Man kan aldrig vara miljömässigt trovärdig samtidigt som man är delaktig i ett spel som baseras på tillväxt till varje pris.
I veckan som passerat har åsikterna duggat tätt om den svenska havremjölkproducenten Oatly som tagit in miljardkapital från den amerikanska riskkapitaljätten Blackstone.
Oatly är en aktör som med kaxig marknadsföring har tagit sig fram som en vegansk komjölksutmanare och en miljökämpe med transparens som ledord. Företagets trovärdighet har varit en av de viktigaste tillgångarna och har hjälpt dem att ta sig dit där de är i dag, med det grå havremjölkspaketet som självklart tillbehör på alla svenska mer eller mindre medvetna fikabord.
Blackstone är ett av världens största riskkapitalistbolag som de senaste åren figurerat i ett antal miljö- och bostadsskandaler.
Mot bakgrund av detta angriper Fredrik Gertten Oatlys vd med att mena att han genom detta kapital indirekt driver fattiga människor från deras hem och att Oatly borde ställa sig frågan vad som sker i andra änden av de affärer som den stöttande riskkapitaljätten företar sig. Att fundera lite extra över vad deras investeringar leder till på andra håll.
Det rör sig nämligen om storskaliga vräkningar av fattiga i fulrenoverade hyreshus över hela världen, och vägbyggen för sojaindustrin som både genererar skogsbränder i Amazonas och föder gris- och fågelindustrier en masse i Kina. Aktiviteter som Oatly naturligtvis inte står bakom.
Men som Gertten själv säger, ”varje gång ett litet företag växer behövs mer pengar” och det är ju där diskussionen egentligen kommer till ett slags stopp. För vad finns det för alternativ i en tillväxtekonomi? Inte mycket, om man inte vill bli utkonkurrerad.
I vd Toni Petersons svar på kritiken hör vi just att de behöver växa mycket för att kunna revolutionera marknaden och få oss att eliminera mjölkindustrin genom att konsumera rätt. Och det är storslaget, det är det. Från insidan ska de påverka miljön åt rätt håll genom att själva bli stora. (Det ska tilläggas som Thomas Frostberg påpekar att de redan tidigare tagit in pengar via statsägda kinesiska China Resources, som bland annat också investerar i kolkraft. Det är mycket pengar som behövs.)
Oavsett vad Oatly säger om goda intentioner med havremjölkens betydelse för storskalig förändring kan de dock omöjligen fortsätta vara trovärdiga med ett miljöbudskap. Det ekonomiska spelet som de villigt är en del av utgår ifrån tillväxt, som genom just dessa investerares förehavanden tär något alldeles extra på både människor och miljö. Det går inte ihop.
Men för Oatly själva spelar det kanske mindre roll i det här läget, eftersom tiden då de byggde sitt varumärke på en uppstickar-image just nu är på väg att passera. Pengarna har kommit in, dryckerna är redan en naturlig del av utbudet i livsmedelsbutiken – och precis som den gamla komjölken har Oatlys havredryck blivit till en produkt som ingen frågar sig hur den kom till.
Gränsen till Danmark är fri att passera igen för mig som skåning.
Precis som alla andra år glömmer jag ändå att åka över sundet.
