DEBATT I media den senaste tiden har det publicerats artiklar om och granskningar av djurrättsaktivisternas framfart i Sverige, en bild av hur djurrättsaktivism är ett hot mot allmänheten och rent av bör terrorstämplas. Samtidigt som organisationer som Lantbrukarnas riksförbund får uttala sig fritt i media är det tydligt hur tidningar som exempelvis GP inte ger samma utrymme att yttra sig till djurrättsaktivisterna och dess organisationer. Jag valde att kolla närmare på hur det hela egentligen kan ha gått till.
Jag etablerar mejlkontakt med kommunikationschefen på LRF, Gunnar Gidefeldt, som menar att det blir så kallad sandlådenivå när jag ifrågasätter vad LRF som organisation tänker kring att djurrättsaktivister själva har blivit utsatta för misshandel och hot av aktiva minkfarmare. Jag ifrågasätter också samarbetet mellan LRF och GP:s journalister, men Gidefeldt uppger endast att LRF har haft kontakt med journalister på GP och påpekar hur chockad han blir när jag frågar om det har ingått någon typ ekonomisk belöning.
Frågan är, blir det inte per automatik en debatt på sandlådenivå när en journalist från GP, som på ett professionellt sätt ska arbeta med en granskning av djurrättsaktivister i Sverige, endast låter lantbrukare få ordet, och när minkfarmare får beskriva sin bild av djurrätt i Sverige, samtidigt som organisationer som Djurfront får desto mindre utrymme? Är inte det ett sätt att göra en väldigt enkel granskning av hur djurrätt i Sverige ser ut?
Michael Verdicchio, journalist på GP, som står bakom granskningen av Djurfront, har tidigare dykt upp på LRF:s regionstämma i Västra Götaland. Samtidigt som Verdicchio själv arbetar på en tidning som kallar sig för oberoende liberal väljer Verdicchio, istället för att granska helheten av djurrättsaktivismen, att själv ta ställning genom jämföra Djurfront med organisationer i Sverige som inte är i närheten av det Djurfront jobbar för.
Jag mejlar och ifrågasätter Michael Verdicchios granskning av Djurfront.
Michael Verdicchio svarar med en direkt jämförelse mellan Djurfront och Nordiska motståndsrörelsen och menar att journalistiken inte har som uppgift att ge utrymme åt organisationer som anses vara våldsbejakande.
I ett försök att vara saklig hänvisar Verdicchio även till centret mot våldsbejakande extremisms förmodat neutrala sammanställning av Djurfront. Jag väljer då att kontakta CVE för att se vad dom har att säga om saken.
”Vi har inte genomfört någon granskning, framför allt inte av en enskild organisation. Vi har, i linje med vårt uppdrag att samla och sprida tillgänglig kunskap och forskning om våldsbejakande extremism, sammanställt tillgänglig kunskap på området våldsbejakande djurrättsaktivism. Då det endast finns en begränsad mängd forskning på området har även journalistiska texter använts som källmaterial. Texten publiceras i augusti och då välkomnar vi läsare att göra en egen bedömning av källanvändningen”,
svarar CVE i ett mejl.
Det CVE i själva verket bekräftar är att eftersom det finns ett sådant litet utbyte av information om djurrättsaktivism i Sverige har de CVE valt att ta del av den, låt mig kalla det för ”lilla” information som finns om Djurfront vilket ytterligare gör granskningen av djurrättsaktivister i Sverige oerhört problematisk. Att som organisation ta del av andras granskningar utan att själva genomföra en och sen beteckna organisationen som en terrorgrupp, och sedan mena att man använder sig av ”forskning”, är för mig obegripligt.
CVE borde själva ha tagit ansvaret för sin egen granskning – istället för i huvudsak använda sig av GP:s artiklar som underlag när dom ska göra en neutral sammanställning.
Istället för att fråga Svensk mink vad de anser om att en av deras medlemmar i ett videoklipp på Youtube misshandlar en aktivist tillsammans med sina vänner, bland annat med knytnävsslag i ansiktet.
Trots uteblivna kommentarer under telefonsamtalet får jag senare under dagen ett mejl från Svensk minks vd Jörgen Martinsson, som frågar mig när misshandeln av djurättsaktivisten skulle ha skett. När jag mejlar tillbaka videoklippet där medlemmen tillsammans med en vän misshandlar en av aktivisterna i Djurfront blir hans svar slutligen:
”Jag kommenterar inte material som kommer från en organisation som ägnar sig åt hot, hat och annan grövre brottslighet och dessutom är dömda för detta. Vi respekterar och bemöter självklart olika åsikter framförda på ett lagligt och demokratiskt sätt. Klippta filmer från olaga intrång som visar delar av ett längre händelseförlopp där aktivister trakasserar svenska bönder och djurhållare finner jag dock ingen anledning att bemöta. Som jag sa tidigare, vi är tydliga med att inte bemöta aktivister fysiskt. Det är polisens uppgift att hantera de kriminella gärningar de utför.”
Det här klippet, som är från Djurfronts egen Youtubekanal, visar hur en djurrättsaktivist 1:17 minuter in misshandlas av en minkfarmare och medlem i Svensk mink.
Ett liknande påhopp sker på en ensam aktivist som står med en skylt utanför butiken Viva Nilla, vilket publiceras på Djurfronts sociala medier. Det handlar om en anställd på Viva Nilla som tar aktivistens skyltar samt biter och slår på mot aktivisten inne i butiken då djurrättsaktivisten försöker att lugnt konfrontera de anställda, när han går efter för att få tillbaka sina skyltar. Istället möter personalen på Viva Nilla aktivisten med våld.
Det här blir för mig obegripligt, då man tydligt i videoklippet ser hur en av Svensk minks medlemmar brukar våld mot en av Djurfronts aktivister. Att då påstå att Svensk mink samtidigt handlar på ett lagligt och demokratiskt sätt är oförsvarligt, och ännu ett exempel där båda sidor i media uteblir i den granskning som Verdicchio gjort.
Avslutningsvis kan man komma fram till, när det gäller den journalistiska biten, att den neutrala journalistikens värde i den här granskningen är ett minne blott, då man aktivt har valt sida genom att göra jämförelser mellan nazistiska organisationer i Sverige och Djurfront själva.
Och kanske är det så, att den oberoende journalistiken hellre ställer sig på djurplågarnas sida, men på ett dolt sätt försöker dölja sitt ställningstagande genom att göra jämförelser med nazister.
Är det verkligen oberoende journalistik enligt GP:s definition? Och hur blir en granskning neutral när endast den ena sidan får uttala sig i media och de endast hänvisar till varandra som källor?
