När vanligt folk blir forskare

På en smal klipphylla, 40 meter ovanför marken lägger sillgrisslan sitt turkosa, svartspräckliga ägg. Tre veckor senare är det dags för ungen att pröva vingarna och flytta hemifrån för gott, genom ett dödsföraktande hopp.

Det är ett exempel på dramatik som kan bevittnas genom den kamera som sänder direkt från sillgrisslekolonin på Stora Karlsö väster om Gotland. Och nu vill forskare på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) ha allmänhetens hjälp att bevaka de svartvita fåglarnas liv, genom så kallad medborgarforskning.

Den som ser något intressant kan med ett enkelt webbverktyg ta ett foto, och beskriva sitt fynd.

– Livesändningarna ger oss spännande insikter om sillgrisslornas beteenden. Förra året fick vi massa ny kunskap, bland annat om vad de äter och hur de umgås, genom mer än 1300 tips från allmänheten. Eftersom turistsäsongen på Stora Karlsö är inställd i år hoppas vi att ännu fler vill vara med digitalt istället, säger Jonas Hentati Sundberg, forskare vid institutionen för akvatiska resurser på SLU i ett pressmeddelande.

Allmänhetens observationer kommer efter insamlandet att analyseras med hjälp av artificiell intelligens.

– Vi vill lära oss mer om sillgrisslornas beteenden som hur de samspelar med varandra, hanterar konflikter och försvarar sig mot fiender. Vår förhoppning är att tittarna även i år vill hjälpa oss att hålla utkik, säger Olof Olsson, forskare vid Stockholm resilience centre, Stockholms universitet.

Covid-19, jordgubbar och svarta hål

Det finns en antal andra färska exempel på medborgarforskning i Sverige. Genom covid-19-appar kan människor bidra med data om sig själva för att hjälpa forskare att samla kunskap om viruset.

Den som drömt om att bli marinbiolog kan artbestämma djur i Kosterhavet för att hjälpa forskarna att ta reda på hur klimatförändringar och mänsklig aktivitet påverkar djurlivet i havet.

Hobbyodlare kan undersöka insekter på jordgubbsplantor för att ge fritidsodlare odlingstips, i ytterligare ett SLU-projekt.

Och rymdnördar kan delta i det internationella projektet Radio galaxy zoo – lofar,  som nyligen översatts till svenska, och går ut på att para ihop svarta hål med rätt värdgalax. Det görs genom att jämföra bilder av rymden som visar radiovågor med bilder som visar synligt ljus.

– Vi behöver all hjälp vi kan få eftersom det finns miljoner av radiokällor i kartorna. Det är att viktigt att flera personer tittar på varje källa så att man inte missar något viktigt, säger Cathy Horellou, biträdande professor i radioastronomi vid Chalmers i ett pressmeddelande.

Det kanske mest kända exemplet på medborgarforskning i Sverige är Artportalen hos SLU,  där allmänheten kan rapportera in fynd av djur och växter i hela landet. Rapportsystemet är är en av världens största, för ändamålet.

Aldrig varit enklare

Svensk medborgarforskning är inget nytt. Redan på 1700-talet startade Carl von Linné det första nätverket i världen för att rapportera lövsprickning.

Men aldrig tidigare har det varit så enkelt att engagera allmänheten i forskning som med dagens teknologi. Och det är just den nya tekniken som driver utvecklingen, menar Dick Kasperowski, projektledare för en ny svensk portal för medborgarforskning, som ska lanseras under hösten.

– Att medborgarforskning är upphaussat just nu beror på att den digitala utvecklingen går framåt. Vetenskapen håller på att bli mer datadriven än någonsin. De nya teknikerna konfigurerar om relationerna mellan forskare och ickeforskare, säger han.

Omkring 2005 började medborgarforskning på allvar få genomslag i vetenskapliga publikationer, för att därefter bli allt vanligare, säger Dick Kasperowski, som även är universitetslektor i Vetenskapsteori vid Göteborgs universitet.

– Medborgarforskning aktualiserar gränssnittet mellan medborgare och forskare – och upplöser gränsen i vissa avseenden. Medborgare kan i kraft av var de befinner sig se saker som forskarna inte ser, säger han.

Forskare har inte heller tid att gå igenom de stora datamängder som i dag finns tillgängliga, till exempel inom astronomi, fortsätter Dick Kasperowski.

– Forskarna hinner inte själva, så här finns stora vinster att göra.

Att undersöka 1,5 miljoner bilder, vilket gjorts med ickeforskares hjälp, skulle ta en astronom 50 år, enligt International centre for radio astronomy research.

Barn kan bidra

Även barn i skolåldern kan göra observationer som forskare kan använda sig av, om protokollet för att sortera deras iakttagelser är tillräckligt bra. Här väcks kanske en oro för forskningens kvalité.

– Mina barn brukar säga att det är ”skämmigt med dålig data”. Och det är faktiskt det som har plågat medborgarforskare. Vad man gör är att man får reglera datainsamlingen så det blir möjligt att skapa bra data, genom algoritmer, säger Dick Kasperowski.

Om forskaren till exempel behöver hjälp med att klassificera galaxer gör hen ett protokoll med frågor, till exempel om galaxens ser ut att ha en mittpunkt, med tillhörande exempelbilder. Ickeforskaren får svara på frågor som matas in i en databas. På individnivå är ickeforskaren sämre än forskaren på att klassificera galaxer, säger Kasperowski.

– Men när ett antal observationer gjorts av samma galax räknar artificiell intelligens ut en ”medelvägsobservation” – och den är lika bra som forskarens.

Att många människor deltar säkrar alltså observationernas kvalité. Därtill finns kontrollmekanismer. För svenska Artportalen går experter igenom folks observationer, innan de läggs till grund för myndigheters arbete med till exempel biologisk mångfald.

Integritetskänsligt

För den som ägnar sig åt medborgarforskning finns vissa etiska frågor att hålla koll på, berättar Dick Kasperowski. Ett är att vissa forskare inte redovisar hur datainsamlingen gått till. Ett annat kan vara att forskarna inte gjort tydligt vad som gäller för insamlad data.

– Vetenskapen sätter spelregler kring medborgarforskning, men det kan vara så att folk inte förstår vad de bidrar med, som minoritetsgrupper som kanske bidragit med data som är viktig för sin kultur, som de sedan inte vill dela.

Det finns även en integritetsaspekt.

– En fara är övervakningen, att forskare vet vad folk gör i projekten. Vilka positioner de har och hur de kommunicerar med andra.

Men ickeforskare kan även vinna på att luckra upp gränsen till vetenskapen. Förutom att det kan vara kul att klassificera galaxer, skåda fågel eller bidra till coronaforskning ryms enligt Dick Kasperowski en demokratiaspekt i frågan.

– Det finns medborgarforskning som bedrivs när människor upplever att vetenskaplig kunskap inte representerar dem.

Det kan röra sig om personer i utsatta grupper, eller människor med en viss sjukdom. Ett annat exempel är att personer som inte bor i närheten av myndigheters mätstationer för luftkvalité har börjat göra egna mätningar, eftersom de misstänkt att luften nära dem kan vara hälsoskadlig, berättar Kasperowski.

Ett exempel på hur det går till är organisationen Louisiana bucket brigade, som hjälper människor att samla luftprover för att visa på luftens bristande kvalité nära oljeraffinaderier och kemikaliefabriker där personerna bor, i syfte att kunna stämma företagen bakom utsläppen.

– Den generella kunskapen från kommunerna representerar inte de här medborgarna. Då skapar de egna system, och därigenom egenmakt. Vad det kommer att innebära för framtiden är svårt att säga, men diskussioner och konflikter om data kommer säkert att ta en stor plats.