. Kunde det bli så att hjärnan inte skruvade ihop tankebanorna korrekt efteråt? Eller nåt?
Camilla kröp ihop i fåtöljen och somnade om. Ante satte sig vid köksbordet och förevisade sin Timebandit. Han gjorde kaktricket med en mandarin som slutade existera och sedan låg där igen efter fem minuter. Sedan frågade han hur många som var intresserade av en provtur.
– Tack du, gärna en annan gång, sa Thomas och Ellis i kör.
– Vart du än går, sa Ante, ta med dig hela ditt hjärta.
– Konfutse, sa Thomas imponerat.
– Om det är något som är viktigt är det att ge saker och ting deras rätta namn, sa Ante.
Sedan satte han sig och betraktade routern som stod i ett hörn. Den började blinka på ett nytt sätt, som om de hade kommunicerat direkt med varandra. Ida tittade på honom. Konfutse. Det där sättet att slänga sentenser och citat omkring sig. Det klumpiga sättet att gå i trappor. Roboten Peter, vars huvud en kväll hade stått på det lilla bordet vid hammocken och varit målat så att man nästan kunde tro att det var Ante.
De var inte så olika, Ante och Peter. Marianne hade smetat in håret på roboten med svart hårfärgningskräm, hon hade inte vågat duscha bort den sen men kammat ur det värsta. Sen hade hon spacklat igen rynkorna som skulle få Peter att verka livserfaren och vis, sminkat ögonen ännu mer långsmala och satt dit en lagom skäggstubb. Ida fick lust att peta Ante i skäggstubben för att se om den var riktig. Men det trodde hon inte att den var.
