Sveriges politiska historia har på många sätt definierats av en kamp mellan stat och marknad, som var och en representerat vänster och höger. De flesta skulle kalla det en kamp mellan socialism och kapitalism. Särskilt tydligt har det blivit de senaste 30–40 åren, när nyliberalismen fört med sig en ännu tydligare polarisering i frågan. Men vänsterpolitik handlar lika lite om att stärka staten som högerpolitik handlar om att bredda marknaden. Det kan nämligen vara precis tvärtom.
Inte sällan likställs kapitalism med marknadsekonomi, vilket är ironiskt eftersom de båda begreppen är motstridiga. Marknaden är en institution som distribuerar varor och tjänster efter utbud och efterfrågan. Kapitalism är ett system där ägande av pengar (kapital) ger beslutsfattandemakt i produktionen av varor och tjänster.
Eftersom ägandet av pengar ger makten att bestämma hur produktionen ska se ut och hur dess intäkter ska fördelas, kan enbart den med pengar förse sig själv med intäkterna från produktionen. Uttryckt på ett annat sätt, enbart den med målet att införskaffa sig själv så mycket pengar som möjligt och som har möjligheten att göra det, kommer att avgöra omständigheterna i affärsverksamheter.
Premissen innebär att varje kapitalistisk verksamhets mål är att uppnå monopol, som just är raka motsatsen till en marknad. Den verkligheten är redan här, där företag som Flixbus har så stort kapital att de säljer biljetter så billigt att de går med förlust, men därigenom kan slå ut all konkurrens och etablera dominans i den europeiska bussektorn. Ännu tydligare exempel är Luxottica och Bayer (tidigare Monsanto), som båda i praktiken är de enda försäljarna av sina produkter (glasögonbågar respektive frön/foder till jordbruk).
Färre lagar och regler ger den med stort försprång (läs kapital) betydligt större möjligheter att bredda sitt inflytande än den med mindre kapital. Därför främjar nyliberala reformer inte alls en marknad, utan snarare vad vi kan kalla en blå planekonomi där allt färre företag styr allt mer.
Privatiseringar, som för övrigt måste göras aktivt genom en stat, tenderar att koncentrera mer kapital i händerna på dem som redan äger kapitalet. De privatiseringar som gjorts i Sverige har i stor majoritet tillfallit riskkapitalistbolag som Attendo care och Capio, inte minst just i äldrevården som varit akilleshälen i den svenska hanteringen av covid-19.
Det intressanta är att dessa typer av bolag alla har samma mål, att driva in vinst till ägaren, så en verklig marknadskonkurrens kan aldrig inträffa eftersom de verksamheter som styrs efter andra mål – säg att ge så god vård som möjligt och anställda rimliga arbetsomständigheter – alltid kommer att slås ut i kapitalistföretagets monopolambitioner. Kan man tjäna på ett hörn, så varför inte dra ned löner, endast planera kortsiktigt och prioritera vinstutdelningar – som man ju kan använda för att erövra större delar av marknaden. Så om både staten och kapitalet strävar mot att kunna planera ekonomin, kan man överhuvudtaget ha en marknadsekonomi?
Det finns inget förutbestämt i att marknader ska urarta till mono- och oligopol. Anledningen till att det sker är att pengar ger direkt makt i produktionen. Att kunna tjäna pengar på sina investeringar är inte problemet, det är makten som kommer med det. Statsvetaren Bo Rothstein lägger fram lösningen glasklart: omvandla aktier till obligationer.
Precis som banker inte tar beslut om Sveriges verksamheter (direkt åtminstone) för att staten är skyldig dem pengar, behöver inte en investerare ta beslut om ett företags verksamheter. Låt istället medarbetarna äga och styra verksamheten demokratiskt, var medlem får en röst.
När en verksamhet drivs av påverkansprincipen, det vill säga att den som blir mest påverkad av ett beslut ska ha mest att säga till om det, blir verksamheten mer hållbar och givetvis mer rättvis. De främsta intressenterna, medarbetarna, tenderar att prioritera stabil inkomst över en lång tid och sätter därför vinstintresset i andra hand. Att till exempel gå med förlust ett tag för att slå ut en konkurrent blir därför irrationellt. Entreprenören kan driva sitt företag som i dag fram till dagen hen lämnar över det till någon annan, då hens aktier även där omvandlas till obligationer och medarbetarna tar över ansvaret för verksamheten.
Är det någonting vi lärt oss under krisen så är det att girighet inte utgör en önskvärd modell för samhällsbyggande. Det vittnar exempel som Volvo och SAS om, som sparkat flera tusen människor från sina jobb och roffat åt sig skyhöga vinstutdelningar när de kunnat göra motsatsen – genom dina skattepengar dessutom!
Låt oss lämna den kontrollsträvande ekonomin bakom oss och ta oss ur krisen med en ekonomi som bygger på öppenhet och frihet. För att göra det måste vi inse att kapitalism och marknadsekonomi inte är synonymer, de är motsatser.
Demokratiska verksamheter som fyller samhällsnyttiga funktioner.
Auktoritära institutioner som förminskar människan till tjänare och konsument.
