Spegel spegel på nätet där, säg mig vad som verkligt är…
Lil Miquela är en ung framgångsrik influencer med miljontals följare på sociala medier. Hon poserar sexigt, dansar utmanande och inspirerar till globala trender samtidigt som hon hjälper sina samarbetspartners, bland annat Samsung och Calvin Klein, att kränga produkter.
Sitt stora genombrott fick Lil Miquela när hon attackerades av supermodellen Bermuda, en annan känd influencer och hängiven Trump-anhängare. Bermuda kallade Lil Miquela för fejk; för att hon är dataanimerad.
Det var ju lite komiskt eftersom Bermuda också är en animerad tjej, men till skillnad från Lil Miquela var hon i alla fall öppen och ärlig med det från början.
Nu har de båda brudarna kommit ut som robotar och slutit fred, ofta ses dem umgås och samarbeta kring olika projekt. Båda figurerar också frekvent i politiska och kommersiella kampanjer, och de är inte längre ensamma med sina cyberidentiteter på arenan.
Allt fler företag ser fördelarna med att anställa animerade människor, eller vad de nu ska kallas? De saknar ju av uppenbara skäl alla mänskliga brister som kan läggas ett varumärke till last.
Animerade personer anlitas även inom fler sektorer. I Japan finns både makar och sexpartners, ja hela familjer och släkter, att hyra eller köpa för de som av olika skäl inte kan eller vill engagera sig i människor av kött och blod. Allt fler personprofiler på de sociala medierna tillhör därför också robotar, som uppges vara besläktade med verkliga människor, om en får uttrycka sig lite ”kolchauvinistiskt.”
Det finns mycket smet att tjäna på den här teknologin, men en kan ju undra hur utvecklingen kommer påverka våra relationer, samhället och politiken på sikt?
Det mesta som vi vet om omvärlden vet vi genom olika medier, vilket länge har problematiserats inom samhällsvetenskapen. Men numera kan det även tilläggas att det mesta som vi vet om varandra, ja även de vi kallar för vänner, känner vi genom medierna, de sociala medierna.
Lil Miquelas vänner var inte alla införstådda i att hon var animerad, tills Bermuda avslöjade henne. Bermudas vänner skiter nog i sin tur fullständigt om hon är animerad eller inte, så länge hon levererar i republikanernas ärenden, och så vidare.
Hur många animerade vänner har du? Det är kanske inte så lätt att veta längre.
Det här innebär naturligtvis inte att den sociala konstruktionen av verkligheten genom sociala medier är enbart av ondo. Här finns ju även utrymme för andra och viktiga identitetskonstruktioner, relationer och budskap, än de kommersiella och högerextrema. På sociala medier kan även vi vanliga dödliga skapa oss själva och välja hur vi vill framstå, på ett helt annat sätt än genom de roller som vi annars lätt tillskrivs, frivilligt eller motvilligt, i sammanhang IRL.
Att kunna rekonstruera bilden av sig själv på sätt som historiskt varit omöjligt innebär helt nya former av – också mänsklig – frihet. Det är kort och gott lätt att bli såväl lyrisk som dystopisk över tekniken, men vi behöver diskutera mer kring dess implikationer.
Den franske sociologen och filosofen Jean Baudrillard menade att det moderna samhället helt har kommit att definieras av informationsproduktion, system som skapar mängder med tecken och symboler, som i sin tur dominerar våra världsbilder och liv. Och för att beskriva detta fenomen om hur vi numera nästan bara har modeller av verkligheten, allt oftare utan reell grund, att förhålla oss till använde han begreppet hyperrealiteten, eller hyperverkligheten.
I hyperverkligheten, argumenterade Baudrillard, har det verkliga förlorat sitt värde till den grad att det inte betyder något längre. Tecknen, symbolerna, föregår verkligheten och simulerar vår värd.
Själv analyserade Baudrillard bland annat Gulfkriget, som han ansåg var mer av en medial konstruktion iscensatt av USA än ett reellt krig. Huruvida Gulfkriget var en hyperverklig händelse går att diskutera, men minst lika intressant är det att tänka med begreppet i de politiska kampanjer som nu äger rum världen över och där fascismen vinner mark.
Vill någon människa leva i ett fascistiskt system egentligen? Och robotar, vad vill de? Frågan är redan relevant för vår samtid, imorgon är det kanske inte längre upp till oss att besvara den.
När Baudrillard dog år 2007 framstod hans teorier som smått absurda för många, men så var de sociala medierna ännu i sin linda också. Idag när det är svårare att skilja mellan verkligt och virtuellt, vem och vad, liknas han allt oftare som en postmodernistisk profet.
De sociala medierna har redan blivit en utmärkt skola för de artificiella maskinerna (AI), vars förmågor att tolka tecken och sociala spel samt lära sig nya färdigheter ökar med en hastighet som den mänskliga hjärnan knappt kan föreställa sig.
En av Silicon Valleys virtual reality-pionjärer, Jaron Lanier, varnar för det som kallas cybertotalitarism, eller cyberfascism. Allt handlar bara om ren kommers eller ännu värre, politisk makt, argumenterar han i kritiska artiklar som även belyser hur AI-kulturen systematiskt nedvärderar humana värden. Enligt Lanier vilseleds vi människor lätt av AI-systemens förmåga att genomskåda oss.
Att vi är lätta att bedra går väl knappast att bestrida vid det här laget, men en ännu viktigare fråga borde vara hur lättmanipulerade maskinerna är?
Och om den tiden kommer när maskinerna kan utveckla sig själva genom AI, vilken kallas för singulariteten, lär helt andra värden än bara människans och maskinens stå på spel.
Matematikern och aktivisten Cathy O’Neil’s mästerverk Weapons of Math Destruction: How Big Data Increases Inequality and Threatens Democracy.
Våra data gör oss till kunder och obetalda arbetare för kommersiella företag.
