Zoom

I lågor, del 35 – Sydneys Fredspris

I lågor - Ett brandtal till världen för en green new deal.

Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken går som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.

När jag fick veta att jag hade utnämnts till mottagare av Sydneys Fredspris med anledning av mitt klimatengagemang kände jag mig otroligt hedrad. Detta är ett pris som har delats ut till några av mina personliga hjältar – Arundhati Roy, Noam Chomsky, Vandana Shiva, Desmond Tutu, bland många andra. Det är fint att få tillhöra den skaran.

Så jag blev väldigt glad när jag fick samtalet. Men efter att glädjen hade lagt sig en aning dök tvivlen upp. Ett av dem var: Varför jag? Mitt skrivna verk bygger på många tusentals klimaträttviseaktivisters arbete över hela världen, varav många har hållit på bra mycket längre än jag. Ett annat tvivel var mer praktiskt: kan jag verkligen rättfärdiga de utsläpp som min flygresa innebär för att jag ska kunna åka och motta ett pris för mitt bidrag till kampen mot utsläpp? Om jag ska vara helt ärlig är jag fortfarande inte övertygad om att det kan rättfärdigas.

Men jag bad mina australiensiska vänner och kolleger om råd. De påpekade att er regering är världsledande inom kolexport, och säljer direkt till de länder vars utsläpp ökar snabbast. Att ni snart kommer att spela samma ledarroll vad gäller kondenserad naturgas.

Till och med nu, då andra länder sätter ett tak för och börjar avveckla sin kolproduktion, är er premiärminister trotsig. Han säger att planen går ut på att fortsätta på den inslagna kolkursen
»i många, många decennier framåt« – långt efter den tidpunkt då vi alla måste ha slutat använda det där smutsiga bränslet om Parisavtalets klimatmål över huvud taget ska kunna uppnås. Tidigare den här veckan sade jag att Australien står allt mer ensamt i att ge världen ett sotigt långfinger. Dessvärre måste jag nu modifiera det uttalandet: från och med januari, när Donald Trump flyttar in i Vita huset, kommer Malcolm Turnbull att få sällskap. Ajdå.

De australiensiska vänner som jag frågade till råds menade att det här priset innebär en möjlighet för mig att göra mig hörd som skulle kunna bidra till att stödja deras arbete – extremt angelägna ansträngningar att stoppa nya fossilbränsleprojekt som den gigantiska Carmichael-kolgruvan på Wangan- och Jagalingouterritorierna. Och att stoppa Northern Gas Pipeline, som skulle öppna upp stora områden i Northern Territory för industriell fracking.

Motståndet har global betydelse eftersom dessa megaprojekt handlar om massiva reserver av så kallat »obrännbart kol« i form av koldioxid och metangas. Om det utvinns och bränns kommer det inte bara att leda till att Australiens futtiga klimatåtaganden överskrids med råge, utan även till att samma sak sker med den globala kolbudgeten. Matematiken talar sitt tydliga språk: i Paris kom våra regeringar (även er) överens om målet att hålla uppvärmningen under 2 grader, samtidigt som man skulle »anstränga sig för att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader«.

Det målet – som är ambitiöst – utgör ramen för en kolbudget som gäller för mänskligheten som helhet. Det är summan av den koldioxid som får släppas ut om vi ska kunna uppnå målen och ge örikena en sportslig chans att överleva. Och det vi nu vet tack vare banbrytande forskning från Oil Change International i Washington DC är att om vi skulle bränna all olja, gas och kol från redan producerande fält och gruvor skulle vi med stor sannolikhet överstiga 2 grader, och med säkerhet överstiga 1,5 grader.

Det vi inte under några omständigheter får göra är exakt vad fossilbränsleindustrin har föresatt sig att göra och som er regering är helt inställd på att hjälpa till med: gräva nya kolgruvor, öppna nya frackingfält, och installera nya oljeborrningsplattformer till havs. Allt det där bränslet måste ligga kvar i marken.

Det vi i stället måste göra är uppenbart: omsorgsfullt fasa ut existerande fossilbränsleprojekt, samtidigt som vi snabbt ökar produktionen av förnybar energi tills vi får ned de globala utsläppen till noll, vid mitten av århundradet. En god nyhet är att vi kan klara det med den befintliga tekniken. En annan god nyhet är att vi kan skapa miljontals välbetalda jobb runtom i världen i och med övergången till en fossilfri ekonomi: jobb inom sektorn för förnybar energi, inom kollektivtrafiken, inom ombyggnads- och anpassningsbranschen, inom saneringen av förorenat land och vatten.

En ännu bättre nyhet är att vi samtidigt som vi omdanar vårt sätt att skapa energi, att förflytta oss, att odla vår mat och leva i städer får en historisk möjlighet att bygga ett samhälle som är mer rättvist på alla plan, och där alla betraktas som värdefulla. Det gör vi på följande sätt: vi ser till att vår förnybara energi varhelst det är möjligt härrör från lokalt kontrollerade företag och kooperativ, så att alla beslut rörande markanvändning är demokratiskt fattade och vinsterna från energiproduktionen används för att bekosta nödvändiga offentliga tjänster.

Vi vet att det är de fattigaste och mest sårbara människorna, till överväldigande del icke-vita, varav många tillhör ursprungsfolk – som har fått betala det högsta priset för vårt beroende av smutsig energi över de senaste två seklerna. Det är deras mark som har stulits och förgiftats av gruvnäringen. Och det är fattiga urbana gemenskaper som får de mest förorenande raffinaderierna och elverken i sina bostadsområden.

Därmed kan och måste vi insistera på att ursprungsfolken och andra gemenskaper som drabbats hårdast nu får stå först på tur att få offentliga medel för att äga och kontrollera sina egna gröna energiprojekt – och att jobben, vinsterna och kunskaperna stannar kvar inom dessa gemenskaper. Från klimaträttviserörelsen, ledd av icke-vita gemenskaper, har detta utgjort ett centralt krav. Stundtals sker det också. Men alltför ofta tvingas redan underfinansierade gemenskaper att själva hitta pengarna. Detta är upp-och-nedvänt: klimaträttvisa betyder att vi är skyldiga dessa gemenskaper offentliga medel, som en droppe i havet av gottgörelse.

Klimaträttvisa betyder också att anställda inom fossilbränsletunga branscher, där många har offrat sin hälsa i kolgruvor och oljeraffinaderier, måste vara fullvärdiga och demokratiska deltagare i denna rättvisebaserade omställning. Den vägledande principen måste vara: ingen arbetare ska överges.

Här är några exempel från mitt eget land. Ett antal tjärsandsarbetare i Alberta har startat en organisation vid namn Iron and Earth. De kräver att regeringen ska omskola uppsagda oljearbetare och sätta dem i arbete igen med att installera solpaneler, inledningsvis vid offentliga byggnader som skolor. Det är en elegant idé, och nästan alla som hör talas om den stödjer den.

Samtidigt hotas de postanställdas fackförening av en offensiv som går ut på att lägga ned postkontor, begränsa postutdelning, och kanske till och med sälja hela tjänsten till FedEx. Nedskärningar, som vanligt. Men i stället för att kämpa för de bästa villkoren de kan få i den här undermåliga logiken har de satt ihop en visionär plan där samtliga postkontor i landet görs till knutpunkter för den gröna omställningen – ställen där man kan ladda elbilar och kringgå de stora bankerna och få lån till att starta ett energikooperativ. Hela fordonsparken för postutdelning ska vara driven med elektricitet och tillverkad i Kanada och även användas till att leverera frukt och grönsaker som odlats lokalt och att göra hembesök hos gamla.

Det här är decentraliserade, demokratiskt framtagna planer för en rättvisebaserad omställning från fossilbränslen. Och sådana behöver utvecklas i alla sektorer ( från sjukvård till utbildning och media), och mångfaldigas runtom i världen.

Låter det kanske dyrt? Då är det ju bra att vi lever i en tid av exempellösa privata förmögenheter. Till att börja med kan och måste vi ta vinsterna från fossilbränslenas sista dagar och spendera dem på klimaträttvisa. För att subventionera gratis kollektivtrafik och förnybar energi till rimligt pris. För att hjälpa fattiga nationer att helt skippa fossilbränslena och gå raka vägen till förnybara energikällor. För att stödja migranter som tvingats lämna sina hem på grund av oljekrig, dåliga handelsavtal, torka och andra (ständigt förvärrade) konsekvenser av klimatförändringarna och på grund av att deras mark har förgiftats av gruvbolag varav många har sin hemvist i rika länder som ert och mitt.

I slutändan handlar det om följande: samtidigt som vi blir rena måste vi bli rättvisa. Mer än så. Samtidigt som vi blir rena kan vi börja gottgöra de brott som våra nationer vilar på: markstöld, folkmord, slaveri. Ja, allt det svåraste. För det är inte bara klimataktionen som vi har skjutit upp under alla dessa år. Vi har också skjutit upp och förhalat de mest basala kraven på rättvisa och gottgörelse. Och nu är tiden ute för oss på alla fronter.

Allt detta bör göras för att det är rätt och riktigt, men också för att det är smart. Här är den bistra sanningen: miljöaktivisterna kan inte vinna kampen för minskade utsläpp på egen hand. Det är inte för att förringa någon: bördan är helt enkelt för tung. Den här omvandlingen innebär en revolution av vårt sätt att leva, arbeta och konsumera.

För att lyckas med en sådan förändring måste alla som kämpar gå samman i en kraftfull progressiv koalition, oavsett om det handlar om fackföreningar, migrationsrätt, ursprungsfolkens rätt, rätten till bostad, kollektivtrafik, sjuksköterskor, läkare, konstnärer. För att förändra allt krävs att alla är med.
Och om en sådan koalition ska kunna skapas måste den syfta till rättvisa: ekonomisk rättvisa, rasrelaterad rättvisa, genusrelaterad rättvisa, migrationsrättvisa, historisk rättvisa. Inte som något som kommer i andra hand, utan som vägledande principer. Detta kan bara ske om vi låter de mest drabbade ta kommandot. Murrawah Johnson, en enastående ung ursprungsfolkledare som står i centrum för striden mot Carmichaelgruvan formulerade saken på ett mycket bra sätt häromkvällen här i Sydney: »Folk måste lära sig att bli vägledda.«

Inte för att det är »politiskt korrekt«, utan för att folkrörelsernas enda motiv för att någonsin ge sig in i en kamp med liv och lust är kravet på rättvisa här och nu. Jag talar inte om att gå i ett demonstrationståg eller skriva på ett upprop, även om det också har sin plats. Jag talar om det ständiga och dagliga arbetet på lång sikt för social omvandling. Det är törsten efter rättvisa – det desperata kroppsliga behovet av rättvisa – som bygger sådana rörelser.

Vi behöver krigare i denna kamp, och krigare står inte upp mot den ökande koldioxidmängden i atmosfären, – åtminstone inte bara det. Krigare står upp för rätten till rent vatten och bra skolor, för rätten till anständigt betalda jobb och allmän sjukförsäkring. Krigare står upp för återförenandet av familjer som skingrats på grund av krig och grym invandringslagstiftning.

Ni vet redan att det inte kommer finnas någon fred utan rättvisa – det är den grundläggande principen för Sydney Peace Foundation. Men här är något som vi också måste förstå: det kommer inte att ske något genombrott i klimatförändringsfrågan heller utan rättvisa.

Jag kanske borde be om ursäkt för att jag håller ett sådant här stridslystet tal vid en tillställning som hyllar fred. Men vi måste vara tydliga med att detta är en strid, en strid som är i förtvivlat behov av krigaranda. För hur mycket mänskligheten än har att vinna i den här kampen har fossilbränslebolagen en jäkla massa att förlora. Biljoner i inkomster, representerade av allt det där obrännbara kolet. Kol som de redan har lagrat, och i de nya reservlager som de årligen lägger tiotals miljarder på att hitta.

Och de politiker som har satsat på dessa intressen har en hel del att förlora också. Kampanjdonationer, förvisso. Fördelarna med den där roterande svängdörren mellan uppdraget som folkvald och utvinningsbranschen likaså. Men viktigast är kanske de pengar som rullar in utan att man behöver tänka eller planera – det räcker med att gräva. I denna stund kammar Australien hem stora, oväntade vinster på kolexporten till Kina. Det är inte det enda sättet man kan fylla statens kassakistor på, men det är avgjort det lataste: ingen jädra industriplanering, inga höjda skatter eller ökade royaltykostnader för de företag och miljardärer som har råd att betala för obegränsade mängder aggressiva reklamkampanjer.

Det enda man behöver göra är att dela ut tillstånden, dra tillbaka lite miljölagstiftning, ytterligare begränsa protestmöjligheterna, kalla legitima rättsliga ifrågasättanden för »grön krigföring«, utnyttja Murdochägda medier till att attackera grönisarna – och så är det bara att köra.

Det är därför som vi inte borde förvånas över den svidande bedömning som FN:s särskilde rapportör Michael Forst gjorde så sent som förra månaden rörande situationen för försvarare av mänskliga rättigheter. Efter ett besök i Australien skrev han:

Jag häpnade över att se ökande tecken på mängder av åtgärder med allt större omfattning som har satt stark press på det australiensiska civilsamhället… Jag förbluffades över hur vanligt det hade blivit att högt uppsatta statstjänstemän offentligt smutskastar rättighetsförespråkare, uppenbarligen i syfte att försöka misskreditera, skrämma och avskräcka dem från att utföra sitt legitima arbete.

Ordfront förlag 2020