Julen var alltid magisk när jag växte upp. Snön låg glittrande över träden varje år, isen fast på Klarälven, granen kläddes av mig och min syster, och vi bakade pepparkakor och lussekatter med mormor och hennes förkläde doftade senap, kardemumma och värmlandskorv. Ljusen hade vi stöpt i hennes källare redan före Lucia.
Hennes traditioner kom från hennes Arvikafödda mor, som i sin ungdom varit första husmor på Uddeholms herrgård, med nycklar till allt silver, och visste hur allt skulle vara. Min familjs seder är vävda av starka matriarker, som styrt sina hushåll med varm, kärleksfull järnhand. Inget fick fuskas med. Alla maträtter skulle vara exakt som de alltid varit, och tomten skulle komma på rätt klockslag och mor bar huvudansvaret. Fars plikt var väl förr mest att resa granen – sedan kunde han dra sig tillbaka med en cognac och nöjd betrakta flinka kvinnohänder ordna och styra, i Carl Larssonsk anda.
I 31 år har mitt mål som mamma denna tid varit att återskapa min barndoms jular för mina egna barn och barnbarn. Så lite förändring och så mycket tradition som möjligt, även om mina barns fäder förstås haft lite större förväntan på sig än morfar och mormors far hade. Ungarna protesterar.
“Mamma, ingen tomte i år!” “Jag kan inte bestämma om han ska komma eller inte – det är hans beslut.” “Men vi är stora nu och vi tror inte på honom längre!” “Fattar ni inte hur ledsen han blir när ni säger så! Här har han rest ända från Nordpolen för er skull!” Så där håller vi på, jag och tonåringarna. Men när julefriden väl lägger sig på kvällen brukar de ändå se rätt nöjda ut.
Men det finns många som har anledning att inte känna förväntansfullt pirr inför den 24:e. I år är det fler än vanligt. För den som begravt en familjemedlem, för den som inte får träffa sina käraste, för den som är rädd för sig själv eller någon annan, för den som mist sin försörjning och oroar sig över framtiden, för den som lever med fel person, för den som är deprimerad och för den som sett sitt livs kärlek och framtid kraschlanda och vaknar varje morgon med ett tomrum i hjärtat är det svårt att hitta magin.
För min mormors mor och mormors far var julafton dagen då barnen och de gamla på fattighuset skulle få ta del av det goda. Ingen jul utan omsorg om de svaga.
Detta år har varit det värsta i mångas liv, och mer än någonsin behöver vi låta årets sista dagar visa vilka vi verkligen är. Vi behöver öppna vår dörr, virtuellt eller verkligt, för dem som plågas. Det är svårare än vanligt att se dem, från vår karantän, så vi behöver lyfta blicken. Håll utkik efter sorgsna poster på sociala medier, ring en gammal bekant, leta i hörnen av din tillvaro efter dem som är under isen. Hitta barnen som har ont i magen, mamman som öppnar vinboxen före lunch och pappan som inte får träffa sitt barn. Skänk en peng till Stadsmissionen eller liknande.
Se till att äldre generationer vet att barnbarnen minns dem, ser dem och älskar dem även när ni inte kan ses. Och om du vaknar julaftons morgon hos dem du älskar, så var glad, ödmjuk och tacksam över det. När du i din omsorg om din nästa lyckas nå fram till den som far illa har du funnit den verkliga julmagin.
