Den eftertanke som DN:s kulturdel bjöd in till med en klok text av Sofia Ulver, som forskar i konsumtionskultur, för en vecka sedan kvävstes snart till döds av den enfaldiga – osignerade – ledartext som menade att det är osolidariskt (mot det svenska samhället) att mana till en julklappsfri helg.
Då har man ändå på nyhetsplats redovisat att koldioxidhalten i atmosfären inte minskar trots många månader med pandemi.
Med sin konsumtionsbefrämjande ledare visar Dagens Nyheter med oklädsam nakenhet att ekonomi går före natur och nationell egoism före global rättvisa. Ja, jag tycker det är sorgligt att upptäcka att när den morgontidning som utger sig för att vara ett slags moraliskt rättesnöre, äntligen använder ordet solidaritet gör man det på ett osolidariskt vis.
Det är en myt som borde vara död för länge sedan att vi skulle skapa ökad rättvisa med mer konsumtion i vårt land. Det är inte en växande BNP som är framtidslösningen, utan snarare en minskad sådan och en solidarisk fördelningspolitik där vi tar hänsyn till naturens begränsningar istället för att våldta densamma.
På samma sätt är avunden den perfekta drogen för marknadsekonomins tillväxt. Den både springer ur och definieras av en känsla av brist, vare sig du frågar psykoanalytikern, teologen, hjärnforskaren, filosofen eller sociologen. Ju mer du upplever att du är berättigad till det Den Andre har, desto värre blir det. (DN 24/11)
Sofia Ulvers text kontrasterar verkligen mot ledarsidans uppmaning till destruktiv solidaritet. Hon tydliggör med glasklar effektivitet hur ”habegär” och avundsjuka göder ett ekonomiskt system som inte har något annat mål än ”mer och fortare”. Det är utifrån Ulvers ord vi kan hitta mekanismer för verklig solidaritet och den solidariteten måste utgå från att fördela och inte att öka farten på konsumtionen.
Samma solidaritet får inte heller stanna vid nationsgränserna eller vid människans behov. Nu är det tid att verka för global rättvisa och det ska vara en rättvisa där vi också tar hänsyn till skogarna, sjöarna, haven och allt det som lever där.
Att tro att massor med julklappar under granen är en akt av solidaritet är precis lika fånigt som det låter. Låt oss istället ta Tage Danielssons julsaga om Karl-Bertil Jonsson på allvar och fördela det överflöd vi har.
