Energi

Istället för att resa – ställ upp delmål

Utsikt från startpunkten för Wilson Trail, Stanley, Hong Kong.

Sedan fyra månader befinner sig Torbjørn C Pedersen i Hongkong, och så länge coronapandemin har sitt grepp om världen kommer han inte vidare. Utsikten att gå ombord på ett fartyg och lämna landet syns inte vid horisonten. För att klara sig utmanar han sig själv med nya mål.

Bästa sättet att nå ett mål är att bryta upp det i delmål. Det tycker jag verkar logiskt. Men nu har jag varit fast innanför Hongkongs gränser i fyra månader utan att kunna nå nästa delmål – nästa land. Folk frågar mig hur jag klarar det och hittills har svaret varit att jag utmanar mig själv med andra mål. När jag först hörde om all natur och alla vandringsleder i Hongkong blev jag genast intresserad. Hongkong är faktiskt 75 procent natur och bara 25 procent stadsområden.

Strax därefter hörde jag om Hongkongs fyra ultradistansleder, och då satte jag upp ett nytt mål. Jag började med att dela in den 100 kilometer långa MacLehose-leden i tre delar och gav mig ut med campingutrustning och mat. Första dagen klarade jag av etapperna 1–3, andra dagen etapperna 4–7 och sista dagen avslutade jag med vandringsetapp 8–10. Klar!

Jag hade liknande planer för de andra lederna, men regeringen stängde campingplatserna på grund av covid-19. Jag tittade närmare på den kortaste leden, den 50 kilometer långa Hongkongleden, och bestämde mig för att försöka klara av den på en dag. Tidigare var min längsta distans på en dag ett maraton på 42 195 meter, vilket verkade långt nog. Men 50 kilometer verkade ändå möjligt, så jag shanghajade tre vänner och vi gav oss av. Det var Dehua från Kina, Brett från Australien och Leon från Tjeckien. Det gick bra och det tog oss tolv timmar inklusive raster.

Efter att ha klarat min första ultradistansvandring undrade jag hur mycket svårare den 70 kilometer långa Lantauleden skulle vara. Det var ju bara 20 kilometer mer. Jag började träna och Salomon fick sponsra med lite löputrustning. Brett är professionell löptränare, och han sa att vi kunde klara Lantauleden på en dag om vi sprang där det var platt eller nerförsbacke. Salomon skickade utrustningen och jag såg ut som en miljon dollar i den. Men matchade min kropp den utrustningen?

Dagen kom och Brett och jag gav oss ut på leden vid tiotiden lördag förmiddag. Vi tänkte gå och springa hela natten och avsluta leden söndag eftermiddag eller kväll. Lantauleden visade sig vara mycket svårare än Hongkongleden. Leon hängde på söndag morgon vid femtiden och Brett var tvungen att avsluta innan leden var slut. Men Leon och jag kom fram 22 timmar efter att Brett och jag hade startat. Vilken prestation det var – 72,67 kilometer och 3 532 meter höjdstigning!

Den sista av de fyra ultradistanslederna var den 78 kilometer långa Wilsonleden. Jag litade på att jag skulle klara den eftersom den bara var lite längre än Lantauleden. Men höjdstigningen var väldigt annorlunda och jag led. Brett hade blivit tvungen att stå över den här gången, men Dehua och Leon skulle med. Jag hade samma plan som Brett och jag hade haft för Lantau. Jag ville starta en lördagskväll och kämpa på till söndag kväll. Men det blev söndag natt! Dehua och Leon kunde inte ansluta sig förrän på söndagen, så jag shanghajade Belinda för att få sällskap. Belinda bor i Hongkong och är en hängiven vandrare.

Wilsonleden består av tio delar och det var bara under den första jag var ensam. Jag började halv tio på kvällen och träffade Belinda några timmar senare. Sen körde vi på tills solen gick upp, Belinda lämnade leden och Dehua och Leon tog över. Vi tre marscherade på och ibland sprang vi lite, men mycket mindre än på Lantauleden. Wilsonleden visade sig vara enormt bergig. Mina ben var slut när Dehua och Leon anslöt sig. Det hade varit en hård natt. Vid 15-tiden beslöt sig Dehua för att lämna resten av leden åt Leon och mig. Vi sa hej då och gav oss iväg. De obevekliga backarna fortsatte. Solen gick ner och vattnet började ta slut. Vi var inte på lika bra humör längre, men efter nästan 26 timmar nådde vi lättade fram till slutet. Den här gången hade jag klarat 78 kilometer med en höjdstigning på 4 98 meter. Jag hade ont, men jag var lättad över att det var över. Jag hade klarat det jag hade föresatt mig och övervunnit Hongkongs fyra ultradistansleder: MacLehoseleden på 100 kilometer, Hongkongleden på 50 kilometer, Lantauleden på 70 kilometer och Wilsonleden på 78!

Belinda och jag vandrade även på natten
Belinda och jag vandrade även på natten. Det var en välsignelse att ha henne vid min sida. Särskilt timmarna mellan 02:00 och 04:00 är dödligt jobbiga.

Vem skulle ha trott att det fanns så mycket natur i Hongkong? Man kan fråga sig varför jag pressade mig själv så hårt. Det var en distraktion från det faktum att jag är hjälplöst fast i en nerstängd värld på grund av covid-19. Hongkong har aldrig varit nerstängt och jag har hela tiden kunnat röra mig fritt. Campingplatserna stängde visserligen, men i det stora hela har jag kunnat röra mig fritt innanför mitt ”fängelses” gränser. Och det känns som om jag har kunnat göra det bästa av situationen. Alla intervjuer, samarbeten, vandringsleder, allt umgänge med vänner, bloggande, nätverkande, lyssnande på podcasts på väg till vänner, all nyhetsuppdatering och mycket annat.

Utsikten att gå ombord på ett fartyg och lämna Hongkong verkar suddig. Det känns som om jag har varit i samma tillstånd i månader nu, med alla som frågar varandra om de vet något nytt. Och ingen verkar veta något. Jag läste i nyheterna att ett antal länder öppnar för turism i juli 2020. Vad betyder det? Så länge rederierna bara tillåter besättningsmedlemmar på fartygen, och så länge de länder som är kvar att besöka fortfarande håller sina gränser stängda, kommer jag att vara kvar i Hongkong. Det är inte det värsta stället på jorden – ärligt talat kan det vara det bästa. Men jämfört med att kunna fortsätta färden är det ändå bara det näst bästa.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV