Efter den första ”framtidsmiddagen” hos Marianne har Ida och Ante åkt tillbaka till sin egen tid, som också är vår, fast i en angränsande dimension. Camilla från Himmelska friden är kvar där och de kan inte lämna henne kvar i ett hus vars invånare snart kommer hem.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Ida plockade undan i köket medan Camilla och Ante gick bort till teverummet, där den huvudlösa roboten var parkerad på soffan. Det var inte mycket att plocka undan, men hon gjorde det så långsamt hon kunde. Kramade ur lapsangbladen i tekannan innan hon lade dem i komposten. Torkade disken och ställde in den, torkade av skåpdörrar och rensade kylen.
Det var vilsamt att gå upp i något som ingen annan tänkte ha synpunkter på. Just nu i alla fall. Hon behövde tänka, för det var som om de allihop ville olika saker, utan att säga det. I mitten, i någon sorts stormens öga, fanns hon. Eller så var hon bara trött.
Tänk om hon helt sonika skulle stanna här i sin egen tid. Dyka upp på redaktionen i morgon förmiddag som om ingenting hade hänt. Hon hade gått igenom alla texter så att hon snart kunde dem utantill – tid hade hon ju haft. Men ingen uppkoppling. Nisses reportage hade hon bara läst snabbt i hans mobil. ”Jättespännande” hade hon sagt, och så skulle de ta resten sen.
Mmm, det kunde bli jättespännande, tänkte hon med en grimas. Det var så bra, så viktigt och så fullkomligt omöjligt. Fina intervjuer, riktigt bra foton. Lite svårt att greppa sammanhangen, kanske, men med lite redaktörskap skulle det ordna sig. Men ingen skulle någonsin mer ta tidningen på allvar om de publicerade det här. Nisse skulle få vända sig till Illustrerad vetenskap.
Hon funderade på hur länge hon skulle vänta på Stella egentligen. Om de borde åka till det där sjukhuset och leta rätt på henne. Om de kanske hade ringt, fast ungdomarna i köket inte hade kunnat hantera bakelittelefonen.
Det hade kunnat vara som en semester – bortsett från Mariannes idé med framtidskvällarna. Det skulle kunna bli tämligen påfrestende.
Middagen med Liselott och hennes kille hade i och för sig avlöpt väl när Peter var undanplockad. Rårakorna var goda, men inte så futuristiska, hade Marianne sagt. Som om hon visste. Freddy hade berättat om roliga händelser på Oasen, med en minimal bakgrund om historien bakom. Ante skickade en chokladask genom tiden så att den landade på bordet just när Nisse kom in med te och kaffe på en bricka.
Men sen hade någon av dem öppnat en lucka i Timebanditen och ändrat någonting fast de bara skulle titta, och då tog Ante med sig den ut och satte sig på gäststugetrappan, där Ida redan satt.
Ida sa att hon ville åka hem och fortsätta sitt liv, tända adventsljus och se president Trump falla som ett tomtebloss i teve. Ante sa att han inte längre ville åka tillbaka till Xpan 7. Nu kunde han resa i tiden – nu måste han ta reda på hur han skulle ändra utvecklingen, och det kanske var mer komplicerat än han hade trott.
Ida hade svalt en ironisk kommentar, och så hade de börjat prata om Camilla. För allt som handlade om deras eventuella återvändande till Xpan 7, med eller utan Stella, slutade med Camilla. Sedan hade de hämtat varma kläder så snabbt och tyst de kunde och transfererat sig hit. Nu var det dags att byta tid igen, men det skulle det alltid vara den här morgonen, tänkte hon och undrade när hon skulle vänja sig vid att hennes tankar var som Finnegan Wake.
Hon gick ut i vardagsrummet och sträckte ut sig på kuddarna på golvet. I teverummet pratade Ante och Camilla fortfarande. Om Peter. Skulle han ändå gå att laga?
– Vi behöver bioder, sa Camilla.
– Här, sa Ante. De behövs till tidsmaskinen också, så jag plockade på mig några.
– Bra.
Hon reste sig upp och gick bort till teverummet. Hon skulle behöva avbryta det här, så hon knackade försiktigt på dörren.
– Jaa? sa Camilla.
– Hörni, klockan är halv fyra på natten. Thomas och Åsa kommer i morgon, kanske i morgon bitti. De vet inte att vi är här, och det blir svårt att förklara allting för dem. Vi måste tillbaka. Följ med, Camilla. Det går säkert bra. Vi tar med Peter också.
– Vart ska vi?
– Till 1978. Några dagar efter att Stella försvann.
– För jag måste vara tillbaka till ett möte …
– Vi fixar det, gäspade Ante.
Camilla satte sig i en emma bredvid soffan. Jättetrött, hon också, tänkte Ida. Sen berättade hon att hon hade en idé. Om Peter blev vald till ordförande skulle det vara han som avkunnade domar, åtminstone officiellt. Och om de pillade lite, lite på rätt ställe kanske hon skulle slippa lättare undan.
– Vi får titta på det i morgon. Nu måste vi iväg innan vi somnar, sa Ida.
Ante hade somnat, sittande på golvet med huvudet mot Peters knä, men han vaknade när Ida tog honom i axeln. Sen hjälptes de åt att bära Peter genom den nattmörka trädgården till grannhuset. Gäststugan stod kvar. Vitmålad, men kvar. Ida fick ett infall och sprang upp för verandatrappan för att se vad det stod på dörren. Det stod Stierna, som på brevlådan där nere. Inget förnamn, bara Stierna.
Men hon sa inget för att inte distrahera Ante, som nästan i sömnen plockade fram Timebandit 1 och lät Gymnopédie No 1 sväva genom den kalla luften. De satte sina pekfingrar mot transferplattan och var borta. Det sista Ida tänkte på var att det var synd att den tunna snön skulle smälta bort. Spåren skulle se så märkliga ut. Som om de bara hade upphört att existera.
