Dora Wester och zonen – kapitel tjugoett: Dräkten

Simmardräkten var ingen skönhet direkt. Den satt löst på ställen där den borde sitta år och satt hårt där man helst vill ha lite rörelsefrihet. Men det var så det skulle vara, hävdade Jonatan. På ett sätt tyckte Dora att han hade rätt. De sladdriga ställena satt där det fanns fickor.

En simmare har oftast fyra fickor. En på vardera lår, en på mage och bröst. Även om de är större än vanliga fickor är de mindre än man skulle tro. Det är ingen idé att ha större fickor eftersom ingenmansland har sina begränsningar. Och mer än man får ner i de fyra fickorna kunde man ändå inte få med sig.

Dammen var alltid lagom tempererad. 20–25 grader beroende på dagsformen. Vad substansen i ingenmansland hade för temperatur gick inte att avgöra enligt Jonatan. Ingen fryser där i alla fall.

Dora stod en bit ut i vattnet. Stranden var full med yngel och visslare. Åskådarna hade blivit fler och fler ju närmare sitt första verkliga dyk hon kom. Det var länge sedan Jonatan hade initierat en ny dykare, kanske tio år, och alla var nyfikna på vad som skulle hända.

– Det känns som om jag ska bli döpt, sa hon.

– He he, svarade Jonatan som höll hennes händer. Då är församlingen den mest absurda jag någonsin har sett.

Han pekade diskret mot stranden.
– Gud älskar alla varelser, har jag fått lära mig.

Jonatan gav henne en blick som om han inte kunde tro att Dora var religiös.

– Gud? undrade han.

– Jag fick lära mig det i söndagsskolan, men de flesta jag umgås med tror på ”en god kraft, kärlek eller nånting”.

Hon parodierade sina vänner, fick dem att framstå som ytliga fånar som talade konstigt. Men hon befann sig ljusår borta från jorden och vännerna, kanske till och med i en helt annan tid än de. Å andra sidan kom hon och Sonya tillbaka i rätt tid när de åkte tillbaka. Hur som helst kunde de inte höra henne nu.

– Det är inte så dumt. Det finns verkligen en god kraft i universum. Men inte nåt hokus pokus-spöke. Alla intelligenta varelser jag känner till känner kärlek. De flesta, utom de allra mest individualistiska, inser dessutom att alla tjänar på samarbete och en fredlig samvaro.

– De som inte gör det, då? Undrade Dora.

Jonatan tänkte efter medan han kollade in aktiviteten på stranden. Något var på gång. Visslarna hade något på gång. Vad kunde han inte ens gissa. Han vände sig till Dora igen.

– Öh, de som inte samarbetar eller är alldeles för egoistiska eller våldsamma åker ut. Deras damm spärras och de förbjuds att använda ingenmansland.

– Spärras? Jag trodde att de inte gick att stänga.

Åskådarna blev allt fler och allt högljuddare. Dora blev plötsligt hungrig. Sugen på pizza. När dammen på jorden öppnades skulle hon sticka hem. Dra en bussola med lök och krama pappa och mamma. De måste var jätteoroliga. Kanske inte farsan. Han var alldeles för upphetsad över dammen för att känna nåt sånt.

– De går inte att stänga utifrån. Men det finns några sätt att pacificera, eller vad heter det, avaktivera, sa jag ju. Dumma skalle.

– Är det något fel på ditt huvud?

– Ålderdomen har börjat sätta in. Vet inte om det är att betrakta som fel i huvudet. Nåt är det i alla fall.

Jonatan ryckte till när det plötsligt small på stranden. Det lät som smällare, fyrverkeripjäser. Ny visslade något som en raket också.

– De jävlarna måste ha samlat mer pollenkrut än de gav till mig. Vi får ta en paus. Jag måste snacka med dem. Simma lite för att hålla i gång.

Han började plaska genom det grunda vattnet bort mot visslarna och ynglen. Ynglen sprang omkring och fnissade på det sätt bara ett flygaryngel kan fnissa. Ett vasst, högt ljud som skär i de flesta människors öron.

Ynglen tystnade direkt när Jonatan bannade dem, men visslarna var alltför upphetsade över sina smällare för att riktigt kunna koncentrera sig på vad Jonatan sa. De smällde av några misslyckade raketer och hurrade åt den patetiska puff som den gav ifrån sig innan den kraschlandade i dammen.

Jonatan ryckte åt sig en hink som stod i närheten av Baren och fyllde den med vatten. Med den i näven jagade han efter visslarna som försvann in bland träden ner mot deras by. Han var bara borta ett par minuter och när han kom tillbaka var hinken tom. Ett nöjt leende dansade över hans läppar.

– Visslare ser skitroliga ut när de är blöta. Som katter, ropade han från stranden. Jag ska lämna tillbaka hinken!

– Okej, ropade Dora som började betvivla att det skulle bli något simmande i dag.

Det var inte bråttom, men skulle hon ha någon möjlighet att komma in bland de 1500 simmarelever som antogs till den tre månader långa kursen som i allmänt tal kallades Akademin? Det fullständiga namnet var Panplanetariska Ingenmanslandsvägvisareakademin. Simmarna kallades ibland vägvisare. Märkligt nog eftersom de mycket sällan hade med sig någon annan. De flesta varelser kan passera ingenmansland. Kan de inte simma själva kan en simmare hjälpa dem. Som när fallskärmshoppare på jorden hoppar tandem.

Nu var Jonatan tillbaka. Han var röd i ansiktet. Hans grå, tunna hår stod åt alla håll och kanter. Lite som Einstein, tänkte Dora. Jo, han ser ut som Einstein. Om Einstein var hippie. Kanske han var.

– Okej. Var var vi?

De hörde en kraftig smäll. En plym av svart rök steg upp mot himlen, någonstans i närheten av visslarbyn. Jonatan skakade på huvudet.

– Det där är inte mitt problem, vädjade han.

– Nej, svarade Dora. Fokusera. Kom igen.

– Okej, sa Jonatan och gav sig själv en örfil. Kinden blev om möjligt rödare än tidigare. Dora kom att tänka på de ryska turister hennes familj hade trängts med under en semester i Egypten. De var överallt. Stora, runda ryska män och kvinnor i alldeles för lite kläder. Nästan inga alls.

– Vi ska tre dammar bort. Till en obebodd planet. Typ jorden. Därför bra för oss. Människor. Oss människor.

Hans andning hade lugnat ner sig nu. Han samlade upp sitt långa hår och knöt om det med det snöre som hade lossnat när han jagade visslarna.

– Planeten heter 19a, en av de första obebodda, men beboeliga, planeterna man hittade. Flera tusen år gammal damm som alltid står öppen. Men ingen tillåts bo där. Planeten betraktas som nåt slags reserv. Knäppt.

Dora nickade.

– Men, sa hon, kanske är det inte en slump att dammen på jorden öppnades när vi håller på att förstöra vår planet. Vi kan behöva en reservplanet.

Jonatan skakade roat på huvudet. Hans leende bleknade när han såg att några av visslarna hade kommit tillbaka. Bärande på plakat. De hade ritat något som såg ut som en människa.

– Äh, sa han när han mötte Doras undrande blick. De demonstrerar mot mig ibland. Begär att jag ska utelämnas till kwonerna, det finns till och med en sång om det. Heter typ ”Balladen om hur Jonatan äts upp av kwoner”.

– Kwoner?

– En kultur som är synnerligen vidrig. Massmördare. Förtryckare. Medan de ännu kunde röra sig i ingenmansland attackerade och förslavade de ett dussin folk. De stängde in dem i koncentrationslägerliknande anläggningar och åt upp sina fångar. Federationen reagerade och befriade slavarna efter ett brutalt krig som varade i närmare trettio år.

Han valde sina ord med försiktighet. Han ville inte oroa Dora i onödan och berätta att kwonerna antagligen skulle attackera jorden rätt snart. Det skulle bara ha motsatt effekt. Just nu hade varken han eller hon något att vinna på att han avslöjade vad han hade fått veta under sitt besök på biblioteket och i sina nötdrömmar.

Turligt nog visste Difton ingenting. Han hade hållit sig borta för länge i biblioteket för att förstå något. För att hitta ritningar till kanoner, hade Jonatan insett efter att han hade fått visslarnas gåvor dagen innan.

Även om han inte var religiös i egentlig mening visste han, liksom alla andra varelser som kopplats upp av meteoren, att universum är besjälat. Inte som en intelligent varelse. Det hade inget medvetande, inget själv. Det var inte frågan om en person, en gubbe i skägg eller en svart kvinna som kokar bönor till ett gäng jazzmusiker. Bara något slags tillstånd. På nåt sätt hängde allt ihop. Meteoren. Dammarna. Nötvärlden.

– Dags! sa han. Du vet hur du ska ladda upp syre. Det behövs inte mycket. Det tar inte mer än en halvminut att ta sig till 19a.

Dora kände fjärilarna i magen spurta. Hon började nästan skälva. Hon skulle inte klara det. Hon skulle dö. Visserligen kunde hon hålla andan i mer än en och en halv minut nuförtiden och med Jonatan, den bästa av alla simmarlärare, vid sin sida fanns egentligen ingenting att vara rädd för.

– Jag kommer att göra bort mig, sa hon svagt.

– Jäpp. De flesta klantar till det i början. Säkert du också, men det spelar ingen roll. Ingen kommer att förebrå dig. Den som själv är utan skuld och så vidare. Jesus. Finns han fortfarande? Eller jag menar, tror folk på honom än?

– Så lång tid har det inte gått, sa Dora. Dora hade sedan länge vant sig vid att Jonatans hjärna hela tiden var på väg någon annanstans. Ibland mer än annars. Hon undrade hur han kunde ha blivit en så duktig simmare med en så opålitlig hjärna. När Dora han frågat honom det hade han svarat att det tvärtom. Det var lättare att simma om man inte var så upptagen med att simma. Dora visste inte riktigt vad det betydde, men anade att det var samma sak som hon hade börjat ana. Det går inte att tvinga sig genom ingenmansland. Som med en katts päls. Det gäller att stryka ingenmansland medhårs.

– Nå? undrade Jonatan. Jesus.

– Ja, folk tror på honom ännu. Kristna. Massor av dem överallt. Inte så många i Sverige. Och muslimerna. Nåt lärde jag mig på religionslektionerna.

– Okej. Synd. Han är så präktig. Och jag gillar fan inte moral.

– Omoral är också en moral. Dora kom på sig med att citera sin far. Det var nog den första gången.

– Det är sant. Ska vi?

– Jäpp.