Jag har under året ägnat mig åt att påverka Konventionen för biologisk mångfald (CBD), plattformen där det internationella samfundet kommer överens om hur vi gemensamt tar hand om ekosystemen. Just nu utvecklas där ett nytt ramverk, motsvarande ett Parisavtal för naturen. (Det kände du möjligen inte till. Naturen tar sig till rubrikerna bara ibland, när det brinner och så.)
I mitten av september släpptes rapporten Global Biodiversity Outlook, som summerar hur det går. Det går åt helvete. Inget av konventionens mål uppnås. Den sjätte massutrotningen pågår för fullt. Jag hade ett möte med ansvariga tjänstemän på Miljödepartementet och en av dem försäkrade mig – hela tre gånger! – att hon ”vill vara positiv”. Det är ungefär det mest skrämmande uttalande jag kan tänka mig. Ska jag hälsa mina barn det? Att de högst ansvariga för det internationella samarbetet om naturen, helt medvetna om den systematiska nedbrytningen av ekosystemen, ”vill vara positiva”? Det går inte att skrapa ens lite på det påståendet. Det ligger mycket rädsla och smärta där.
Det är inte så konstigt att konventionen inte når sina mål. Den vilar, precis som alla samhällets institutioner, på en idé om världen som innebär att naturen existerar för människans skull. Naturen saknar röst i sammanhanget, kan inte ens ha en röst, eftersom den enbart uppfattas som resurser för människor. Objekt, inte subjekt. Så länge det är så blir det omöjligt att skydda naturen. Som ordföranden för FN:s Generalförsamling uttryckte det i ett tal på Earth Day 22 april i år: ”Moder Jord kan bara bevaras genom ett paradigmskifte från ett människocentrerat samhälle till ett jordcentrerat globalt ekosystem”.
Transformation alltså. Så det är ju förtjusande att utkastet till nytt ramverk inom CBD nämner transformativ policy som en viktig förutsättning. Äntligen! tänkte jag, äntligen är det klart och tydligt på bordet att själva de fundamentala antagandena behöver skifta! Tillsammans med några andra glada aktivister har jag därför ägnat mycket tid åt att föreslå just transformativ policy för CBD. För det räcker ju inte med att säga att transformation krävs. Det är spännande, men lite flummigt. Det i sig leder ingenstans. Det måste finnas en riktning, konkreta förslag. Den som uttryckt detta bäst är nog Milton Friedman, en av arkitekterna bakom nyliberalismen: ”Endast en kris – faktisk eller upplevd – skapar verklig förändring. De åtgärder som vidtas när krisen inträffar beror på vilka idéer som är i omlopp. Det, menar jag, är vår grundläggande uppgift: att utveckla alternativ till existerande policy, hålla dem levande och tillgängliga tills det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga.”
Våra alternativa idéer för verklig förändring är naturens rättigheter och ekocid som internationellt brott. De åtgärderna tillsammans utgör en elegant användning av kraften i existerande institutioner för en samhällstransformation, en förändring på systemnivå som får följder på alla nivåer.
Men transformativ förändring är ingen promenad i parken. Ingenting händer förrän smärtan i att bli vid det gamla är större än smärtan i att förändras. Kanske är vi där nu? Ärligt talat trodde jag inte när vi satte igång, att det gick att påverka en koloss som CBD. Men det spelade ingen roll. Krävs ett paradigmskifte så får man arbeta för ett paradigmskifte, och det är en viktig diskussion att föra även om den inte förändrar vilka ord som hamnar på ett papper, just nu. Så döm om vår förvåning när det uppdaterade utkastet till ramverk, just nu, innehåller orden:
”Consider and recognize, where appropriate, the rights of nature.”
Ingenting är ännu klart, och transformation är en gåtfull process som inte går att förstå sig på. Den kan endast urskiljas. Upplevas. Men om tiden är inne kan det som verkade omöjligt bli möjligt och det snabbt. Då är det bara att hänga med.
Arbetarrörelsens nyväckta intresse för ekocid som brott.
Den totala, storskaliga hegemonin inom skogsindustrin som inte skapar välfärd vare sig för människor eller annat levande.
