Energi · På gång

Dora Wester och zonen – kapitel fyrtioett: Försnack

Dora Wester och zonen – kapitel fyrtioett: Försnack.

Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter.  Jorden hotas av kwonerna, ett synnerligen ondskefullt gäng, och Dora är på plats med en samling varelser från olika planeter för att rädda sin hemplanet.

Huvudet snurrade. Hon var illamående och ärligt talat väldigt rädd. Hon hade på några få månader varit med om saker som hon inte hade kunnat ens föreställa sig. Det hade hänt mer på den korta tiden hon har varit gäst i gemenskapen än i hennes hela, om än ganska korta, liv. Kwonerna på 19C hade sett otäcka ut, men hon hade ännu inte fattat vilka monster de var och vad de ville göra med jorden.

De fyra andra skeppen i hennes krympta grupp samlades kring henne när de lämnat månens svaga gravitation bakom sig. Hennes skepp kändes lätt. Det följde hennes vilja mjukt och följsamt. Det var inte det som oroade henne. Hon skulle nog kunna klara att manövrera det. Även om hon allt mer hade vuxit in i rollen som hjälte hade hon inte riktigt tänkt sig att det skulle sluta med krig. Hennes radio sprakade till.

– Hör upp alla trupper!

General Tzobis hesa röst dundrade i hennes hjälm.

– Kwonerna har grupperat sig tretusen kilometer härifrån, ni har koordinaterna i skeppsdatorn. De ser inte ut att vara på väg att attackera riktigt än, men det kan gå snabbt med kwoner.

Generalens röst löstes upp i ett sprakande inferno. Dora ville ta av sig hjälmen för att slippa oljudet, men stålsatte sig och behöll den på. Efter några sekunder kom generalens röst tillbaka.

– Vi ska dra bort deras intresse för jorden och driva dem tillbaka, ge dem så pass mycket motstånd att de backar. Helst skulle vi ju vilja krossa dem för alltid, men i den stund de ger upp så gäller eld upphör. Målet är att kunna sätta oss ner med dem i förhandlingar. Ett vunnet slag är inget värt om det inte leder till fred.

Dora hade tusen invändningar. Framförallt började hon förstå hur farlig situationen var. Ett olösligt dilemma. Antingen sprängs jorden och alla hon älskar i luften eller så kastar hon sig rakt in i ett krig för att det inte ska hända. Och det kunde leda till två saker. Hon blev dödat eller så dödar hon någon eller några. Inget av alternativen var särskilt attraktiva, men att kämpa betydde i alla fall att hon gjorde nåt.

Generalens strategi var enkel. De skulle befinna sig mellan kwonerna och jorden hela tiden. Tills det tog slut på antingen kwoner eller federationsskepp. Dora konstaterade att det var ett slags jättelikt man-manspel och det hade hon koll på efter sin tid som gard. Hon hade aldrig gillat basketboll. Hon skämdes inte för sin längd, men basketlaget fick henne att känna sig liten. Frustrerad och liten. Hon fick göra grovgörat och aldrig glänsa.

Ondolun hade placerat sitt skepp till vänster om Doras. Han nickade mot henne och log. Det var som om han kände hennes rädsla. Durradurrafelsväng hängde till höger om henne och verkade sova. Lika bra, tänkte Dora, blir lite lugnare så.

– Okej, tjejen, ropade Gwen. Dora såg sig omkring, men kom snabbt på att Gwen hängde ovanför hennes skepp.

– Nu bangar vi inte, fortsatte Gwen. Nu ska vi sparka kwonarsle! Göra kwonmos. Sprätta upp dem som…

– Lugn, avbröt Dora. De är vidriga, men de är personer. Tänkande, kännande varelser.

– Ja, nog är det så. De tänker på att mörda. De känner för att mörda. Men varelser, det stämmer.

– Okej, sa Dora. Om vi inte kan avvärja ett krig och om kwonerna vägrar backa så överlämnar jag befälet för gruppen till dig.

Det blev alldeles tyst i lurarna, förutom att det lät som om någon fnissade. Ondulun. När han drog efter andan för att fortsätta sitt irriterande fnissande gav han ifrån sig några ljud som avslöjade vem han var.

– Okej, skärpning. Vi behövs alla. I synnerhet som Ipu är borta. Han lär inte komma tillbaka på många timmar. Än så länge behöver vi bara patrullera.

Fyratusen skepp hängde som en flock kajor runt månen. Från jorden såg de ut som ett grått dis. Som om månen var beslöjad. Även om hysterin inte hade lagt sig hade poletten börjat trilla ned för de flesta. Människorna kunde inte göra ett dugg åt situationen, det enda de kunde göra var att lita på ett gäng underliga figurer som sa sig komma från en annan planet. Vilket de med största sannolikhet gjorde. Självklart haglade konspirationsteorierna. Den vanligaste var att USA försökte piska upp stämningen genom att fejka UFO:n för att förstärka sin roll som jordens poliser. Men långsamt insåg folk att de varken kunde fly eller fäktas, inte ens illa.

Dora hade snappat upp lite av stämningarna på jorden, vilket bara hade förstärkt hennes märkliga känsla inför mänskligheten. De var hennes släktingar. Men precis som upplysta människan som ser bortom hudfärg, språk och kultur, som tittar in i en människas inre istället för att fästa sig vid det yttre, kände hon sig både som medlem i arten Homo sapiens sapiens och som en åskådare, en person mer än en människa, en som har lyft blicken ännu ett steg.

Hon funderade på om hon egentligen behövde vara så lojal med människorna. Att de kanske redan hade straffat ut sig genom att bete sig som de gjorde, men insåg snart att ingen var oskyldig. Mycket få människor var riktigt skyldiga heller. Jorden framstod alltmer som en liten ankdamm där alldeles för många ankor ägnar stora delen av sin vakna tid åt att försöka skaffa sig makten över sin futtiga värld genom att framställa alla andra som konstiga, som avvikande, icke-mänskliga, samtidigt som de från utsidan såg så plågsamt lika ut. Det är bara färgerna som skiftar. Färgen på huden, på kläder, på flaggor, allt. Och en sak var sann, hade Dora insett tidigt, de som skrek högst om att de andra är förfärliga och borde stoppas är ofta ute efter att förtrycka de sina. Om befrielsen går ut på att utplåna andra så är det inte mycket till befrielse. Och det blev det ju så sällan.

Hon insåg att hon höll på att deppa ihop. Hon försökte se vackra saker för sitt inre. Små barn som leker på en äng. Ett gammalt par som vandrar arm i arm. Klyschor, men fina klyschor. Och i grunden är det ju sånt det handlar om. Det lilla. Och det var det lilla hon var beredd att försvara. Det svaga och späda hos oss människor, det irrationella, känslomässiga, omedvetna.

Hon skulle göra det här. För barnen, chimpanserna och solrosornas skull. För livet som sådant.

Hon fnittrade till. Värsta Independence Day. Hon tittade på klockan. Timmarna segade sig verkligen förbi som djupfrusen sirap. Till slut började Dora räkna stjärnor. När hon började prata med dem insåg hon att det var dags att bryta monotonin.

– Gwen?

– Japp, har du slutat att snacka med stjärnorna?

– Va, hörde du det?

– Nej, men jag såg hur du stirrade ut i tomheten, det händer de flesta. Käften gick på dig också. Det är rätt överväldigande. Alla sinnen säger att du borde falla ner. Men det finns inget ner eller upp. Det är du som bestämmer det. Det konstgjorda gravitationsfältet i skeppet gör inte mer än håller allt på plats. Klart man vill hitta någon att snacka med.

– Tack för att du påminner mig om hur skrämmande allt är, sa Dora. Men jag förstår vad du menar. Jag försöker vara mitt eget centrum som du sagt. Antagligen blir det bättre med tiden, för jag är ärligt talat illamående.

– Glöm inte att ta av dig hjälmen. Svårt att se att skjuta med huvudet insmort i spyor. Och sluta genast upp med att försöka förstå hur det funkar med alltihopa. Tid, rum och skit. Det går inte att förstå, hur mycket än vetenskapsmännen fjantar runt och vet allt. Man blir bara snurrig i huvudet. En god middag, en mjuk säng och en flaska öl eller tre. Det är livet i ett kavrolskal.

Dora kände en snabb ilning i magen, som om den varnade henne, men hon slog bort tankarna och såg sig omkring på sina kamrater. Ant och Ondolun pratade minnen från krig de hade varit med i. Tydligen hade de slagits ihop många gånger förr.

När Dora undrade förklarade de att federationen försökte hålla ihop grupper som fungerat bra. Och deras grupp hade fungerat bra. Den enda de hade förlorat under de år de hade stridit tillsammans var gruppens befäl. Homnat Gurtrius, löjtnant och supertuffing. Enligt honom själv. En uppblåst stropp enligt Gwen, men när löjtnanten begravdes grät hon mest av alla. Lät som om hon hade förlorat någon som varit mycket nära henne. Ryktena gick att de hade haft en affär, de kom ju från samma planet, var av samma sort, men reglementet förbjöd officerare att fraternisera med meniga och lägre befäl.

Ant skrattade.

– Du skulle sett. När de inte fick tyst på henne släpade de ut henne ur templet, vilt skrikande: Ni kan fraternisera mitt jävla arsle.

– Vi hade ingen affär, sa Gwen bistert. Vi knullade ibland, bara, trots att han var en stropp var han bra i sängen. Snoppstropp. I min kropp.

Durradurrafelsväng hade varit ovanligt tyst. Det var inte likt henne. Det brukar vara svårt att få tyst på henne, men nu satt hon alldeles tyst. Dora uppskattade tystnaden,  men undrade vad hon höll på med.

– Durradurrafelsväng? Dora hade gjort misstaget att kalla henne Durra. Durradurrafelsväng hade blivit extremt upprörd. Smeknamn var en styggelse. Hon hette Durradurrafelsväng och inget annat. Eller ville Dora att hon skulle kalla henne Skitapan.

– Ja. Svaret kom långsamt, dröjande. Dora blev  än mer misstänksam. Som gruppchef kunde hon titta in i de andras datorer, men hon såg inget skumt där.

Hon gled sakta upp jämsides med Durradurrafelsvängs skepp som såg tomt ut, men när hon kom nära nog för att kika in i sittbrunnen såg hon Durradurrafelsvängs rumpa sticka upp där huvudet borde vara. Hon hade vänt sig ett halvt varv och höll nu på att rota runt i
skeppets elektronik.

– Hörru. Hallå!

– Tjena, chifen. Jag fixar lite medan vi väntar. Städar och torkar upp.

Dora kunde inte hålla tillbaka en skrattsalva. Städa och torka upp. Det var inte visslares grej. Verkligen inte. Det var skönt att tycka att något var värt ett skratt, men hennes mage verkade inte ha någon humor. Den roterade runt sin egen axel ett par minuter efter att Doras sista skratt klingat ut.

– Du gör nåt, va?

– Jag sa ju det. Ja, jag gör nåt. Nåt odåligt. Inte farligt. Bra. Rätt bra. Nästan bra.

Dora visste att  Durradurrafelsväng inte skulle kunna hålla masken inför henne. Visslare var inte bra på att ljuga och eftersom de hade en helt annan moralisk kompass än de flesta andra varelser och halvtaskig inlevelseförmåga så fattade de sällan att de skulle ljuga. Men  Durradurrafelsväng hade hört på Doras tonfall att hon inte skulle tjäna på att berätta vad hon höll på med.

Samtidigt var hon så stolt över sin geniala idé att hon bara måste berätta.

– Jag kommer inte att bli arg om du berättar, sa Dora och kom att tänka på sin pappa. Han var inte mycket för att tillrättavisa henne, men ibland behövdes det och då lät han precis så där mesigt. Och det hade ju faktiskt fungerat på henne. Han hade aldrig förebrått henne något. Aldrig frågat varför eller värst av allt hur hon tänkte. Doras mamma var vassare. Hon var som hon var.

Dora brukade svara att hon inte visste varför det blev fel. Hon hade ju inte vetat det innan i alla fall. Om hon hade vetat det hade det ju inte behövt bli fel. Det är det som är att det blir fel. Annars är det något annat.

– Okej, sa  Durradurrafelsväng när hennes stolthet besegrade hennes självbevarelsedrift. Jag liksom fick tag på en holograf.

– Fick tag på?

Durradurrafelsväng orkade inte hitta på någon lögn.

– Jag snodde den när det började smälla. Den bara låg där och såg onödig ut. Och sen smällde det igen.

– Ja, ja. Men vad ska du med en holograf till?

– Det är väl uppenbart. Retas med kwonerna. Hetsa dem lite. Jag har kopplat in skeppets kamera till den. Vad tycker du, ska jag visa rumpan direkt eller bygga upp det lite med smädelser och hån?

Hur en visslare hade kunnat bli en så skicklig pilot som  Durradurrafelsväng var ett mysterium, hon måste ha ställt till med hur mycket oreda som helst.

De andra i gruppen hade hört dem prata.

– En holograf?, sa Ant. Hundra gånger bättre än din idé seriekoppla alla våra skepp för att som du sa ”kunna fläska på lite”.

– Ja, men det blev ju fett fläskigt, sa Durradurrafelsväng.

– Tretton skepp förutom våra sex smälte och förvandlades till rykande skrot på  mindre än tio sekunder, påminde Gwen henne. Ren tur att ingen dog. Du blev av med halva pälsen. Såg ut som en uppbränd sopborste.

Alla utom Durradurrafelsväng skrattade.

– En ljusblå, klotrund sopborste som någon tuttat på i ren desperation, pep Ant.

– Jo, det var kanske inte så bra, men det var en bra idé, försvarade  Durradurrafelsväng sig. Och pälsen blev snyggare och tätare när den växte ut.

– Nej, det var en riktigt usel idé, protesterade Ondolun. På alla tänkbara plan. På alla tänkbara planeter också. Och pälsen såg ut som osorterat kaos i motvind.

Durradurrafelsväng mumlade något, men backade, delvis för att hon insåg att hon låg under, delvis för att hon börjat skissa på en ny plan. Men hon kom inte långt innan ett bländande ljus fick alla att stelna till. Dora både blundade och höll för ögonen. Efter att ha suttit flera timmar i närmast mörker förblindades hon av ljuset.

– Vad var det där? Något slags vapen?

– Nej. Det var kwonerna. De är här nu, sa Gwen. När de reser i rumrymden använder de partikelkanoner för att skapa reaktionskraft och när de bränner på för fullt med alla skepp skapas det massor av ljusenergi på liten yta.

– Jag kan inte se något, klagade Dora.

– Det går över, sa Ondolun. Blunda och vänta några sekunder så får du synen tillbaka.

– Nu är det på riktigt. I synnerhet du måste skärpa dig, Durradurrafelsväng, sa Gwen. Annars ska jag börja kalla dig Durrisen med en sådan envishet att du till slut börjar tro själv att det är så du heter.

Hon fick inget svar, men Dora anade att det var en talande tystnad. En tjurig, envis tystnad. Men det var trots allt tyst.

– Inget larv med den där holografen, sa Dora. Inga rumpor. Inga munpruttar. Vi har inget att vinna på att reta upp dem.

– Det har vi väl, sa  Durradurrafelsväng. Kwonerna är smarta och hårda, men man kan reta dem så att de tappar kontrollen.

– Vi vill inte att någon tappar kontrollen just nu. Varken de eller vi. Ingen tjänar på det. Lugn nu.