DEBATT Jag blev förtvivlad igen när jag tittade på Agendaprogrammet den 17 maj. Det är berättelsen om sjuksköterskan som är cancersjuk och ändå måste jobba halvtid. Hon har träffar patienter som har drabbats av covid-19 och har nu en sjuk kollega.
Hon och andra i riskgrupperna borde varit de människor som först fick ekonomisk hjälp av staten, inte de som ska utredas längst och tvingas arbeta med mediciner i kroppen.
Tidigt meddelade regeringen att karensdagarna slopas för att fler ska stanna hemma vid minsta förkylning, vilket inte var fel i sig. Men vi behöver våga gå längre och se alla människor, inte bara de fast anställda.
Att regeringen och dess utredare är oroliga för att sjukskriva andra riskgrupper, för att gruppen ska vara för omfattande och innebära stora kostnader, är mycket cyniskt. Att i dessa tidevarv förespråka arbetslinjen för många samtidigt som makthavarna och deras rådgivare lyfter höga löner i sina skyddade hem, för deras arbeten kan man sköta på distans.
När vågar våra politiker gå ner i lön för att alla ska få del av vår minskade ekonomi?
Om sjuka och funktionsvarierade fick rätt till förtidspension efter 50–55 års ålder vore det en medmänsklig gärning, istället för att jaga runt efter arbeten i hård konkurrens med andra hungriga arbetssökande och med olika myndigheter hängande över en med hot om att dra in ersättningarna!
Andra länder har gått längre. Där regeringar har vågat ge basinkomst till alla. Då kan flera klara av sina grundläggande mänskliga behov. Spanien ger sina invånare den möjligheten under dessa pandemitider. En basinkomst för jag är människa hoppas jag en dag kan bli en mänsklig rättighet!
Våra hjältar i vården lär fortsätta kämpa i vården. Ge dem även glädjen att få ta emot mat och tacksamhet av sina stödjande medmänniskor.
Världen behöver mer omtanke och förståelse. Omänsklig byråkrati bör höra historien till.
