Del 42 – Vi förlorar Jorden

Som jag skrev i Det här förändrar allt: »Vi har inte gjort det som krävs för att minska utsläppen eftersom dessa åtgärder i grunden står i konflikt med den avreglerade kapitalismen, den förhärskande ideologin under hela den tid som vi har kämpat för att hitta en väg ut ur den här krisen. Vi har fastnat eftersom de åtgärder som skulle vara fördelaktiga för en överväldigande majoritet framstår som extremt hotfulla för den minoritetselit som har vår ekonomi, vår politiska process och merparten av våra större medier i ett järngrepp.«

Varför spelar det någon roll att Rich inte nämner något om denna sammandrabbning och i stället hävdar att det är »människans natur« som har beseglat vårt öde? Det spelar roll, för om det som lade hinder i vägen för handling är »vi själva« så innebär det att vi inte förtjänar bättre än den fatalistiska rubriken VI FÖRLORAR JORDEN. Om det verkligen är så att vi på genetiska grunder är oförmögna att kortsiktigt offra vissa saker till förmån för en rimlig chans till hälsa och säkerhet inom en nära framtid, tja, då kommer vi helt enkelt inte lyckas få till en kursändring i tid för att avvärja en verkligt katastrofal uppvärmning.

Om vi människor däremot faktiskt stod inför möjligheten att rädda oss själva på 1980-talet, men lät den möjligheten gå oss ur händerna på grund av en hårdför elitistisk och fanatisk tro på den fria marknaden – som miljontals människor motsatte sig världen över – finns det faktiskt något ganska konkret som vi kan göra åt det. Vi kan konfrontera den ekonomiska ordningen och försöka ersätta den med något som grundar sig i såväl mänsklighetens som planetens trygghet, som inte sätter jakten på tillväxt och vinst över allt annat och till varje pris.

Och den goda nyheten – jo, det finns en – är att vi i dag, till skillnad från 1989, har en ung och växande grön demokratisk socialiströrelse som går framåt i USA med exakt den visionen. Och det innebär mer än bara en möjlighet inför kommande val – det är vår enda livlina på planetarisk skala.

Men vi måste också vara tydliga med att den livlina som vi behöver inte är något som har prövats förut, åtminstone inte på något som liknar den skala som krävs i dag. När Times twittrade sin aptitretare om »mänsklighetens oförmåga att ta sig an klimatförändringskatastrofen« kom den utmärkta vänsterfalangen i Democratic Socialists of America raskt med denna rättelse:
»*KAPITALISM* Om de menade allvar med att undersöka varför allt gick så fel skulle detta handla om ’kapitalismens oförmåga att ta sig an klimatförändringskatastrofen.’ Bortom kapitalismen är *mänskligheten* fullt kapabel att inrätta blomstrande samhällen inom ekologiska gränser.«

De har en bra, om än ofullständig poäng. Det finns inget som säger att det tillhör människans väsen att leva under kapitalismen. Vi människor har förmågan att inrätta oss i en mängd olika sociala ordningar, däribland samhällen med mycket längre tidshorisonter och betydligt mer respekt för naturliga livsuppehållande system. Faktum är att mänskligheten har levt på det sättet under den överväldigande delen av vår historia, och många ursprungskulturer håller kosmologier där jorden står i centrum vid liv än i dag. Kapitalismen är bara en liten fläck på vår arts kollektiva historia.

Men det räcker inte med att enbart skylla på kapitalismen. Det är fullkomligt sant att jakten på oändlig tillväxt och vinst står i radikal motsättning till kravet på en snabb omställning från fossilbränslen. Det är fullkomligt sant att den gränslösa form av kapitalism som går under namnet nyliberalism har utgjort den enskilt största bidragande orsaken till en katastrofal och global ökning av utsläpp de senaste decennierna ända sedan den släpptes lös under 1980- och 1990-talet. Den har också utgjort det enskilt största hindret för vetenskapligt grundade klimatåtgärder ända sedan regeringarna började prata (och prata och prata) om att minska utsläppen. Och den förblir det största hindret i dag, till och med i länder som marknadsför sig själva som klimatledande.

Men vi måste vara ärliga med att den autokratiska industrisocialismen också har utgjort en katastrof för miljön, vilket mest dramatiskt bevisas av det faktum att koldioxidutsläppen under en kort period sjönk drastiskt när den forna Sovjetunionens ekonomier kollapsade under det tidiga 1990-talet. Och Venezuelas petropopulism är en påminnelse om att det inte finns något inneboende grönt i en självproklamerad socialism.

Detta faktum måste erkännas, samtidigt som vi också bör påpeka att länder med stark socialdemokratisk tradition (som Danmark, Sverige och Uruguay) har några av världens mest visionära miljölagstiftningar. Därav kan vi dra slutsatsen att socialismen inte nödvändigtvis är ekologisk, men att däremot en ny form av ekosocialdemokrati, som är ödmjuk nog att lära av ursprungsfolken vad gäller plikten gentemot framtida generationer och att allt liv är sammankopplat, tycks utgöra mänsklighetens bästa chans till kollektiv överlevnad.

Detta är vad som står på spel för vågen av politiker och politiska kandidater med bakgrund i sociala rörelser: de framför en ekosocialdemokratisk vision som visar på sambandet mellan de ekonomiska skövlingar som orsakats av decenniers nyliberalt herravälde och en förödd natur. De förespråkar gemensamt en Green New Deal som tillgodoser alla basala materiella behov och erbjuder verkliga lösningar på ras- och könsrelaterade ojämlikheter, samtidigt som den agerar katalysator för en snabb omställning till hundraprocentigt förnybar energi. Många av dem har också förbundit sig att inte ta emot pengar från fossilbränsleföretagen, och lovar i stället att dra dem inför rätta.

Den här nya generationen politiska ledare avvisar det Demokratiska partietablissemangets nyliberala mittenpolitik med dess ljumma »marknadsbaserade lösningar« på den ekologiska krisen, liksom de avvisar Donald Trumps fullskaliga krig mot naturen. Och de utgör också ett konkret alternativ till såväl forna som samtida utvinningsfokuserade varianter av socialism. Kanske viktigast av allt är att denna nya ledargeneration inte är intresserad av att utpeka »mänskligheten« till syndabock för en mycket liten elits girighet och korruption. I stället är den ute efter att hjälpa mänskligheten, i synnerhet dess mest systematiskt ohörda och borträknade medlemmar, att finna sin kollektiva röst och kraft så att den kan resa sig mot denna elit.

Vi håller inte på att förlora jorden, men jorden värms upp så mycket och så snabbt att vår nuvarande kurs hotar väldigt många bland oss till livet. I sista minuten har nu en ny politisk väg att rädda oss uppstått. I denna stund kan vi inte sörja över de decennier som gick till spillo. I denna stund måste vi för tusan se till att välja den nya vägen.

September 2018. Ett år efter orkanen Maria.
Jag har under de senaste tjugo åren undersökt på vilka sätt de redan rika och mäktiga systematiskt utnyttjar de lidanden och trauman som uppstår i kollektiva chockupplevelser (till exempel superstormar eller ekonomiska kriser), i syfte att skapa ett ännu mer ojämlikt och odemokratiskt samhälle.
Puerto Rico utgjorde ett skolboksexempel på det långt före orkanen Maria. Långt innan de rasande vindarna kom utnyttjades skulden (som var illegitim, och till större delen olaglig) som ursäkt för att driva igenom ett brutalt åtgärdsprogram avsett att skapa ekonomiskt lidande. När den store argentinske författaren Rodolfo Walsh beskrev en liknande situation fyrtio år tidigare kallade han det, med ett bevingat uttryck, för miseria planificada: »planerad misär«.

Åtgärdsprogrammet angrep systematiskt själva det kitt som får ett samhälle att hålla ihop: utbildning på alla nivåer, sjukvård, el- och vattensystem, kommunikationsnätverk och mer därtill.

Programmet var så impopulärt att det inte gick att lita på att några folkvalda representanter i Puerto Rico skulle genomföra det. Därför röstade USA:s kongress år 2016 igenom Puerto Rico Oversight, Management, and Economic Stability Act (Lagen om tillsyn, förvaltning och ekonomisk stabilitet för Puerto Rico), även kallad PROMESA. Lagen innebar i princip en ekonomisk statskupp som lade territoriet direkt i händerna på det icke folkvalda organet Financial Oversight and Management Board (myndigheten för ekonomisk tillsyn och förvaltning). I Puerto Rico kallas myndigheten La Junta.
Det är en passande benämning. Som Greklands tidigare finansminister Yanis Varoufakis uttryckte saken: förr störtades regeringar av pansarfordon – nu är det av banker.

Det var i det här sammanhanget, då varenda puertoricansk institution redan skakade i sina grundvalar på grund av La Junta, som Marias fruktansvärda vindar dånade in över ön. Det var en storm som hade fått till och med det mest robusta samhälle att vackla. Men Puerto Rico vacklade inte bara. Puerto Rico knäcktes. Inte Puerto Ricos befolkning, men däremot alla de system som redan avsiktligt hade pressats till sin yttersta gräns: strömförsörjning, sjukvård, vatten, kommunikation, livsmedel. Alla dessa rasade samman. Enligt de senaste undersökningarna ligger antalet förlorade liv till följd av orkanen Maria runt tre tusen, en siffra som nu har godtagits av Puerto Ricos guvernör.

Men låt oss vara tydliga: Maria tog inte livet av alla dessa människor. Det var kombinationen av ständig fattigdom och en oerhörd orkan som släckte så många dyrbara liv. Vissa dog på grund av vindar och vatten, ja. Men den överväldigande majoriteten dog på grund av vad som sker när ett samhälles grundvalar systematiskt försvagas och försummas till den grad att det till och med under goda omständigheter är dysfunktionellt: det har inte en chans att överleva en verklig kris. Detta är vad forskningen säger oss – de studier som Donald Trump så lättvindigt förnekar. Dödsfallen orsakades huvudsakligen av att folk inte kunde koppla in medicinsk utrustning eftersom elnätet var utslaget i månader. Av att sjukvården var så bristfällig att man inte kunde erbjuda mediciner för behandlingsbara sjukdomar. Människor dog för att de tvingades dricka förorenat vatten till följd av miljörelaterad rasism. Människor dog för att de övergavs och lämnades utan hopp så länge att självmord tycktes vara det enda alternativet.

Dessa dödsfall var inte resultatet av en hittills aldrig skådad »naturkatastrof« eller ens »Guds vilja«, som vi så ofta får höra.
Om de döda ska äras måste vi tala sanning. Och sanningen är att det inte finns något naturligt med den här katastrofen. Och om du tror på Gud är det bäst att inte blanda in henne i det här heller.

Det var inte Gud som gav tusentals kunniga elarbetare sparken under åren som föregick stormen, eller som avhöll sig från att underhålla elnätet genom grundläggande reparationer. Gud gav inte oerhörda skattelättnader och återuppbyggnadsavtal till företag med politiska försänkningar, varav vissa inte ens låtsades utföra sina uppdrag. Gud bestämde inte att Puerto Rico – denna övärld som välsignats med jord som är bland den mest bördiga i världen – skulle importera åttiofem procent av alla livsmedel.

Gud bestämde inte att Puerto Rico – dessa öar som badar i sol, piskas av vindar och omges av vågor, allt detta som skulle kunna erbjuda billig och ren förnybar energi i överflöd – skulle få nittioåtta procent av sin elektricitet från importerade fossilbränslen.

Detta var beslut fattade av människor som arbetade för mäktiga intressen.
Ty i fem hundra år har Puerto Ricos och puertoricanernas roll i världsekonomin oavbrutet gått ut på att göra andra människor rika. Detta är fallet oavsett om det har handlat om att utnyttja deras billiga arbetskraft och billiga råvaror, eller om att göra deras marknad till gisslan för importerade livsmedel och bränsle.

En kolonial ekonomi är per definition en beroende ekonomi. En centraliserad, skev och förvriden ekonomi. Och, som vi har kunnat konstatera, en extremt sårbar ekonomi.

Och det är inte ens rättvisande att kalla själva stormen för en
»naturkatastrof«. Inga av dessa rekordartade stormar är naturliga längre – Irma och Maria, Katrina och Sandy, Haiyan och Harvey, och nu Florence och supertyfonen Mangkhut. Anledningen till att rekorden slås gång efter annan är att haven är varmare och tidvattnet högre. Och det är inte heller Guds fel.
Detta är den dödliga cocktailen: inte bara en storm, utan en storm som fått superkrafter av klimatförändringarna, och som slår rakt mot ett samhälle som avsiktligt försvagats av tio års obönhörliga nedskärningar ovanpå århundraden av kolonialt utnyttjande. Hjälpaktionerna har inte ens försökt dölja det faktum att de fattigas liv är starkt rabatterade inom vårt globala system.

Orkanen Marias vindar var så starka att de raserade de brutala systemens snygga fasader på samma sätt som de ryckte bladen av träden, och lämnade dem nakna för världen att beskåda. Puerto Rico drevs över gränsen av både orkanen och FEMA:s (Federal Emergency Management Agency, en statlig nödsituationsmyndighet) ständiga tillkortakommanden. Men vi måste vara uppriktiga om varför territoriet stod och vacklade på avgrundens brant till att börja med.

Vi måste också sluta framställa dessa tillkortakommanden i termer av inkompetens. Ty om det var inkompetens skulle man anstränga sig för att åtgärda de underliggande system som skapade tillkortakommandena. Man skulle återuppbygga den offentliga sektorn, utforma ett bättre och säkrare livsmedels- och energiförsörjningssystem och stoppa koldioxidföroreningen som garanterar ännu våldsammare stormar under kommande decennier.

Men det vi har sett är raka motsatsen. Vi har inte sett något förutom ännu mer katastrofkapitalism som utnyttjar traumat efter stormen för att tvinga fram massiva nedskärningar i utbildningssystemet, hundratals nedläggningar av skolor, våg efter våg av utmätningar av hem och privatisering av några av Puerto Ricos mest värdefulla tillgångar. Och på samma sätt som Trump förnekar verkligheten i tusentals dödsfall i Puerto Rico förnekar han också det verkliga i klimatförändringarna – vilket hans administration måste göra för att kunna propagera för dussintals giftiga policyer som förvärrar krisen ännu mer.

Så ser det officiella svaret på denna samtida katastrof ut: Gör allt som går att göra för att den ska inträffa om och om igen. Gör allt som går att göra för att skapa en framtid där klimatkatastrofer inträffar så snabbt och så våldsamt att blotta möjligheten för våra barn att samlas på smärtsamma årsdagar för att sörja de döda blir till en ouppnåelig lyx, eftersom de redan kommer att befinna sig i nästa nödläge, precis som folket i North och South Carolina, i södra Indien och Filippinerna just nu, exakt ett år efter att Maria fick landkänning.

Det är därför som dussintals puertoricanska organisationer under den gemensamma parollen Junta Gente, Folket Tillsammans«, reser sig för att kräva ett annat slags framtid. Inte bara lite bättre, utan radikalt mycket bättre. Deras budskap är tydligt: låt den här stormen bli en väckarklocka, en historisk katalysator för en rättvis återhämtning och en rättvis omställning till en ny ekonomi. Med en gång.

Till att börja med krävs en ekonomisk granskning med syfte att utplåna öns illegala skuld. La Junta måste sparkas, eftersom dess blotta existens är en kränkning av självstyrets mest grundläggande principer. Först då kommer det att finnas politiskt utrymme för att omforma systemen för livsmedelsförsörjning, energi, bostäder och transport som har svikit så många, och byta ut dem mot institutioner som verkligen tjänar Puerto Ricos folk.
Rörelsen för en rättvis återhämtning bygger på lokal begåvning och nedärvd kunskap för att låta den bördiga jorden livnära befolkningen och sol- och vindkraften försörja öarna med energi. Dalma Cartagena är en av de stora ledarna för Puerto Ricos agro-ekologiska rörelse som ställt krav på att ön ska göra sig oberoende av importerade livsmedel, för att i stället bygga motståndskraft genom att återuppliva traditionell jordbrukspraktik.

I dag påminns jag om något som hon sade: »Maria drabbade oss hårt. Men det ledde till att våra övertygelser blev ännu starkare.
Till att vi fick kunskap om den rätta vägen.«
Den planerade misärens och det avsiktligt skapade beroendets era är över. Det är dags att planera för glädje och bygga för befrielse, så att Puerto Rico nästa gång stormen kommer – och det kommer den att göra – kan låta vindarna ryta och träden bågna, men visa världen att man inte tänker låta sig knäckas.

Ordfront förlag 2020