Jag behövde in till stan i dag, och trängdes med alla andra cyklister på en beige bilbro över vattnet där Södermalm blir Gamla stan. Det var tydligen en stor sak.
Jag fattar inte grejen. Den var inte i guld och den var inte längre än Vankivapåfarten till riksväg 117, men det är alltså för den här beigea kinesiska saken som hela landets befolkning behövt utstå pompa, ståt, kungatal och ett skyfall av Instagram-filmer av bibliska proportioner.
Många före mig har skrivit om vad Stockholmsfixeringen gör med demokratin i det här landet, och jag kommer inte göra det bättre än någon annan. Men detta vill jag säga: Skärp er.
Det roligaste jag gjorde under mina år i politiken var valrörelsen för tio år sedan. Jag hade egentligen redan lämnat en gång. Jag hade inte avgett några celibatslöften, men jag hade heller inte någon särskild längtan tillbaka.
Men det var en valaffisch. Två glada barn på en solig skogsväg. Jag såg den genom bussfönstret på nämnda väg 117 i höjd med Bjärnum. ”Ge oss Sverige tillbaka!” ropade den, alldeles ensam. Det var EU-val men inga andra partier hade ens orkat affischera.
Det var som om Sverigedemokraterna var ensamma om att vilja ha rösterna här. Affischen stod framför en sedan länge stängd fabrik. Ge oss Sverige tillbaka.
Så jag bestämde mig. Med några vänner började jag ordna möten i byarna. Ingen dagordning. Ingen föreläsning. Ingen sövande powerpoint. Bara kaffe, bulle och människors tankar, frågor och ilska.
Efter varje möte skrev vi ner folks idéer, återkom på mejl till alla, beskrev vad vi kunde göra och hur man annars kunde ta det vidare för att förändra.
Det här var Miljöpartiets svagaste valkrets. Färre röster än i Norrlands inland. I hälften av kommunerna fanns ingen grön avdelning.
Men när vi var färdiga hade Miljöpartiet ett riksdagsmandat, plats i alla fullmäktigen (till och med i Örkelljunga, där vi inte ens kandiderat), och vi hade ökat mer här än någon annanstans i landet.
Det berodde inte på att vi var så bra. Men vi tog folk på allvar, och behandlade politik som om det var viktigt.
All politik är lokal. Ta klimatet. Visst, hotet är globalt, men det finns alltid en skorsten eller ett avgasrör någonstans. Ett barn som behöver skjuts till träningen för att bussen dragits in, en oro att inte passa in och ett konstruerat behov som spär på konsumtionen. Det finns en människa som står och går och lever.
Därför är alla lösningar också någonstans lokala. Det är busslinjer, meningsfulla sammanhang, möten där människor får prata med varandra.
Men om det enda lokala sammanhang de i Stockholm verkar bry sig om är just Stockholm och den lilla del av stan som ligger innanför tullarna, så är det svårt att få någon utanför det gyttret att tro att vad den tycker betyder något.
Och om makten förklarar att man är betydelselös är det lätt att börja blicka bakåt. Till tiden när fabriken var igång och en beige bilbro inte var något annat än en målad bro.
Vi var i alla fall många som cyklade på den.
Kan man verkligen inte tillverka en sådan där någonstans närmre än Kina?
