Ledarskribenten Ivar Arpi delar enligt egen utsago ut högerkrokar på SvD:s ledarsida, och i veckan som gick har han gått ut hårt mot Google genom att lägga fram konspirationsteorier om att de med en politiskt korrekt agenda förvanskar och smutsar ned hederliga vita människors sökresultat föra in felaktigheter i hans sökmotor. Det de gör, menar Arpi, är att aktivt byta ut vita personer mot svarta genom att manipulera flera vanliga bildsökningar. Google förtjänar mycket kritik och genomlysning för en mängd olika förehavanden, men att driva denna mycket specifika agenda för politiskt korrekthet låter långsökt. Google har nog bättre (läs: värre) saker för sig. 

Algoritmer för just sökningar med Google är föremål för genomlysning med jämna mellanrum, och det multinationella företagets mer eller mindre hederliga operationer analyseras och kritiseras både från höger och vänster. Ofta rör sig just sökmotordiskussionen kring att dina sökresultat inte är objektiva. Det du får är ett resultat av programmering som har utförts av homogena grupper av människor med egna uppsättningar av förutfattade meningar – vilket inte ger en balanserad bild av verkligheten. Dessutom resulterar dina sökningar i reklam för de som har betalat för att ligga långt upp i ditt sökresultat. Som om inte detta var nog så baseras dina sökresultat i högsta grad även på hur bilder och material taggas av de som lägger upp materialet, vilket gör att din sökning även färgas av materialägarnas kategoriseringar. Vad som helst kan egentligen hända, du kan söka på “banan” och få upp en bild på en fruktsallad eftersom det inuti den lilla fruktsalladen finns en banan, och så var det någon nitisk person som hashtaggade bananen eller gud förbjude skrev BANAN i bildens metadata för att den skulle komma upp i fler sökningar än bara de som gällde fruktsallad, vilket ju gör att din jätteviktiga banansökning blev helt fel. 

Det blir alltså fel, och det blir fel ganska ofta, och av olika orsaker. Ibland är felaktiga sökresultat dock meningen – som en form av aktivism. Efter terroristdådet på Utøya började människor på uppmaning av sökmotorsoptimeraren Nikke Lindqvist, som inte ville ge den ständigt självbelåtet leende Breivik den berömmelse han så tydligt eftersökte, att tagga bilder på bajs med Breiviks namn. En liten tid efter att detta skedde så var det alltså något helt annat än hans ansikte som kom upp när du googlade på honom. Efter ytterligare en tid så korrigerade Google felet, och Breivik är nu återigen sig själv på bild. 

I andra fall får Googles sökalgoritmer större konsekvenser och felaktiga sökresultat skadar hela grupper. I boken Algorithms of Oppression från 2018 (Förtryckets algoritmer) ger den nordamerikanska professorn Safiya Umoja Noble långt allvarligare exempel på hur Google förstärkt och förstärker rasistiska fördomar genom att sökmotorn okritiskt speglar hur majoriteten av användare söker och märker upp material. En enkel och till synes oskyldig sökning på ”svarta flickor” i början på 2010-talet genererade således ett övervägande pornografiskt resultat. 

Att en sökning på Google baseras på komplexa algoritmer och har inbyggda fördomar i sitt system är något som ska fortsätta undersökas och kritiseras. Men att ”white men”, eller ”white straight couple” som Arpi också sökte på, inte resulterar i bilder på enbart vita män och vita olikkönade par behöver inte vara resultatet av en politiskt korrekt manipulation som Arpi tvärsäkert hävdar. Mycket har de ett finger med i spelet på, men den närmaste slutsatsen som kan dras är att det blir så här för att Google inte är en kontrollerad bilddatabas. De flesta som lägger upp material är inte sökmotorsoptimerare som Lindqvist, de taggar inte sina bilder särskilt noggrant. Återigen blir det texten som omger bilden som ligger till grund för sökresultatet som presenteras för dig. 

Med de här förutsättningarna kan vi ställa oss frågan som Arpi glömde (eller valde att ignorera): i vilka sammanhang skriver man egentligen ut hudfärg och sexualitet på vita heterosexuella människor? Inte så många. När det görs är det nästan enbart i förhållande till svarta och homosexuella, så att just bilder på svarta och homosexuella dyker upp på dessa bildsökningar är liksom helt i enlighet med den patriarkala och västcentrerade ordning som Google opererar inom. Och den ordningen innebär givetvis att vita och heterosexuella människor är så mycket norm att de sällan specificeras i bildens information. 

Om man behöver bilder på vita män räcker det oftast att bildgoogla på “men” – det visar sig då att det inte alls är svårt att hitta en vit man på internet. Testa själva. Och nästa gång Ivar Arpi har lust att titta på bilder av vita män kan han ju testa att söka på “vit makt” istället. Då får han helt säkert ett resultat han kan vara nöjd med. 

År 2015 kom många unga ensamkommande till Sverige, i snitt 16 år gamla, främst från Afghanistan, men många av dem var uppvuxna som flyktingar i Iran. Mottagningssystemen var överbelastade i Sverige och de hamnade längst bak i kön för att få sina asylansökningar prövade. Det såg på alla sätt mörkt ut för dessa ungdomar som hade trasiga förhållanden och flykt bakom sig, inte hade kontakter i Sverige och inte hade någon utbildning att tala om. Hur skulle de få stanna? Hur skulle de kunna integrera sig? Hur skulle de klara skolan och få bra liv? Men historien tar många vändningar efter det. I dag har åtta av tio av de som kom som ensamkommande 2015 och bor kvar fått ett jobb. Det betyder alltså att fler ensamkommande än män födda i Sverige i samma ålder är sysselsatta, vilket är en världsunik integrationsframgång mot alla odds.

För först blev det om möjligt ännu sämre för gruppen ensamkommande. Eftersom de hamnade längst bak i kön efter alla syrier och fick vänta alldeles för länge på beslut hann de antingen fylla 18 år eller var så nära 18-årsgränsen att det inte kunde bevisas att de var under (det går ju inte att avgöra om någon är 17 eller 19 år om du inte har passhandlingar). Det gjorde att de efter flera års väntan i Sverige, flera års studier och flera år av vänskapsrelationer helt plötsligt fick avslag och även förlorade rätt att bo på sina boenden. För många tusen ungdomar innebar detta en fullständig katastrof. Människor protesterade och öppnade sina hem. Många hemlösa tonåringar fick hjälp av frivilliga familjehem som hade ett rum extra och förstod att deras liv skulle braka samman fullständigt om de hamnade på gatan eller på boende för vuxna och var tvungna att byta skola och sammanhang. 

Men utvisningshotet hängde fortfarande över gruppen. Protesterna ökade hos de desperata ungdomarna som riskerade att utvisas till ett av världens farligaste länder, som många redan varit på flykt från hela sina liv och där de inte kände en själ. Det fanns ett stort motstånd från så kallade invandringskritiker som särskilt riktade in sig på att hata de unga afghanska killarna, men också från olika politiska partier som ansåg att inget skulle göras, trots att killarna själva inte bar skuld till att de tvingats vänta så länge och trots att de hade fått uppehållstillstånd om de fått besked i tid.

Till slut lyckades gymnasielagen drivas igenom av Miljöpartiet med stöd av V, C och ett motvilligt S. De unga killarna skulle nu få en ny chans att stanna och samma möjlighet till permanent uppehållstillstånd som de skulle fått från början. Kraven var dock väldigt höga. De skulle gå klart gymnasiet, trots att de kommit hit i tonåren och i många fall knappt gått i skola innan de kom till Sverige. Sedan skulle de få ett fast osubventionerat jobb inom ett halvår från att de tagit studenten. Detta är krav som ytterst få ungdomar födda i Sverige skulle klara.

Men den här gruppen har visat sig kämpa oerhört hårt och klara ofantligt mycket. Nu i slutet av 2023, 8 år år efter att de kom till Sverige, har över 4600 stycken av dem lyckats med just detta. De har klarat gymnasiet, fått fast jobb och fått rätt till permanent uppehållstillstånd, vilket de skulle ha haft redan från början. Ny statistik från SCB visar att 8 av 10 som kom som ensamkommande idag är sysselsatta. Många jobbar inom vård och omsorg eller i byggbranschen. Sysselsättningsgraden är alltså till och med högre än hos samma kategori män födda i Sverige. Dessa siffror är världsunika. Gruppen som kom som ensamkommande, som var på väg att bli en världsunik tragedi, tog sig i mångt och mycket igenom det och blev en världsunik framgångssaga. 

Det finns mycket mer att skriva om Sveriges byråkrati som tvingade dem igenom detta, om alla som inte omfattades av lagen och om de som fått avslag på grund av bagatellartade misstag och hårda bedömningar. Men framförallt bör detta leda till en tankeställare hos de politiker och personer som hetsade mot ungdomarna. De som inte ville ge ungdomarna en chans. Ni borde skämmas.

I Sverige finns 12 gruvor i drift där metaller bryts. Några av gruvorna är av gammalt datum medan andra tagits i bruk rätt nyligen. Ansökningar om och planer på att öppna nya gruvor finns i Sverige och i andra länder runt om i världen. Fyndigheter av jordartsmetaller är eftertraktade eftersom sådana metaller behövs i till exempel elbilar och vindkraftverk. I bland annat Norge talas det om möjligheten att starta gruvor på havets botten.

Två saker har alla gruvor gemensamt oavsett var de är belägna: Gruvdrift är alltid miljöfarlig verksamhet och förr eller senare tar malmen i varenda en slut, som den gjorde i Falu koppargruva. Malmtillgången liksom jorden i övrigt är som bekant ändlig.

Det är dags att besinna att alla ändliga råvaror, dit malm malm hör, kommer att ta slut. Ju mer tillväxt desto snabbare blir de förbrukade. I stället för att i jakten efter nya metallfyndigheter ständigt minska utrymmet för Jordens flora och fauna genom att öppna nya gruvor, är det hög tid att byta tillväxt mot nerväxt.

Vad är svenska värderingar och traditioner? Det sprids just nu en bild i sociala medier där det står ”Slå vakt om svenska traditioner: Generell välfärd, Mångfald, Folkbildning, Kollektivavtal, Fri kultur” inramat av ett hjärta. 

Poängen är givetvis att signalera att det finns andra saker som kan ses som typiskt svenskt än det SD gärna talar om (som luciafirande, köttbullar och rätten att säga n-ordet). Samt att just det som SD och Tidölaget vill skära ner på, som folkbildningen och den fria kulturen, också kan ses som typiskt svenska, och det måste ju göra SD till ett svenskfientligt parti?

Men det är ändå något som skaver lite med den där bilden. Är verkligen ”mångfald” något typiskt svenskt? Låt gå för kollektivavtalsmodellen, men folkbildning och och fri kultur finns ju trots allt i många andra länder också. Även om man lyfter fram de delarna som är bra i Sverige så blir det som att man slår sig för bröstet på ett sätt som riskerar att i sig bidra till den nationalism som vi tyvärr ser alldeles för mycket av i dessa tider. Och det där med att skryta förresten – är inte det ganska osvenskt?