Dora Wester och zonen – kapitel trettionio: Som ett älskande par i en fotoautomat

Basen var byggt av ett material som fick den att se ut som ett tält. Som en cirkus som bestod av ett stort tält i mitten där alla stabsfunktioner fanns och ett antal mindre tält, förbundna med korta tunnlar. Tyget man använt var bara några atomer tjockt, men kunde motstå direkta träffar av högenergilaser. Vanliga fjuttiga gevärskulor var ingen match. Inne i tälten sprang folk omkring på ett sätt som utifrån inte verkade följa någon som helst logik. Som ett gäng myror som fått lsd. Eller nåt.

Doras erfarenheter av droger var inte direkt många. Ett par bloss på en joint och det enda hon kände var nikotinkicken. Och det gillade hon inte. Jonatan verkade ha prövat alla tänkbara droger, han lät så i alla fall. Undrar om det finns cannabis här, tänkte hon. Antagligen. Folk verkade inte mindre fixerade vid droger än på jorden. Människorna tänkte sällan på att kaffe, te, choklad också var droger. Spriten var de blinda för. Lösningsmedel. Dora hade prövat, men hatade smaken av sprit. Ingen gillar den egentligen, resonerade hon. Det var för att bli fulla de drack. Eller åtminstone salongsberusad. En av hennes klasskompisar, Nicola, brukade säga ”säsongsberusad”. Han var smart, men spånig. En vanlig kombination.

Hon steg in i luftslussen. Väsandet från pumparna som såg till att utrymmet blev fyllt med luft var öronbedövande. När atmosfären av okej och den första lampan i raden av tre lyste grönt krängde hon av sig hjälmen och dräkten. Det stack till i ryggen när interfacet lossade, men hon började vänja sig. Hennes kropp hade ännu inte vant sig. Den skrek åt henne att hitta en säng. Lägga sig i den. Aldrig stiga upp. Göra en Lennon. Kanske skulle de få slut på allt tjafs? Nej, tänkte hon medan hon steg in i duschen. Folk kommer alltid att tjafsa.

Hon klädde på sig sina ”vanliga kläder”. Pappa hade hämtat ett par ombyte. En hel väska. Och en kasse med mat och godsaker hon gillade, trots att Dora hade sagt att det inte var någon idé. Kläderna skulle hon inte kunna ta med sig genom ingenmansland, än mindre maten. Men det var rätt okej med mariekex och gula russin. En chokladkaka. Hon åt det mesta på en gång, men la undan en påse chips och en körsbärsläsk i sitt rum i bergrummet.

När hon steg ut ur slussen stod Gwendola utanför, med en min som sa: Vilken tid det ska ta. Men Dora nappade inte. Gwen var expert på att lira med folks känslor. Tur att hon inte var en ond person. Hon skulle ställa till med mycket skit om hon skulle vilja.

– Okej, sa hon. Dora. Helt okej. Helt okej. Det kan nog bli en flygare av dig någon dag.

– Tack, sa Dora. Det var det vänligaste du sagt till mig någonsin.

– Nja, jag sa väl att du har söta fötter och att du inte var helt bäng?

Plötsligt ljöd en signal och en röst förkunnade att ett par kwonskepp hade siktats i närheten i månen. Det var osannolikt att de inte visste var federationens styrkor fanns. Alla uppmanades att hålla utkik. Alla övningsflygningar skulle ställas in och alla grupper samlas och gå igenom sin utrustning. Därefter skulle alla gruppbefäl samlas i staben för genomgång.

– Ja, ha, hörde hon sig själv säga. Så det måste jag gå på, va?

Gwendola skrattade.

– Ja, du lär inte kunna slingra dig ur det. Det brukar vara extremt tråkigt och långdraget, så ta med ditt vapen om du behöver skjuta dig själv av ren desperation. Inför slutstriden i långa kriget tog arton personer sina liv under sista genomgången. Flera sprängde sig själva i luften.

– Nä? Nä. Nä!

– Lovar!

– Du är ju helt dum i huvudet. Klart det inte är sant. Ologiskt.

– Ologiska saker kan vara sanna.

Gwendola såg nöjd ut. Som om hon just hade bevisat något.

– När blev du filosof? Hittade du ett diplom i soporna?

– Jag har läst filosofi. På universitet på C3. Det ingick i min utbildning. Precis som konsten att spöa upp näsvisa ungar.

Gwen buffade Dora på axeln med ett vänligt leende.

– Kom. Vi tar en fika. Jag håller på att dö av törst. Och hunger.

Dora fick ta långa kliv för att hinna med Gwen, som trots sina korta ben kunde få upp en förvånansvärt hög fart.

– Knepet är att vara bra på kurvor, hade hon sagt. Ju tyngre man är desto mer kraft behövs i kurvorna. Du ska se Ant, Golur. Ökneköfolket tar kurvor som om de var födda till det. Kwonerna är kassa på kurvor. De krockar till och med med sig själva. Hela deras strategi går ut på att vara många på samma ställe.

Fiket var nästan tomt. De flesta hade samlats i sina grupper Durradurrafelsväng och reptilpersonen Ondolun Wslaw satt vid ett av borden och diskutera livligt. De verkade ha roligt vilket förvånade Dora. Reptilpersonerna från Kargs var inte kända för sin humor direkt. Tvärtom var det svårt att hitta något dystrare än de.

Durradurrafelsväng flög upp när hon såg Dora, ställde sig i en ställning som var ett försök att stå i givakt. Ondolun reste sig också, men betydligt makligare.

– Vi väntade på er, sa hen med sin djupa, sjungande röst. Vi borde leta upp de andra. Kan smälla när som helst.

– Ja, sa Gwendola, men först mat och en stor kopp malaji. Har inte sett en kopp ens idag.

Innan hon ens hade hunnit avsluta meningen for Durradurrafelsväng iväg efter en bricka till Gwen. Inte av artighet. Inte för att fjäska. Hon var helt enkelt rastlös. Ville komma igång med kriget. Slåss lite.

Bara sekunder efter att Gwen fått sin bricka dök  Durradurrafelsväng med en till Dora. Grått. Allt var grått. Federationen hade verkligen inte fattat det där med presentation. De skulle behöva se lite matlagningsteve från jorden.

Men det smakade bra i alla fall, trots att hon inte visste vad det mesta var. Malaji gillade hon inte. Det smakade som te på ovanligt besk bark. Vilket de var. Ett mysterium att så många älskade, till och med var beroende av malaji. Men många tyckte att kaffe smakade äckligt.

Gwendola var klar långt före henne och de tre udda figurerna satt och stirrade på henne medan hon pillade i sig det sista av något som smakade som bränd spenat. Vilket de i princip var.

En busvissling från andra änden av fiket fick alla att titta upp. De såg inte vem som hade visslat. De såg överhuvudtaget ingen. Alla andra hade gått. Ondulun reste sig igen och började skratta.

– Ipu! Jag ser molnet. Visste inte att han kunde vissla.

– Han, undrade Dora medan hon plockade ihop resterna av sin måltid. Har den där saken ett kön?

Hennes arm darrade till. Någon hade vidrörde henne och det kändes som en stöt av statisk elektricitet. Hon tittade ner vid sidan av sig och insåg att Ipu stod bredvid henne.

– Jag är inte en sak. Och jag har ett kön. Ett av fem möjliga. Primitivt med bara två.

Dora hade aldrig hört Ipu tala förut. Hans röst lät som om den kom från en transistorradio. Vilket den i princip gjorde. Hippolavorna kommunicerar med hjälp av radiovågor och han bar på en apparat som omvandlade radiovågorna till begripliga ljud.

– Ledsen, sa hon. Jag menade inget illa.

Molnet ovanför den ostronliknande kroppen skiftade snabbt i lila och rött medan Ipu lät som om han grät. Efter några sekunder såg han ut som vanligt.

– Inget problem. Vi är här för att bekämpa kwonerna. Och ja, jag kan vissla. Svinhögt.

Dora kände sig förvirrad. Med en suck kliade hon sig på ena armen som hon brukade göra när hon blev ställd.

– Du ska på genomgång. Vi förbereder oss. Men först ska du till kommunikationsenheten. De har en man och en annan man som vill prata med dig. På skärm. Elektronsaken. Den är en sak.

Det verkade som om Ipu aldrig ville sluta prata när han väl kommit igång, men han var bara noggrann, ville inte utelämna något. Hippolavorna älskade information. De var besatta av siffror, statistik och listor, de gjorde listor över allt.

– Genomgången börjar om tretton minuter. Det tar tre minuter att gå till kommunikation. Du kommer alltså att ha sju…

Ipu tystnade.

– Aha, sa Gwendola. Han har zonat ut. Han gör så ibland. Tror att det är rätt jobbigt att snacka i den där prylen. Tar ett par minuter för honom att starta om. Förra gången, på Östra stranden på Lilla Balkongen, var det någon som skämtade med honom och snodde hans hjärna.

– Snodde? Sitter den inte fast? Dora började gå mot en av utgången. Gwen följde efter henne ivrigt tjattrande.

– Nä, den bara hänger där som ett moln. Man kan ta bort det, men då hamnar lavan i koma. Kan vara rätt farligt. Kroppen slutar till slut att fungera. Kan inte ens äta utan hjärnan, ju. Knappt andas.

Korridoren delade sig i två. Gwen svängde till vänster för att cirkla tillbaka till resten av gruppen. Dora tog till höger och var snart vid ingången till stabsbyggnaden. Kommunikationsenheten låg mitt i gyttret och Dora fick tränga sig fram mellan administrativ personal, sjukvårdspersonal och ett gäng rödklädda personer som hon insåg var psykkrigare. Hon hade hört talas om dem, men inte trott på att det fanns soldater som slogs med sin hjärna. I ärlighetens namn var det ingen som visste om det de gjorde fungerade, men de kunde inte skada, resonerade man och många folk insisterade på att ha dem med.

Väl framme möttes hon av Dionor Trappi som hon träffat tidigare på jorden. En människa med ett vänligt leende, men som talade en i det närmaste obegriplig dialekt av pidjin. Det lät som skotska blandat med hindi. Den här gången var det däremot inga svårigheter. Hon hörde Jonatans namn och ordet kommunikator. Dessutom pekade Dionor på en skärm med Jonatans ansikte på.

– Hej, ropade hon.

– Jag hör dig. Du behöver inte skrika.

– Okej, sa Dora. Har det hänt något?

– Har det hänt nåt?, parodierade Jonatan. Äter labonter sina egna ungar?

– Va? Labonter? Ungar? Vad snackar du om? Dora blev irriterad. Jonatan hörde hennes irritation och log urskuldande.

– Förlåt. Ja. Det har hänt saker. Gunnar tror sig ha hittat kwonerna. Deras soldater i alla fall.

– Wow. Berätta.

Gunnars breda, vänliga ansikte trängde sig in bredvid Jonatan. Han log ett leende som såg nöjt ut. Dora hoppades att leendet betydde att han hade goda nyheter.

– Jag kollade upp ryktena om kwoner vid Stora korset. Har du koll på den delen av ingenmansland?

– Halvbra. Jag vet vad ställena heter, men har ju aldrig varit där.

– Dammen där är mycket riktigt öppen. Halvöppen. Någon har pillat loss tillräckligt av plomberingen för att kunna krångla sig förbi en och en. Reptilfolket där är inte att leka med. Ointresserade av andra folk annat än som mat. Dammen spärrades både för att de skulle få vara i fred och för att andra skulle slippa hamna hos dem. Eftersom den delen av ingenmansland besöks rätt sällan, där finns ju bara arga jävlar om det finns liv överhuvudtaget, så är det rätt svårt att ta sig runt där. Lätt att få skallen avhuggen eller brinna upp i en flod av lava.

– Så då finns det inte kwoner där?, undrade Dora.

– Jo, då. Det visar sig att de har blivit polare med folket på Stora korset. Vet inte hur, men vi lyckades ta oss upp i dammen där obemärkta och såg ett helt gäng kwoner i vänligt samtal med korsianerna.

– Vänligt?

– Ja, de lät förbannade båda två, men så låter de alltid. Både kwoner och ödlorna.

– Så de har tillgång till en väg in i ingenmansland?

– Ja. Det verkar så. Men det blir bättre. Eller egentligen sämre, sa Jonatan.

Gunnar närmade sig skärmen som om han ville berätta en hemlighet. Han kom så nära att Dora kunde se de långa hårstråna i hans näsa. Klippte han dem aldrig?

– De har slagit ut drönarna i närheten av Stora. När kartograferna kollade upp det hade de inte hört från någon av dem på månader. Aj, aj, aj. Någon kommer att få smäll på lilla rumpan. Om de har någon. De döda drönarna tillsammans med det faktum att ingen verkar ha haft koll på varken Stora korset eller återvändsgränden har gjort att man inte har märkt att det bildats ytterligare en damm där.

– På Stora?, undrade Dora.
Jonatan och Gunnar nickade.

Jonatan kom nu lika nära som Gunnar. De båda männen såg nu ut som ett älskande par i en fotoautomat.

– Ja. Jo, sa Jonatan. Smäll på rumpan blir det nog. Och det ska kwonerna få också. De ska få sina galovrar stekta i bitterolja!

– Det är så de har tagit sig till vårt solsystem?

Gunnar nickade allvarligt.

– Vi såg inte några ur befolkningen, men de snackade en del om dem. De har snart slut på mat. De vill flytta dem så fort som möjligt närmre jorden, för att kunna föra dem dit så fort som möjligt efter en seger.

Dora tänkte intensivt.

– Är det kvinnor och barn?

Jonatan log mot Gunnar som log tillbaka. Som två nördar som hör någon säga: Finns det  internet på den där datan?

– Inte helt korrekt att tala om kvinnor och barn när det gäller kwonerna, sa Jonatan. De är skumma. Riktigt skumma. Det handlar snarare om nymfer och arbetskwoner. De är som fjärilar. Förpuppas och allt. Arbetskwonerna skyddar nymferna och pupporna. Förflyttar dem mellan planeter.

– Skitjobbigt, föll Gunnar in. Eviga nomader.

– Vet staben om det här?

– Ja, sa Jonatan. Jag har rapporterat. Och till folket på jorden.

– Ska de, vi, någon inte attackera dem?

Dora kände stressen som en vass energi i bröstet. Hon riskerade att bli sen till genomgången. Men det här var viktigare.

Gunnar tittade på Jonatan. Det här var hans grej sa hans min.

– Det är rätt svårt. Just nu kan bara en person i taget ta sig igenom öppningen till dammen där och det finns inga federationsstyrkor på många ljusår. Kwonerna skulle lätt kunna stå i dammen och fimpa en och en av federationens soldater.

– Hur klarade Gunnar det då?

– Jag är ingen federationssoldat. Jag är en fri simmare.

Dora anade att hans min och tonfall betydde något men brydde sig inte om vad. Det skulle inte gå att ta sig till Stora korset obemärkta.

– Vi måste hitta kwonernas befolkning. Kanske kan vi få dem att backa om de fattar att vi är dem på spåren. Arbetskwonerna är inte harmlösa, men federationen skulle kunna ställa med rätt mycket besvär.

Jonatan hoppade till som om något stuckit honom i rumpan. Han flinade till. Verkade nästan stolt, tyckte Dora.

– Men, sa Jonatan. Ingen har varit inne i Polmatens återvändsgränd på länge. Den rasade ihop för länge sen och ingenmansland blev plötsligt så smalt där att få kan ta sig igenom. En hippolava, kanske. En driskfisk, definitivt.

– Jag har en hippolava i min grupp. Ipul, sa Dora.

– Ipul av rosa stenen?

– Jag tror det. Liten. Ser ut som en mussla.

– Det gör de alla, sa Gunnar, men det måste vara han. En av de bästa. Och minsta.

– Och det är inga oskyldiga barn där? Inga gamla tanter och farbröder som bara vill leva sina liv i fred?

Jonatan vinkade avvärjande.

– Nä, då. När någon av de tiotusen krigarna stupar eller dör på något annat sätt bjuder deras tradition att dess barn tar dess plats, de är stenhårda varenda en av dem. Arbetskwonerna är värst. De gör vad som helst för att skydda nymferna och pupporna.

– Okej, sa Dora. Det ni säger är att kwonerna finns på en planet i närheten av en planet som ingen vet var den ligger och att de har tagit sig därifrån via en tunnel i ingenmansland som har rasat till en planet med plomberad damm. Lysande!

– Visst är det, skrattade Jonatan, men tystnade när han såg att Dora inte var road.

Gunnar, som hade suttit tyst ett tag sträckte upp handen som en elev som ville svara på en fråga i ett klassrum.

– Vi vet i alla fall vad Stora korset och Urbitskra heter på kwon.

Han lät som om han hostade. Dora kände humöret svikta. Den redan komplicerade situationen blev nu ohjälpligt obegriplig. Om förbindelsen mellan Urbitskra som låg i återvändsgränden och Stora korset var i praktiken avskuren, hur har kwonerna tagit sig till Stora korset? Eller till 19C för den delen.

Jonatan knuffade Jonatan i sidan. Gunnar stirrade på honom.

– Vad?

– Berätta. Det där. Kartan.

– Just ja. Det var ju det vi skulle berätta.

Ett tredje ansikte dök upp mellan dem. Dimma. Bibliotekarien. Hon hamnade så nära mikrofonen som stod i ett ställ på bordet med pälsen att allt Dora kunde höra av vad hon sa var ”Skruven, häller, arkiv. Gulnat”.

Dora sa till Dimma att backa ett par decimeter och återupprepa vad hon sagt. Tydligen hade Jonatan skickat en ordonnans till biblioteket på Espia.

– Till lilla mig, lilla ja, lilla Dimma.

Hon hade hittat en mapp med gamla kartor. Primitiva, inexakta och gulnade, ingen hade hunnit tvätta dem digitalt så missfärgningar famns kvar från det verkliga dokumentet. Hon tystnade. En kort paus. Ett djup andetag. Som om hon tog sats.

– De flesta är gjorda under Kriwon, länge sen. De första sexhundra åren av gemenskapen, federationen, ingenmansland och det fanns då en damm längst in i Polmatens återvändsgränd, upptäcktsresande Polmaten. Fanns trettiosex dokumentärer. Jag tittade på alla. Samtidigt.

Utan att tro att det skulle göra någon skillnad knackade Dora till skärmen. Hon visste att hon måste behandla Dimma med lugn. Som om hon var ett överaktivt barn.

– Och finns det något intressant på någon av kartorna?

Dimma pep till av förtjusning.

– Förlåt. Jag vet att ditt planethem, jorden, va, är hotad. Kwonödlor. Men mer fjärilar. Nattfjärilar. Men det här är bra. Så bra. Det fanns tre dammar i återvändsgränden. Av någon anledning försvann de från kartorna.
Dora kände någon rycka i hennes arm. Hon tittade ner. Gwendola stod vid hennes sida.

– De letar efter dig. De saknade dig på genomgången.

– Det får vänta, svarade Dora. Om någon frågar vet du inte var jag är. Hämta resten av gruppen. Vi träffas i lilla ingången till löparkorridoren.

Först nu såg hon att Durradurrafelsväng stod bredvid Gwen.

– Ipu, Ant och Ondolun är på gång också, pep Durradurrafelsväng.

– Vi genskjuter dem, sa Gwen, det går snabbast. Löparkorridoren ligger åt det håll som vi kommer i från. Hon vände sig snabbt om och susade iväg med visslaren i hälarna.

– Dräkter. Hjälm, ropade Dora så diskret hon kunde. Vilket inte var det minsta diskret.

– Okej, chifen, hörde hon Durradurrafelsväng svara innan hon försvann i myllret av folk.

Dora vände sig återigen mot skärmen. Dimma försökte veckla upp en jättelik karta. Den var allt Dora kunde se. Förutom Dimmas fingrar.

Med en suck uppmanade Dora Dimma att ta ner kartan eftersom hon ändå inte kunde se något på den.

– Och, började Dimma. Det kan vara fel. Det kan ju ha varit någon där. Eller inte troligtvis. Men om någon har varit där och inte berättat kan det bero på att de hittade något där eller att dammarna var stängda. Inte så mycket hopp. Eller ganska mycket – halvmycket. 53 procent. Alltså inte att någon var där från början.

– Så ingen av planeterna var befolkade?, undrade Jonatan.

– Jo, sa Dimma. Men det var inte det jag menade. Ingen av…

Jonatan avbröt henne. Lika bra att han berättade.

– Vi vet inte, men på stjärnkartan Dimma har tagit en kopia på ser det ut som om en av dammarna leder till en planet som heter Urbitskra. Vi vet inte så mycket om den, ligga nära kwonernas senaste planet. Det är det enda som kan förklara hur det har gått till. Om det stämmer har  kwonerna kommit den vägen vilket i sin tur borde innebära att deras befolkning finns på Urbitskra eller på en planet i närheten. På väg att flyttas till Stora korset och sen via Jupiters måne Himalia till jorden.

– Jag fattar fortfarande inte, sa Dora. Om kwonerna har kommit från Urbitskra hur kan de ha tagit sig till Stora korset?

– Vi vet inte, sa Gunnar. Det kan finnas en andra damm på Stora korset eller så har de kommit på ett sätt att ta sig förbi hindret i återvändsgränden från insidan.

– Går det att ta reda på?

– Ipul, sa Gunnar. Han kan ta sig igenom och kolla läget. Om vi hittar dem kan vi kanske köra lite utpressning.

– Jag vet inte, sa Dora, det är ju att dra in civila. Ska vi inte vara bättre än så? Straffa de skyldiga, skona de oskyldiga. Det står ju i reglementet till och med.

– Hörde du inte vad jag sa?, sa Jonatan. Det finns inga civila kwoner. Inga oskyldiga heller. Alla är krigare. Från sekunden de föds är allt de vill att ha ihjäl folk. Och äta upp dem.

Jonatan pekade på kartan som Dimma knölat ihop till en handbollsstor klump.

Irritation blandade sig med stressen. Men han hade antagligen rätt. Så slog det henne. Om Dimma är på jorden, hur tog hon sig dit?

– Simmar Dimma?

– Inte nu, svarade Dimma. Men jag kan.

– Okej, sa Dora. Jag ber Ipu ta en titt. Om han vill.

– Tro mig, sa Gunnar. Jag känner Ip. Han älskar äventyr.

En plötslig, kraftig smäll fick alla i stabsrummet att stelna till. Smällen avlöstes av en siren och en röst som vrålade att alla skulle bege sig till sina skepp. Gruppvis kontroll av skeppen. Stridsklara inom fem minuter. Kwonerna hade attackerat dem.

– Jag fattar snart ingenting, sa Dora. Och det är bråttom nu. Finns det någon som kan berätta vad som händer? Snabbt!
Doras grupp stod redan och väntade på henne vid sina skepp. Kwonerna hade slagit ut ett dussin skepp nära dem. Den ena gruppen hade redan hunnit till sina skepp och sjukvårdare höll på att ta hand om offren. Ett par av dem levde, men skulle knappast överleva någon längre tid.

Hon förklarade läget. De syntes på hennes gruppmedlemmar att var minst lika förvirrade som hon nyss varit trots att försökte hålla det enkelt. Eftersom kwonerna verkar ha kommit till jorden via Jupiters måne Himalia måste de kolla vad som fanns där. Det fanns inte tid att åka ända dit, men med lite tur skulle de kunna plocka upp signalen från någon drönare i närheten och använda den som spionskepp.

– Det verkar som om att det kommer smälla snart. Inom fem timmar, typ. Inte mycket marginal. Ipu kommer inte att följa med.

– Vad då, knastrade Ipul.

– Du ska få ett specialuppdrag. Om du vill.

– Självklart. Vid ordet specialuppdrag försvann de gråbruna fläckarna på hans hjärna.
Dora visade honom kartan och förklarade läget. Det var svårt att läsa av hippolavans känslor, men Dora fick en bestämd känsla av att Ipu var entusiastisk inför uppdraget.

Ett par kraftiga explosioner slog ut ytterligare fem grupper som var på väg att lyfta.

– Vi kan inte stanna här, sa Ondolun.

– Nej, sa Dora. Sätt fart allihop. I skeppen. Samlas kring mig.