Krönikor

Vi behöver inte panik för att ställa om

”När får vi global panik över klimatet då?”. Det är många miljöengagerade som slagits av diskrepansen mellan de enorma ingrepp som plötsligt varit möjliga världen över för att mota corona och de extremt måttliga åtgärder som vi fått kämpa för att få igenom mot den pågående klimatkatastrofen. Fler dör redan nu av klimatförändringar än av covid-19, och långt värre kommer det bli. 

Det är lätt att förstå den känslan. Men jag tror att den delvis är felaktig och dessutom att den leder fel. Om man exempelvis tittar på de amerikaner som slåss för rätten att låta bli munskydd och social distansering med argumenten att ”din hälsa är inte mitt ansvar” så är det väldigt likt de personer som ser sin rätt till monsterbilar, flygpendling och slit-och-släng-konsumtion som mer självklar än andras rätt att slippa ökade koldioxidutsläpp. Egoismen blir bara mer uppenbar när det handlar om smittspridning. 

Dessutom, är världens panikåtgärder mot corona verkligen goda förebilder för hur man borde hantera klimatet? Jag är inte epidemiolog, men när jag läser studier över sjukdomsutvecklingen verkar den svenska modellen, med eget ansvar och rekommendationer ha fungerat ungefär lika bra som hårda lockdowns och tvång. Det bredare svenska perspektivet, där man tagit med i beräkningen de långsiktiga skadorna med stängda skolor för elever med sämre hemförutsättningar, framstår som vettigare än att som i Danmark stänga skolorna för att visa politisk handlingskraft. På motsvarande sätt är det viktigt att också titta nyktert på vilka nackdelar som olika tänkbara klimatåtgärder kan få. Panik må vara en närmast självklar känsla som enskild människa i förhållande till klimatet, men panik är i allmänhet inte en särskilt bra grund för klok politik. 

På vissa områden är dock jämförelsen rimlig. På samma sätt som pengar nu strömmar in i vaccinforskningen så att vi så småningom ska kunna komma vidare från coronaåret 2020 borde pengar strömma in i både forskning på sådant som koldioxidinfångning och konkreta projekt för exempelvis bättre plaståtervinning. Politiker ska inte välja vilken specifik modell som fungerar bäst, men nog borde mycket mer offentliga pengar kunna satsas på forskare som tar fram och testar de bästa nya teknikerna. För ett robust samhälle som klarar framtida kriser, oavsett om de är medicinska eller klimatmässiga, måste vi också investera mycket mer än nu i infrastruktur, både för att frakta människor, varor och elektricitet. Delar av pengarna kan tas från en betydligt högre skatt på koldioxidutsläpp, oavsett om utsläppen kommer från flyg eller cementindustrin. 

För är det någonting corona faktiskt lärt oss så är det att vi kan ställa om samhället, och vi kan göra det snabbt. Att släppa ut drastiskt mycket mindre koldioxid är trots allt en baggis om man jämför med hur många mormödrar som inte fått krama sina barnbarn på ett halvår.

Att kunna leva nästan helt på grönsaker från trädgården!

Bara tanken på att gå tillbaka till att äta långfraktat, för tidigt skördat och kanske till och med besprutat igen i oktober.