Energi

Dora Wester och zonen – kapitel fyrtio: Tillbaka till jorden

Dora Wester och zonen – kapitel fyrtio: Tillbaka till jorden.

Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter.  Nu har hon återförenats med sin lärare Jonatan. Det är dags att rädda jorden.

Ipu krängde sig ner i sitt skepp och försvann inom en halvminut. Gunnar och Jonatan väntade på honom vid dammen. Dimma hade lämnat kartan för att lättare kunna ta sig hem till Espia igen. Jonatan var orolig för att han inte skulle orka hela vägen till återvändsgränden, men han hade inget val. Han behövdes. Gunnar var en bra simmare. En utmärkt simmare till och med, men en person är bara en person, resonerade Jonatan.

Sexton hopp räknade de med. Det längsta nio dammar långt. Två minuter om de var snabba. Det låg i övre gränsen för Jonatan. Ärligt talat hade det varit för mycket för honom redan som ung.

– Det värsta som kan hända är att du tuppar av, sa Gunnar. Jag tar med dig sista biten i så fall. Vi får se till att ha ammoniakört med oss.

– Låter som en extremt dålig plan, sa Jonatan.

– Har du någon annan?

– Nej, sa Jonatan med en axelryckning. Men fan ta dig om jag dör. Jävlar vad stryk du ska få då.

Till och med Ipu fnissade åt Jonatans bittra skämt.

– Ska vi?, undrade Gunnar.

– Det ska vi.

De hoppade ner i dammen och dök.

Ipu var snabb. Jonatan fick simma fortare än han egentligen orkade. Det första hoppet var kort, men han började redan våndas för det sista. Det långa. Första raststället var en av de hundratre månarna runt sAMLoN. Ett ställe som var om möjligt ännu tråkigare än jordens måne men hade atmosfär, om än inget liv. De drack lite vatten ur dammen innan de gav sig iväg igen.

Trettiosex minuter senare siktade de tunneln in mot Stora korset och återvändsgränden. Halva korset blev deras sista rastplats. Ipu gav sig iväg efter att Gunnar och Jonatan uppmanat honom att ta det lugnt. Halva korset var en rätt trevlig planet. Lummig växtlighet och fredliga djur. Trots att planeten saknade rovdjur levde djuren i samklang med naturen på ett gulligt sätt som gjorde Jonatan förbannad.

– Mesar, brukade han kommentera dem.

Han och Jonatan hade tänt en eld på stranden för att hålla värmen. Det var natt på Halva korset. Ipu borde vara tillbaka snart.

Det växte några fina baskialspenatbuskar vid dammen. De var en av mycket få växter som kunde sprida sig via ingenmansland. Deras fröer föll ned i dammen på en planet och fastnade med små hullingar i simmares dräkter och var genetiskt programmerade att släppa taget när de utsattes för vatten och luft igen. De växte snabbt om de fick mycket ljus, men det var så pass många som gillade att äta av dem att de var relativt oförargliga.

Jonatan och Gunnar tuggade eftertänksamt på varsin munfull spenat.

– Har du varit på Urbitskra?, frågade Gunnar.

– Hur gammal tror du att jag är?

– Nej, det såklart. Tänkte du haft tur.

– Tur? Skulle inte säga att det skulle vara särskilt tursamt. Att hamna där.

– Nä.

Timmarna gick. Den blev morgon och det blev lunch. Hur goda spenatbuskarna än var så krävde en bjässe som Gunnar mer substantiell mat.

De sov när Ipu dök upp i dammen. Han hördes inte och mörkret hindrade dem från att se honom. Men när hans rosa hjärna dök upp i eldskenet och han hälsade dem blev de varse om hans närvaro.

– Uppdraget utfört. Tre dammar står öppna på tre planeter. Följaktligen är dammen på Urbitskra öppen. Den som är kopplad till vår gemenskap.

– Fick du reda på om kwonerna tagit sig den vägen? Och hur.

– Ja, det verkar så. En i allra högsta grad förklaring finns. Tunneln har vidgats. Vet inte när det har hänt, men det går mycket väl att ta sig igenom den också för en sån som Gunnar.

Gunnar fnyste. Antydde det lilla blötdjuret att han var fet? Samtidigt var han rätt stor. Muskulös. Han bestämde sig för att Ipu hade menat det.

– Att ingen har märkt det, undrade Jonatan.

– Det såg ut att ha hänt rätt nyligen, svarade Ipu. Du vet hur nya dammar ser ut på insidan. Som svampmycel, vitt ludd, som sen stelnar till vita, fasta väggar. Tunneln var full med sånt. Som om den föryngrades. Det har hänt förut.

De båda människorna var väl medvetna om att ingenmansland ibland betedde sig som en organism.

– Det är alltså inga konstigheter att de har tagit sig till Stora korset, konstaterade Jonatan.

– Nä, sa Ipul. Inga alls.

– Såg du några kwoner?, undrade Gunnar.

– På Urbitskra var det lika smockat med kwoner som rufisker i en bolabolabuske. Jag höll på att bli upptäckt av en grupp arbetskwoner som satt på stranden så jag kunde inte stanna länge.

Jonatan rös. Det fanns få saker som han ogillade lika mycket som de små skalbaggarna rufiskerna. Illaluktande, stora och klibbiga. Gunnar som gärna åt dem såg hans äcklade min och log överseende.

– På något sätt som jag inte kan förstå och struntar i har kwonerna  börjat flytta sin befolkning till Urbitskra, sa Ipu. I alla fall en massa. Det var natt när jag var där så jag lyckades smyga runt ett tag, men med mitt utseende går det inte direkt att smälta in i bakgrunden.

– Nä, sa Gunnar, i synnerhet inte om bakgrunden består i stora tjocka larver, tusentals puppor och en massa tvåmetersbjässar med tänder som kan krossa sten.

– Då stämmer allt plötsligt. Jonatan pratade snabbt och ivrigt. Kwonerna har lierat sig med idioterna på Stora och har förflyttat sina trupper dit. Det finns en andra brunn där och den leder till Himalia. Deras plan är att förflytta sin befolkning från Urbitskra till Stora för att sen ta dem till jorden via Himalia. Värsta sängkammarfarsen.

– Jag fattar knappt själv, sa Ipu. Det verkar så solklart när jag inte tänker på det, men så fort jag försöker förstå vad som är så solklart blir det kaos i hjärnan.

Trots att han visste att Ipu inte gillade kroppskontakt, utom under parningssäsongen då allt plötsligt blev tillåtet under en dryg månad om året, klappade Gunnar honom på skalet.

– Välkommen till min värld,  sa han medan Ipu försökte skaka av sig obehaget. En människohjärna är ständigt fullt med sånt där. Vi är ovanligt intelligenta, men helt handfallna inför sådant som minsta skolbarn på C3 har koll på.
Jonatan skrockade gillande.

– Det är så jävla skönt att få lagom doser av människor. Slippa myllret, känslorna, det uppskruvade sociala behovet som kan få folk att ta livet av sig och en massa andra i någon gudoms, en ideologi eller en härskares namn. De kan bara inte fatta att det faktum att de anser sig sitta inne med sanningen inte betyder att de får ha ihjäl folk.

Ipus lugnade snabbt ner sig medan Jonatan pratade.

– Ledsen, sa Gunnar till Ipu. Men du vet ju hur det är. Människor ska alltid tafsa.
Jonatan reste makligt på sig, drog ett djupt andetag och tecknade till dem andra att det var dags att ge sig av. Hans och Gunnars hem, om än i det närmaste mytologiskt för dem, var hotat. Och myterna var nästan viktigare än folket. Det kan låta cyniskt, men eftersom det inte hade funnits någon öppen damm där på länge så hade ingen längre egna minnen av planeten. Men sagorna och berättelserna var viktiga för dem. Att sakna ursprung skapar rotlöshet, osäkerhet, tvivel. Dessvärre hade en del människor på jorden gjort sitt ursprung till en anledning att kriga mot varandra.

Visst bröt ett och annat inbördeskrig ut ibland. Diktatorer störtades, de gör ju det till slut, om inte annars så dör de till slut. Krig utbröt mellan klaner, släkter, olika raser, men inget enskilt folk kunde stå emot federationens trupper mer än några timmar så det var sällan som konflikterna blev långvariga.

Jonatan flöt iväg på tankarnas ljumma, klara vatten. Han hade inte hunnit ta in så mycket som han hade velat på jorden. Så är det allt för ofta. Platsen kommer i skymundan för uppdraget. Hans beredvillighet att ställa upp var inte bara ett utslag av altruistisk osjälviskhet, han ville inte förlora sin ursprungsplanet direkt efter att han hade fått tillbaka den.

Gunnar reste sig makligt upp. Jonatan insåg att Ipuls moln växlade snabbt i lila och rosa. Han var ivrig att berätta något, men Gunnar hann före.

– Kunde du se hur många de var?

– På Urbitskra?

Gunnar och Jonatan nickade ivrigt i takt.

–  Jag räknade inte. Tänkte kolla på bilderna jag tog. Några tusen kanske. Jag vågade inte stanna någonstans men lät kameran rulla.

– Kameran! Jonatan vrålade rätt ut. Jag hade glömt kameran. Du har ju en kamera. Underbart.
Ipus moln antog en sepiaaktig ton. Hippolavornas sätt att le brett. Och denna hippolava var nöjd med sig själv konstaterade Jonatan.

– Skynda er. Vi måste tillbaka till jorden!