Det finns barn som inte kan äta sig mätta i slutet av månaden. Och allt fler människor faller genom skyddsnätet – trots att de har jobb eller är svenska medborgare och egentligen har rätt till stödet. Ännu värre har det blivit under pandemin. Därför måste Sverige besluta om en nationell fattigdomsstrategi, skriver Stadsmissionerna i sin nya fattigdomsrapport.
– Vi ser att fattigdomen ökar. Det blir fler fattiga och fattigdomen hos dem som redan har det svårt blir än värre. För de här människorna är utsattheten katastrofal, säger Åsa Vilu, områdeschef på Stadsmissionen i Göteborg.
I deras fattigdomsrapport, som kom i lördags, beskrivs hur fattigdomen förvärrats under de senaste fem åren som Stadsmissionerna i landet gjort sin statistik. Det finns barn som inte kan äta sig mätta i slutet av månaden, ofta i familjer som är beroende av ekonomiskt bistånd, tidigare kallat socialbidrag.
– Det ekonomiska försörjningsstödet är ju existensminimum. Det finns inga marginaler till någonting. Den reella hyran är många gånger högre än vad schablonen täcker, så då får de hyvla på den lilla biten som ska täcka matkostnaderna, säger Åsa Vilu.
Runt 60 procent av stadsmissionens insatser går till personer som har haft ekonomiskt bistånd under lång tid och oftast behöver mat. Åsa Vilu betonar att försörjningsstödet aldrig var tänkt att leva på i åratal, utan stödet infördes som en akut insats att ge i bara några månader för människor som hamnat i kris. Pengarna räcker inte till oförutsedda utgifter som tandläkarbesök eller glasögon och under senare år har det blivit svårare att få extra bistånd för detta.
Andra som söker stöd hos Stadsmissionen är EU-migranter som har svårt att hitta jobb och bostad, och även papperslösa som kanske blivit utnyttjade som svart arbetskraft och är helt beroende av hjälpen från civilsamhället för att kunna överleva.
Många svenskar faller mellan stolarna
Dessutom finns många svenska medborgare som av olika anledningar inte över huvud taget får den hjälp av välfärdssystemet som de egentligen har rätt till. Det kan handla om människor som inte söker kontakt för att man tappat tilltro till samhället, eller om personer med psykisk ohälsa eller missbruksproblematik som inte fångas upp av det offentliga. Det kan också vara människor som inte på egen hand klarar av att ta sig in i ett allt mer komplext samhällssystem, och kanske hamnar mellan olika typer av offentligt stöd, exempelvis studiemedel och ekonomiskt bistånd, står det i rapporten.
Eftersom dessa ohjälpta medborgare inte får samhällets stöd saknar socialtjänsten statistik om dem, och det finns väldigt lite data om den gruppen överlag. Men enligt Stadsmissionens beräkningar är en fjärdedel av de människor som söker sig till Stadsmissionen i Göteborg och Stockholm från denna grupp.
Folk med jobb drabbas också av fattigdom
Fattigdomen har förvärrats under pandemin, uppger rapporten, och personer som annars inte sökt hjälp hos Stadsmissionen kommer nu dit. En ny grupp som organisationen uppmärksammat de senaste åren är människor som har ett eller två jobb, men som ändå inte klarar sig, så kallade ”working poor”, uppger Åsa Vilu.
– Det kan vara personer som är timanställda inom hotell- och restaurang eller i serviceyrken och får mindre uppdrag efter att pandemin har slagit till. Unga personer som inte kvalar in till A-kassa men också taxichaufförer och andra med osäkra anställningar, säger hon.
En annan ny grupp är familjer med barn i gymnasieåldern som akut behöver mat, när skollunchen uteblivit på grund av nedstängda skolor. Rapporten tar även upp att pandemin lett till att myndigheterna allt mer hänvisar personer till digitala verktyg – något som är svårt för den som saknar wifi, en egen smartphone eller ens vet hur sådant används.
För många ensamkommande får pandemin också katastrofala konsekvenser, då de är helt beroende av att få ett jobb för att få uppehållstillstånd i Sverige efter gymnasiet. Fler papperslösa och EU-migranter söker sig också till Stadsmissionens verksamheter än tidigare.
Fattigdomen är 2–17 procent – beroende på hur den beräknas
Stadsmissionen kan inte svara på hur utbredd fattigdomen är eftersom de endast har statistik över hur många som söker hjälp hos dem. Men i förra veckan kom Statistiska centralbyrån, SCB, med nationell fattigdomsstatistik som visade att fyra procent, ungefär 400 000 personer av Sveriges befolkning lever i fattigdom.
– Det här är en av EU:s definitioner av fattigdom. Men den tar inte upp den relativa fattigdomen och den är viktig på sikt. För även om man har det materiellt bra så jämför man sig med hur andra människor har det och det kan ha effekt på ens välbefinnande, säger Thomas Helgesson, utredare på SCB.
Bland de 400 000 personerna saknas också grupper som inte är folkbokförda i Sverige. Därför missas de papperslösa i statistiken. Och säkerligen också många hemlösa, eftersom de är svåra att nå när de bor någon annanstans än på sin folkbokföringsadress.
Men Thomas Helgesson anser att de fyra procenten ändå är rätt, eftersom felmarginalen ligger på 0,7 procent och de hemlösa är 33 250 personer enligt Socialstyrelsens senaste beräkning.
– Men de papperslösa är ju förstås svårare att veta, säger han.
Enligt honom ligger fattigdomen i Sverige på mellan 2–17 procent, beroende på vilken definition man använder. I den snävaste definitionen handlar det om allvarlig materiell fattigdom. I den bredaste, alltså 17 procent, handlar det om relativ fattigdom. Det betyder att en persons inkomst efter skatt är lägre än 60 procent av landets medianinkomst.
”Politikerna måste ta sitt ansvar”
Den ekonomiska ojämlikheten har ökat sedan 1995, vilket Syre rapporterat om tidigare. Och Stadsmissionen varnar nu för att fattigomen kan förvärras ännu mer på grund av coronapandemin. ”Pandemin kommer, enligt vår bedömning, att innebära att det offentligas skyddsnät blir än mer grovmaskigt och att allt fler inte kommer få ta del av den välfärd som erbjuds i det svenska samhället”, står det i rapporten, som tar upp att en sådan utveckling skedde även under 1990-talskrisen, när kommunerna drog ned på sitt stöd till de mest utsatta.
Stadsmissionen är också kritiska till att ansvaret vältrats över till civilsamhällets organisationer under de senaste tio åren. ”Stadsmissionerna, och andra välfärdsorganisationer kan inte i tystnad förväntas ta ansvar för den framväxande ekonomiska utsattheten”, står det i rapporten.
Därför kräver Stadsmissionerna att fattigdomen i Sverige måste kartläggas ”bortanför socialtjänstens statistik” och att det tas fram en gemensam definition av fattigdom.
– I alla mätningar i dag finns stora bortfallsgrupper. Det behövs en definition som beskriver vad fattigdom är för oss här i Sverige och vad man ska göra åt den, säger Åsa Vilu.
Dessutom kräver Stadsmissionen att riksdagen beslutar om en nationell fattigdomsstrategi. Bland annat vill organisationen att människor inte ska behöva leva länge på försörjningsstöd, tidigare kallat socialbidrag, eftersom det från början var tänkt och utformat som ett kortsiktigt ekonomiskt stöd.
