Utsläppen av växthusgaser från den tinande permafrosten har underskattats dramatiskt, enligt en ny studie. Orsaken är ett kraftfullt samspel mellan nya växtrötter och markens mikroorganismer.
När permafrosten på norra halvklotet tinar på grund av den globala uppvärmningen börjar mikroorganismer omvandla markens organiska material till växthusgaserna metan och koldioxid.
Grova uppskattningar pekar på att mängden kol som finns bunden i permafrosten motsvarar den mängd som just nu finns sammanlagt i jordens atmosfär och i all växtlighet. Så den här processen kan få enorma konsekvenser, varnar klimatforskarna.
Nu visar en ny studie i tidskriften Nature Geoscience att en till synes oansenlig mekanism leder till att de här utsläppen sannolikt blir betydligt mer omfattande än vad forskarna hittills har räknat med i sina klimatmodeller.
För ned socker
– Vi ser att rötterna från de växter som börjar växa på den tinande tundran stimulerar mikroorganismerna, så att nedbrytningen går mycket snabbare än vad man tidigare har trott, säger Birgit Wild, biträdande lektor vid institutionen för miljövetenskap på Stockholms universitet och en av forskarna i den internationella grupp som ligger bakom studien.
Rötterna för ned socker till mikroorganismerna, vilket ger dem extra kraft när de bryter ned det tinande organiska materialet. Trots att det här sker i mikroskopiskt format på bara någon millimeters avstånd från rötterna, får det enorma globala konsekvenser på grund av den omfattande skalan, förklarar Birgit Wild.
– Vi ser att effekten är mycket kraftig. Enligt våra beräkningar blir det ett tillskott på närmare 40 miljarder ton kol i atmosfären fram till år 2100. Det kan jämföras med den mängd växthusgaser vi högst kan släppa ut om vi ska lyckas klara 1,5-gradersmålet, som motsvarar ungefär 200 miljarder ton.
Viktig lärdom
Eftersom det här är ett tillskott av växthusgaser som hittills inte har ingått i klimatmodellerna innebär det enligt Birgit Wild att utsläppen från industrier, transporter och så vidare måste minskas i motsvarande grad, eller ännu mer, om den globala uppvärmningen ska kunna hejdas vid högst två grader över förindustriell nivå.
– En viktig lärdom är att vi måste bli bättre på att ta hänsyn till den här typen av småskaliga processer för att förstå vad som sker på global skala, säger Birgit Wild.
TT: Finns det ingenting vi kan göra för att hindra de här mikroorganismerna?
– Nej, inte utan att slå ut hela miljön. Det är en naturlig process. Det enda vi kan göra är att bromsa den globala uppvärmningen genom att minska våra utsläpp av växthusgaser. Det här är ju en sådan typ av feedback- loop som blir kraftigare ju varmare det blir, och som kan bli omöjlig att stoppa om det går för långt, säger Birgit Wild.
