Jag håller på att beta av en alldeles lysande serie korta föreläsningar på Youtube om historiska personer. Biographics heter kanalen som jag halkade in på när jag ville kolla upp vem Pocahontas egentligen var. Historiska sanningar är inte sanningar på riktigt, men de är i alla fall vetenskapligt grundade till skillnad från ideologiskt förvriden propaganda och folkliga myter.
Av farten fortsatte jag att se ett gäng avsnitt och började efter ett tag se ett mönster. Eller snarare flera mönster som samverkar. Det övergripande var att vi gärna vill se människor som antingen goda eller onda. Som hjältar eller busar. Ibland är det ju så. Ta Josef Stalin. Det är möjligt att han hade försonande sidor. Han kanske var snäll mot katter eller lagade god rödbetssoppa. Men det hjälper knappast om man betänker att han var ansvarig för miljoner människors död.
Det hjälper liksom inte att vara småsnäll ibland om man är grym resten av tiden. Likadant verkar det vara åt andra hållet. Den som ses som god kan komma undan med att vara lite smådum. Lite smuts i hörnen förväntar vi oss av våra idoler. Godhet trumfar det dåliga precis som ondska trumfar det bra.
Den iakttagelsen fick mig att fundera på varför det är så. Varför vi har ett behov av hjältar och bovar som är så stort att vi förvrider verkligheten? Varför låter vi vissa människor komma undan med rena grymheter utan att sätta stopp?
I början på vår tideräkning hade romarna övergivit republiken och infört monarki. Och någorlunda vettiga människor borde ha insett att det var en rätt dålig idé. Den ena kejsaren var galnare än den andre. Caligula var en av de sjukaste människor jag har hört talas om. Och folk insåg det rätt snart. Men när man efter hans död faktiskt hade chansen att avskaffa kejsardömet gjorde man allt man kunde för att hitta en ny kejsare. Den gången hade man tur och hittade en hygglig människa, Claudius, men det sket sig snart igen med Nero, nästa galning på tronen.
Det är lätt att få för sig att typer som Adolf Hitler är moderna företeelser, men det har mördats och förtryckts så det räcker också långt bak i historien. En av anledningarna till att vi i dag minns en fattig snickare från det som i dag är Israel är den grymma behandling han råkade ut för från en ockupationsmakt.
Människan är inte direkt världens snällaste varelse. Det har med säkerhet funnits taskiga föräldrar, mobbande kompisar och rena sadister så länge som det har funnits människor. Men det som krävs för att skapa ett riktigt monster är makt. I synnerhet oinskränkt makt. För makt inte bara korrumperar, den perverterar också. Och jag har en känsla av att just de människor som ett stort behov av att styra andra människor också ofta har ett överdrivet behov av att skada andra.
Det är så uppenbart att de värsta övergreppen mot mänskligheten har skett när människor med för mycket makt har försökt att utöka den. Vi som är anhängare av idén om att ingen människa har en given rätt att bestämma någonting överhuvudtaget över någon annan har inte någon drivkraft att bli kejsare, presidenter eller generaler. Det ingår liksom i paketet.
En del verkligt frihetliga människor finns på rätt ställe vid rätt tidpunkt och kan vägra, stoppa, hindra att det sker hemskheter, och det är vackert i sig, men ibland retar jag på min egen oförmåga att göra mer. Kanske spelar det inte någon större roll. Rätt få människor skulle nog vilja ha en sån som jag som rikskansler eller kejsare.
Och det är det verkliga mysteriet. Inte att jag inte blivit statsminister, utan människors behov av att ge bort sin frihet till personer som de inte skulle lita på som barnvakter. Det är något grundläggande snett med det där. Vi lever i en genomglobaliserad, digitaliserad värld där allt är tillgängligt hela tiden. Ändå väljer folk om och om igen grymma härskare som egentligen hatar dem. Det kommer jag nog aldrig att förstå.
Regn, jag behövde svalkan.
Finns det överhuvudtaget en socialdemokrati längre?
