Det är inte raketforskning men inte långt ifrån. Rocket stoves, raketspisar, kommer i alla möjliga former och kombinationen av effektivitet och hög värmelagring gör dem till ett spännande alternativ den vanliga öppna spisen. Syre följde med ett gäng entusiaster på ugnsmurarkurs i Bergslagen.
Här i Södra Hyttan har det legat olika bruk och hyttor sedan 1200-talet. Lankälven rinner numera fritt mellan byggnaderna efter att dammen har rivits och platsen har förvandlats till ett slags kulturcenter med bokloppis och naturstigar. I mitten står den gamla masugnens fundament som en överväxt monolit.
Men det är inte masugnar som vi dussinet kursdeltagare har samlats för att lära oss bygga, utan massugnar.
– Vi ska bygga en rocket stove mass heater, berättar kursledaren Joshua Roxendal.
Översatt till svenska så betyder det ungefär en raketmassugn. Raketspisar har fått sitt namn efter det raketmotorliknande ljud som uppstår när de är i full gång. Det påminner om det där mullrande ljudet som kommer när man lämnar luckan på glänt på en gammaldags vedspis. I det här fallet ska värmen från ugnen ledas in i en bänk för att lagras i massan från lera, tegelsten och slaggmaterial, innan röken går ut i skorstenen. Därav namnet massugn.
– Det här blir en lite större ugn än jag har byggt förut, men det är också en av fördelarna med raketugnar. Man kan lätt designa dem efter sina egna behov eller hur ens hem ser ut, säger Joshua.
Grönt slagg
Vi står i ett av husen till den gamla hyttan. Väggarna är svarta av sotet från maskinerna som arbetade här för över hundra år sedan. Det är säkert tio meter i tak. Framför oss på grusgolvet har ett fundament gjutits. Det är där ugnen ska byggas. Överallt glittrar det av grönt slagg som blivit över efter århundraden av smältugnar. Några av byggnaderna på området är rent av gjorda av stora block av slagg.
Joshua bygger upp en modell av kärnan till ugnen för att se att alla måtten stämmer.
– Det är bra att få en översikt innan man sätter igång. Sedan gäller det att få tegelstenarna att ligga i våg så inte en vägg sticker iväg, säger han och måttar med ett vattenpass.
Det är rått, det är knott och det är brått att få ihop den. Vi har tre dagar på oss och det mesta av materialet är antingen återvunnet eller naturligt. Det är bara själva kärnan, som också är den del som kanske mest skiljer sig från en vanlig ugn, som behöver eldfasta material.
– Det är lite av poängen att vem som helst ska kunna bygga en sådan här ugn utan en massa specialkunskaper eller dyra material, berättar Joshua.
Men innan vi börjar langa tegelsten så vill han förklara principerna bakom raketspisar. I de flesta rocket stoves sker förbränningen i två olika kammare. Den första är där man matar in veden och där syret tillförs. Rökgaserna som bildas slussas vidare till den andra kammaren som fungerar som en superisolerad skorsten där temperaturerna kan nå över 1000 grader och där i stort sett allt organiskt material förbränns. I vissa varianter byggs raketspisen som en vanlig spis eller bakugn, i andra vill man bara ta till vara på och fånga värmen. De enklaste varianterna är i stort sett bara en isolerad skorsten med hål för veden på sidan.
Lagra värmen i bänk
Till skillnad från andra ugnar så skapar den inre skorstenen och de höga temperaturerna ett tryck som gör att värmen och “röken” kan ledas både åt sidorna och till och med nedåt. Det gör att man kan bygga långa bänkar eller klockor i tegel för att lagra energin. Men av erfarenhet efter att ha byggt ett antal ugnar så vill Joshua varna för att ta ut alltför mycket värme.
– Jag brukar låta det vara strax över hundra grader när röken går ut i skorstenen så inte kondens bildas. Det kan bli problem eftersom vätskan som bildas kan verka frätande på rören.
Tekniken i sig är inte ny. Redan de gamla romarna använde sig av liknande principer bland annat för att värma upp hus genom golvvärme. Även våra svenska kakelugnar och de stora massugnarna i Finland och Ryssland påminner om en raketmassugn.
– Tekniken har förfinats och effektiviteten har blivit ännu bättre. Men för att den ska fungera måste proportionerna vara exakta i hur stort luftintaget och hur rökrören är dimensionerade, berättar Joshua.
Flera olika modeller finns på nätet att ladda ned med exakta mått och instruktioner hur man själv kan mura. Det har varit populärt att bygga dem av gamla oljetunnor och mackelering, som är en blandning av lera, halm och grus. Det går också att bygga in vattenrör för att få varmvatten och kompettera med elementburen värme. Är man lat kan man beställa färdiggjorda spisar från bland annat Bulgarien och bara bygga den värmelagrande bänken.
– De första modellerna med raketmassugnar som man började att experimentera med var formade som ett J med laddning ovanifrån. Men den vi bygger nu fungerar bättre för vårt sätt att elda i Sverige eftersom vi kan ladda den med mer ved. En laddning tar 1-2 timmar att brinna och kan hålla värmen i bästa fall upp till två dagar, säger Joshua.
Lera och sand
Men i Södra Hyttan kommer vi inte undan så lätt som med förbeställda ugnar. Poängen med kursen är ju att kunna bemästra tekniken själva. Deltagarna kommer från hela Sverige. På inbjudan stod det oömma kläder och det behövs. Tegelstenarna muras nämligen med en blandning av lera och sand.
Konsistensen är viktig, bruket får inte vara för simmigt men inte heller för trögt. Joshua står lutad över blandaren och doppar gång på gång fingrarna i smeten för att känna efter. Vi gör samma sak, men det är svårt att skilja på geggan i början. En del lera, tre delar sand och lite till.
– Leran gör att murbruket blir smidigt och klarar av temperaturskillnaderna. Cement eller kalkbruk skapar för hårda fogar som gör att teglet spricker när det hettas upp, säger Joshua.
Efter bara en dags murande så är de första varven på plats, de svarta skorstensrören som ska gå i bänken utlagda och själva förbränningsugnen måttad och placerad. Vi deltagare har rört oss sömlöst från station till station, antingen blandat bruk, murat tegel eller plockat stenar från backen till fyllnaden. Alla jobbar i sin egen takt utan bannor eller ris. Någon börjar nynna på melodin till Arne Qvicks sång Rosen och snart så klämmer alla i, “När man söker stunder, sorger glömma. Är det skönt att vaken gå och drömma. Glömma att lyckan flugit far sin kos, och att du ej fick min röda ros”.
Samvaron viktig
Joshua Roxendal verkar nöjd. En tanke med de här kurserna är samvaron och utbytet deltagarna emellan. Han beskriver den typiska deltagaren som en person som har insett att vi inte lever hållbart eller i samklang med kroppen. Det kan vara arkitekter eller ingenjörer som saknar känslan av att arbeta med händerna och vill få hantverkskunskaper. Det kan vara människor som söker en alternativ livsstil.
– Jag ser hur det tänds gnistor hos folk på kurserna. Jag vill att de ska känna sig empowered, att få kraft att förändra sina liv.
Han egen bakgrund är ganska ovanlig. Föräldrarna flyttade till delstaten Montana i USA för gå med i en religiös sekt. Joshua växte upp i Klippiga bergen i en hippiemiljö och när familjen återvände till Sverige började han som tolvåring på en Waldorfskola i Dalarna.
– Mitt första projekt i skolan var att bygga en liten lerhydda. Man kan säga att det såddes ett litet frö i mig redan då, säger Joshua.
Efter att ha gått ut friluftslinjen på gymnasiet började han arbeta som guide men märkte snart att den sortens kommersiell turism inte var något för honom. Istället började han jobba som volontär och woofa runt, både i Sverige och utomlands. Raketspisar kom han i kontakt med när han bodde med en fattig familj i Lettland. Han inspirerades av deras pragmatiska syn på odlingen och hur man driver ett jordbruk.
– Vi ville bygga ett utomhuskök på enklast möjligast vis. Och det funkade. Raketspisen användes dagligen och jag fick upp ögonen för tekniken, säger Joshua.
Det blev fler vändor som volontär, bland annat i Guatemala och Nepal. Joshua berättar att raketspisen fick sin renässans just inom olika biståndsprojekt på 1980-talet. Tanken var att drastiskt minska på kol- och vedåtgången vid mat och uppvärmning. Det var också viktigt att spisarna var enkla att bygga och kunde konstrueras av material som man hittade lokalt. En annan fördel var att skogsavverkningen kunde minskas med spisarna och att kvinnorna, som oftast är de som hämtar ved, slapp gå de långa sträckorna som också kunde vara farliga med tanke på överfall och sexuella övergrepp.
– Jag byggde en spis av lera och en gammal plåtbit åt en familj i Nepal. Genast kom hela byn dit och ville ha en likadan. Det var en väldigt skön känsla att kunna ha en sådan direkt positiv påverkan på deras liv med väldigt enkla medel, säger Joshua.
Biståndsarbete
Spisarna använder mindre än hälften så mycket bränsle och när röken dels är mycket renare, och dels leds ut ur husen, så förbättras inomhusmiljön för familjerna. Enligt Världshälsoorganisationen WHO dör 3,8 miljoner människor varje år på grund av förorenad inomhusluft. Över tre miljarder människor lagar fortfarande mat över eld.
Men raketspisarna inom biståndsarbetet är inte helt okontroversiellt. Förra året fick Energimyndigheten kritik för att man lagt ut närmare en kvarts miljard kronor under flera år på olika typer av spisar i biståndsprojekt. Det utan att göra en ordentlig utvärdering om hur hjälpen har fungerat. Kritikerna menade att det är dumt att premiera spisar som förbränner biomassa och att många familjer som fått en spis ändå inte använder dem.
Men Joshua tror benhårt på raketspisen trots att det finns mycket av skepsisen även på hemmaplan i Sverige. Det kan visa sig vara svårt att få med kommun och sotare på att godkänna en typ av spis de aldrig tidigare mött. Detta trots att det finns flera fördelar. Med en massugn blir man inte lika beroende av hur el-, olje-, kol-, och gaspriserna varierar. Har man tillgång till egen ved och en stabil tillväxt av skog så kan man värma sitt hus både klimatneutralt och billigt. Vid extrema situationer som elavbrott så är värmeförsörjningen säkrad eftersom raketmassugnen fungerar utan elektricitet. Den är också mer barnsäker eftersom den till skillnad från vedspisar och plåtkaminer inte blir brännhet på ytan.
– Folk som har murat traditionella spisar har väldigt bestämda åsikter om hur det ska göras. De här ugnarna har inte testats lika länge även om det nu har börjat komma en del forskning i Sverige, säger Joshua.
Följer föreskrifterna
Inför kursen var det stora frågetecknet om ugnen skulle godkännas. Det var till och med en sotare som ringde och avrådde arrangörerna av kursen att bygga en raketmassugn eftersom kostnaderna för att få den testad och godkänd kunde bli stora.
Helena Sandell är engagerad i Södra hyttområdets ideella förening.
– Det här är mitt första stora projekt i föreningen och det var nervöst ända in i det sista hur vi skulle göra. Men vi bestämde oss för att ändå genomföra kursen. Vi följer alla regler och brandskyddsföreskrifter så jag hoppas att det ska gå bra, säger Helena Sandell.
När teglet är på väg att ta slut under andra dagen är det Helena som ringer några samtal. Inom en halvtimme kommer en bonde med återvunnet tegel och med så många deltagare är flaket snabbt avplockat. För att ingen ska sträcka sig efter att ha arbetat med det tunga teglet inleder Joshua varje morgon med gymnastik och andningsövningar.
– Jag tänkte att det skulle vara svårt att hitta folk som vill bygga något så ovanligt som en raketugn men kursen blev full på nolltid, säger Helena.
Hon får medhåll från kursdeltagarna. Många har varit nyfikna och läst in sig på ämnet länge. En vill bygga en ugn för att värma sin jurta utanför Göteborg, en annan tycker det är spännande att kunna bygga något så viktigt som en värmekälla med bara lera och sten.
För Ninna Stensgård från Rimforsa i Östergötland hägrar drömmen om ett orangeri som värms upp av en raketmassugn. På sin gård odlar hon enligt permakulturprinciper och har höns. Med en massugn skulle hon bara behöva elda en gång varje dag även på vintern.
– Jag är här för att träffa nya människor och lära mig om effektiv förbränning. Jag tror den viktigaste insikten från kursen blir att det går att göra själv. Det ger mig inspiration att bygga en själv, säger Ninna och skrattar.
När den tredje dagen går mot sitt slut är ugnen ännu inte färdigbyggd. Värmebänken är dock klar och har dekorerats med skärvor från gammalt matporslin. Här ska besökarna till Bergslagens besökscenter kunna värma sig när allt står klart. Fortfarande gapar det glipor i panelen och alla fönster är ännu inte på plats men raketugnen ståtar som en väldig tron i rummet.
– Det fina med värmen från en massugn är att den strålar på ett annat sätt än den torra hettan från en vanlig plåtkamin. Man behöver inte värma upp luften i hela utrymmet utan besökarna kommer kunna känna värmen i kroppen, säger Helena Sandell.
