Zoom

Del 30 – Språnget: Slutet på berättelsen om det oändliga

 I lågor - Ett brandtal till världen för en green new deal.

Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken kommer gå som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.

Om man har gått så långt överstyr som vi har gjort leder inte måttliga åtgärder till måttliga resultat. De leder till farligt radikala resultat.

SEPTEMBER 2016
LAFONTAINE-BALDWIN-FÖRELÄSNING, TORONTO
Min smutsiga kanadensiska hemlighet – och var snälla och kasta inte ut mig från den här fina salen för det – är att jag i själva verket är amerikan. Jag tog till och med passet med mig för att bevisa det. Jag har också ett kanadensiskt pass. Enligt lagen måste jag visa det med örnen på när jag reser in i USA. Och när jag reser tillbaka hem till Toronto visar jag det med den snirkliga vapenskölden med en massa brittiska grejer på (plus en massa lönnlöv som man inte riktigt kan urskilja).

Låt mig förklara den här dubbelheten. Mina föräldrar är USA-födda amerikaner båda två, vilket på den tiden ledde till att deras barn automatiskt blev amerikanska medborgare. Jag däremot föddes i Montreal, och jag har bott i Kanada i hela mitt liv – bortsett från åren innan jag fyllde fem. När jag var i tjugo- och trettioårsåldern var jag alltid väldigt tydlig med att min amerikanskhet bara var en teknikalitet, inte en identitet.

Det var inte något som jag pratade om, ens med goda vänner. Jag kryssade i rutan för »Kanada« på blanketter och stod i »Kanadakön« på flygplatsen. Och när jag föreläste eller blev intervjuad i USA sade jag »er regering«, inte »vår regering«. Och trots att mina föräldrar sade att jag hade rätt att göra det ansökte jag aldrig om amerikanskt pass. Jag gillade på något sätt att inte ha något fysiskt bevis på min amerikanskhet.

Vad var det då som förändrades? 2011 befann jag mig i Washington DC för att delta i en demonstration mot Keystone XL Pipeline som skulle innebära att tjärsandsbitumen forslades från Alberta till Golfkusten.
Trots Donald Trumps många försök att få igenom denna åttamiljarderdollars oljeledning via presidentdekret var den fortfarande under rättslig förhandling då denna bok gick i tryck.

Protesten i Washington gick ut på civil olydnad: tusentals människor bestämde sig under en tvåveckorsperiod för att göra fredligt intrång framför Vita huset och låta sig gripas av polisen. Inga icke-amerikaner skulle delta i den del av protesten som innefattade civil olydnad, eftersom det kan hända att man aldrig får komma in i USA igen om man någon gång har blivit gripen av polis.

Men något hände den där dagen i Washington: en delegation av ursprungsfolk från Northern Alberta, vars traditionella territorium hade lidit stor skada på grund av olje- och gasutvinningsprojekt, beslöt sig för att ta risken och låta sig gripas i alla fall. Min man Avi och jag bestämde oss (vilket han alltid påminner mig om) impulsivt och utan förvarning för att göra dem sällskap. Det var en fin dag. Jag träffade fantastiska människor i fångbussen liksom senare vid förhöret.

Efter att vi allihop hade släppts slog det mig att det kanske skulle bli svårt för mig att få amerikanskt pass nu. Det gjorde mig inte så mycket, men jag bestämde mig ändå för att se vad som skulle hända om jag ansökte.
Till min stora förvåning gick det bra, och det var på det sättet som jag till slut fick amerikanskt pass i fyrtioårsåldern.

Det förklarar alltså den amerikanska delen, men det förklarar inte varför min amerikanska familj kom till Kanada till att börja med. Det är en helt annan historia, som också inbegriper fängelse. Året var 1967. Min far höll på att avsluta sina läkarstudier och båda mina föräldrar protesterade aktivt mot Vietnamkriget. Liksom många av sina likar gjorde min far allt han kunde för att undvika att bli inkallad: han anmälde sig som vapenvägrare, försökte hitta alternativ som vapenfri tjänst, hela konkarongen.

Det funkade inte, och plötsligt stod han inför valet mellan att åka till Vietnam, hamna i fängelse eller åka till Kanada. Så … här är vi nu. När vi var ute och bilade brukade mina föräldrar underhålla oss ungar med berättelser om hur de rymde, vilket i våra öron lät som en hårdkokt thriller: brevet från armén, sista minutenbröllopet, hemlighetsmakeriet för att ingen annan skulle vara inblandad i deras brott.

Vi fick höra om hur de steg ombord på ett sent kvällsflyg som landade i Montreal vid midnatt, eftersom de hade hört att det var de franskspråkiga, antiamerikanska tulltjänstemännen som jobbade nattskiftet. Sedan – puh – vinkades de igenom. Min far minns ankomsten på det här sättet: »På tjugo minuter hade vi fått uppehållstillstånd och var på väg mot kanadensiskt medborgarskap!«

Uppväxten i Kanada med amerikanska vänstervridna föräldrar gav mig en ganska rosenröd bild av det här landet. Jag fick höra mycket om skälen till att de hade lämnat USA: militarismen, chauvinismen, de miljontals människorna utan sjukförsäkring. Och mycket om det som drev dem till, och fick oss att stanna kvar i Kanada. Exempelvis att premiärminister Pierre Trudeau hade kungjort att Kanada var en »fristad från militarismen«, den allmänna sjukförsäkringen, det offentliga stödet för media och konst. (Min mor lyckades få en tjänst på National Film Board, Kanadas public service-filmbolag, där hon fick statlig lön för att göra subversiva feministdokumentärer.)

I efterhand var det lite grann som att växa upp i en Michael Moore-film där Kanada framställs som ett utopiskt alternativ-USA där ingen låser ytterdörren, ingen blir skjuten, ingen behöver vänta på att få komma till läkare och alla är supertrevliga mot varandra hela tiden.

Riktigt så karikatyrmässigt var det inte. Men i de amerikanskfiltrerade berättelser om Kanada som präglade min barndom och min egen nationella stolthet fanns det en hel del luckor. Nu vet jag till exempel att kanadensiska bolag sålde vapen och annan krigsmateriel (däribland napalm och Agent Orange [växtgift, samma som hormoslyr]) för miljardbelopp för att stödja USA:s krigsinsatser, samtidigt som kanadensarna yvdes över att inte delta i kriget i Vietnam och välkomnade värnpliktsvägrare.

Det är något av en kanadensisk militärtradition att både äta kakan och ha den kvar. Vi gjorde samma sak 2003 när Kanada gjorde stor affär av att inte delta i invasionen av Irak eftersom angreppet inte hade fått FN:s godkännande – bara för att sedan göra betydligt mindre affär av att stödja den påföljande ockupationen med utbytesofficerare och krigsfartyg.

Det kan vara smärtsamt att alltför nära granska de berättelser som gör en väl till mods, i synnerhet om de är en del av de väsentliga skildringar som formar ens identitet. Detta är något som fortfarande känns svårt för mig. Jag håller med mina föräldrar om att vårt sjukvårdssystem och stödet för public service och kultur bidrar till det som skiljer oss från USA.

Men det är också sant att dessa institutioner och traditioner är djupt försvagade efter att i decennier ha försummats. Nuförtiden tillbringar min far större delen av sin pensionärstillvaro med att försvara vårt allmänna sjukförsäkringssystem mot aggressiva privatiseringar av USA-modell.

Det finns ytterligare något i min lyckliga kanadensiska historia som skulle behöva skärskådas. Den där friktionsfria erfarenheten på flygplatsen – uppehållstillstånd tjugo minuter efter landning. Det hade sannolikt en hel del att göra med det faktum att mina föräldrar, i likhet med de flesta värnpliktsvägrare, tillhörde en vit, högskoleutbildad medelklass. Kanada välkomnade inte bara den typen av människor på flykt undan krig på den här tiden: vi tog även emot sextio tusen vietnamesiska flyktingar.

Men den här perioden av öppenhet varade inte särskilt länge, och hade till viss del att göra med vår skändliga vägran att ta emot judiska flyktingar under andra världskriget. Under de senaste decennierna har svarta och bruna människor i skottlinjen för illegala krig (inbegripet de krig som vi har bidragit till genom vapen eller soldater eller både och) absolut inte fått invandrarstatus tjugo minuter efter landning, med tillstånd att börja arbeta måndagen därpå.

Tusentals kastas i fängelse i åratal utan att anklagas för något som helst brott. Många hamnar i högsäkerhetsfängelser utan en aning om när de kommer att friges – en praktik som upprepade gånger har kritiserats av FN.
Berättelserna om vilka vi är som nation och om de värden som definierar oss är inte fasta. De förändras i takt med att fakta förändras. De förändras när maktbalansen i samhället förändras. Det är därför det är så viktigt att vanliga människor och inte bara regeringar aktivt deltar i processen att formulera om och skapa om våra kollektiva berättelser, symboler och historier.

Och det håller också på att ske. Ett exempel är Ogimaa Mikana-projektet som över hela Toronto, där vi har samlats i dag, har bytt ut de vanliga gatuskyltarna mot sina egna versioner, skrivna på medlemmarnas språk Anishinaabe. De satte också upp en affischtavla i närheten av där jag bor för att påminna förbipasserande om att vårt bostadsområde, som snabbt håller på att gentrifieras, deltar i The Dish with One Spoon Wampum Belt Covenant (Wampumbältesfördraget en sked för varje skål): en överenskommelse att fredligt dela och värna mark och vatten.

Det är en mycket offentlig ansträngning för att förändra den kollektiva berättelsen, eller rättare sagt lyfta fram äldre berättelser som fortfarande lever, men vanligtvis dränks i störtfloden av de mer högljudda, nya budskap som vi får del av dagarna i ända.

Det är hälsosamt att ifrågasätta de berättelser som vi länge har tagit för givna, i synnerhet de som är trösterika. Om berättelserna och myterna fortfarande känns användbara och sanna är det också hälsosamt att föresätta sig att göra mer för att leva upp till dem. Men om de inte längre tjänar vårt syfte, om de hindrar oss från att komma dit vi ska, måste vi vara villiga att låta dem vila och berätta andra historier i stället.

Ordfront förlag 2020