Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken går som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.
På Heartlandkonferensen, där alla från Ayn Rand Institute till Heritage Foundation har bokbord med böcker och broschyrer till salu är oron påtaglig. Bast medger utan omsvep att Heartlands kampanj mot klimatforskningen växte fram ur rädslan kring de åtgärder som denna forskning skulle leda till. »När vi tittar på den här frågan, säger vi: ’Det här kräver enorma ökningar av myndighetsinsatser … Innan vi tar det steget, låt oss ta ännu en titt på forskningen’.
Jag tror att konservativa och libertarianska grupperingar tog ett steg tillbaka och sade: Vi kan inte bara acceptera det här som en sanning, vi måste faktiskt bedriva vår egen forskning.’« Här sägs något väsentligt som vi måste förstå: den drivande kraften för förnekarna handlar inte om att motsätta sig de vetenskapliga bevisen för klimatförändringarna, utan snarare om att motsätta sig de verkliga konsekvenserna av dessa bevis.
Det Bast beskriver, om än oavsiktligt, är ett fenomen som i allt större grad fångar uppmärksamheten hos en växande underavdelning inom samhällsvetenskapen som försöker förklara de dramatiska förändringarna rörande tron på klimatförändringarna. Forskare vid Yales Cultural Cognition Project har kommit fram till att politisk-kulturella världsuppfattningar förklarar »individers föreställningar om den globala uppvärmningen på ett mer kraftfullt sätt än något annat enskilt särdrag.«
Individer med utpräglade »jämlikhetssträvande« och »kommunitaristiska« världsuppfattningar (som kännetecknas av att värdesätta kollektiv handling och social rättvisa, av oro inför ojämlikhet och misstro mot företagsmakt) accepterar i överväldigande omfattning det vetenskapliga samförståndet kring klimatförändringarna. Personer som däremot har utpräglade
»hierarkiska« och »individualistiska« världsuppfattningar (som kännetecknas av motstånd mot statligt stöd för fattiga och minoriteter, av starkt stöd för industrin, och tron på att man får vad man förtjänar) avvisar i överväldigande omfattning det vetenskapliga samförståndet.
Exempel på detta är att endast elva procent av de människor som befinner sig inom det amerikanska befolkningsskikt som uppvisar de mest utpräglade »hierarkiska« synsätten rankar klimatförändringarna som en »hög risk«, jämfört med sextionio procent av det skikt som uppvisar de mest utpräglade »jämlikhetssträvande« synsätten. Dan Kahan, professor vid Yales juridiska fakultet och huvudförfattare till denna studie, menar att det starka inbördes förhållandet mellan »världsuppfattning« och godtagande av klimatvetenskapen har med »kulturell kunskap« att göra.
Detta hänför sig till den process genom vilken vi alla, oavsett politiska preferenser, filtrerar ny information på sätt som syftar till att skydda »den version av det goda samhället som vi föredrar«. Som Kahan förklarade i Nature: »Människor har väldigt svårt att tro på att beteenden som de uppfattar som ädla ändå har en negativ inverkan på samhället, medan beteenden som de tycker illa om har en positiv inverkan. Att gå med på något sådant skulle kunna leda till konflikt mellan dem och deras jämlikar: därför är de starkt känslomässigt benägna att avvisa det.« Med andra ord är det alltid enklare att förneka verkligheten än att få sin världsbild krossad: det var lika sant för hårdnackade stalinister vid utrensningarnas höjdpunkt som det är för libertarianska klimatförnekare i dag.
När kraftfulla ideologier utmanas av rena fakta från den verkliga världen dör de sällan ut helt och hållet. I stället blir de kultaktiga och marginella. Det finns alltid några renläriga kvar som ömsesidigt upprätthåller varandras övertygelse om att problemet aldrig låg i ideologin, att det i stället handlade om svaghet hos ledare som inte tillämpade reglerna tillräckligt strängt. Vi ser de här typerna inom den stalinistiska extremvänstern, och de finns lika mycket inom den nynazistiska extremhögern.
Vid den här tidpunkten i historien borde den fria marknadens fundamentalister tvingas i exil till en liknande marginell status, där de kan sitta och smeka sina exemplar av Frihet att välja och Och världen skälvde i mörkret. De besparas detta öde endast därför att deras föreställningar om minimalt statligt styre, hur uppenbart de än står i konflikt med verkligheten, fortfarande är så lukrativa för världens miljardärer att de tack vare Charles och David Koch, Exxon Mobil och deras gelikar får mat och husrum i olika tankesmedjor.
Detta pekar på begränsningen med teorier som kulturell kunskap. Förnekarna gör mer än att bara skydda sin kulturella världsbild – de skyddar mäktiga intressen som har allt att vinna på att fördunkla klimatdebatten. Kopplingarna mellan förnekarna och dessa intressen är lika välkända som väldokumenterade. Heartland har tagit emot över en miljon dollar från Exxon Mobil och stiftelser med anknytning till bröderna Koch och Richard Mellon Scaife (möjligen är summorna avsevärt större, men tankesmedjan har slutat offentliggöra donatorernas namn med förklaringen att denna information hindrade människor att se »det förtjänstfulla i våra ställningstaganden”).
Detta utgör ett systemiskt problem. Enligt en studie från 2014, publicerad i Climate Change, drar de förnekelsebenägna tankesmedjorna och andra stödgrupper som utgör vad sociologen Robert Brulle kallar »klimatförändringarnas kontrarörelse« sammantaget in över 900 miljoner dollar om året för sitt arbete inom en rad högerextrema hjärtefrågor. Merparten utgörs av så kallade »mörka pengar«, medel från konservativa stiftelser som inte helt och hållet går att spåra.
Och de forskare som håller presentationer vid Heartlands klimatkonferenser är nästan alla så djupt begravda i fossilbränsledollar att man i stort sett kan känna lukten av petroleumångorna. För att bara nämna två exempel: Patrick Michaels från Cato Institute, som höll konferensens huvudanförande, sade en gång på CNN att fyrtio procent av intäkterna från hans konsultfirma härrör från oljebolag, och vem vet hur mycket av den resterande delen som härrör från kolbolagen. En undersökning av Greenpeace av en annan av konferenstalarna, astrofysikern Willie Soon, fann att hundra procent av hans nya forskningsbidrag mellan 2002 och 2011 härrörde från fossilbränsleintressenter.
Och fossilbränslebolagen är inte de enda ekonomiska intressena som är starkt motiverade att underminera klimatforskningen. Om lösningen på den här krisen kräver det slags omvälvande förändringar av den ekonomiska ordningen som jag har skisserat här innebär det att alla större företag som drar fördel av slapp reglering, frihandel och låga skatter har anledning att frukta.
Med tanke på hur mycket som står på spel borde det knappast komma som en överraskning att klimatförnekarna, på det stora hela, är de som har störst intressen i att bibehålla vårt ojämlika och dysfunktionella ekonomiska status quo. Ett av de mest intressanta rönen i studier om hur klimatet uppfattas är den tydliga kopplingen mellan vägran att godta vetenskapen om klimatförändringarna, och sociala och ekonomiska privilegier.
Klimatförnekarna är till överväldigande del inte bara konservativa utan också vita män, ett befolkningsskikt med inkomster över genomsnittet. Och de är mer benägna än andra vuxna att ha stark tilltro till sina egna världsuppfattningar, oavsett hur uppenbart felaktiga dessa än må vara. En omdiskuterad artikel i denna fråga, skriven av Aaron McCright och Riley Dunlap (med den minnesvärda titeln »Cool Dudes« – Coola snubbar), fann att självsäkra konservativa vita män, betraktade som grupp, var nästan sex gånger mer benägna att tro att klimatförändringarna »aldrig kommer att inträffa« än resten av de vuxna personer som fick frågan. McCright och Dunlap ger en enkel förklaring till denna skevhet: »Konservativa vita män har i en oproportionerligt hög utsträckning innehaft maktpositioner inom vårt ekonomiska system.
Givet den omvälvande utmaning som klimatförändringarna ställer det industriella kapitalistiska ekonomiska systemet inför ter det sig knappast förvånande att de konservativa vita männens kraftigt systemrättfärdigande attityder reflexmässigt förnekar klimatförändringarna.«
Men förnekarnas relativa socioekonomiska privilegier innebär inte bara att de har mer att förlora på en ny ekonomisk ordning: det ger dem också anledning att vara mer optimistiska kring riskerna med klimatförändringarna redan från början. Det var något som gick upp för mig när jag lyssnade till ännu en talare på Heartlandkonferensen, som gav uttryck för vad som bara kan beskrivas i termer av fullkomlig avsaknad av empati för klimatrubbningarnas offer.
Larry Bell, vars presentationstext beskriver honom som en »rumsarkitekt«, drog ned skrattsalvor då han sade till åhörarna att lite värme inte är så fel: »Jag flyttade till Houston med avsikt!« (Houston befann sig vid den tidpunkten mitt uppe i vad som skulle visa sig bli den värsta torka som någonsin uppmätts i delstaten under ett enskilt år.) Den australiensiske geologen Bob Carter menade att »världen ur mänskligt perspektiv i själva verket är bättre under varmare perioder.«
Och Patrick Michaels sade att de som oroade sig för klimatförändringarna borde göra det fransmännen gjorde efter att den fruktansvärda värmeböljan 2003 förorsakat fjorton tusen dödsfall i landet: »De upptäckte Walmart och luftkonditionering.«
Att lyssna på de här kvickheterna samtidigt som uppskattningsvis tretton miljoner människor i Afrikas Horn stod inför svält och knastertorr jord var djupt obehagligt. Det som möjliggör denna känslolöshet är en stark övertygelse om att några graders uppvärmning inte är något för rika människor i industriländerna att oroa sig för, om det nu skulle råka visa sig att förnekarna har fel om klimatförändringarna. (»När det regnar tar vi skydd. När det är varmt sätter vi oss i skuggan«, förklarade Joe Barton, kongressledamot från Texas, vid en av subkommittéernas energioch miljöfrågestunder.)
Vad gäller alla andra, så borde de, tja, sluta tigga om allmosor och jobba på att bli mindre fattiga. När jag frågade Michaels om rika länder hade ett ansvar för att hjälpa de som är fattigare att betala för de kostnader som ett varmare klimat medför fnös han åt blotta tanken, och sade att det inte fanns någon anledning att ge fattiga länder pengar »bara för att deras politiska system av någon anledning inte kan anpassa sig«. Den verkliga lösningen, hävdade han, låg i mer frihandel.
Ordfront förlag 2020
