Sapfos lyrik är alltid närvarande

Vind-ho, vind-ho! Matrosen i masten sänder ner order till däck om gynnsamma sydostliga vindar. Vind-ho, vind-ho! Tid att hissa segel. Roddarna vilar på årorna. Tvåmastaren Pelargos färd över Medelhavet har varit maklig men angenäm. Men nu, när vi är på öppnare vatten …

En hel dikt och hittills 32 fragment av den ansedda lyrikern Sapfo hade nått mitt lärosäte i den grekiska kolonin Naukratis i Egypten. Avhandlingen jag arbetat på i två år handlar om de försokratiska lyrikerna, av vilka Sapfo åtnjuter en särställning som enda kvinna, som sagt med högt anseende vid akademierna.

Land-ho! En vecka senare har vi seglat över Egeiska havet; snart stävar fartyget in mot Lesbos huvudhamn Mytilene. En mytomspunnen plats. Tämligen grundlösa teorier om dess unika politeia, förvaltning, florerar i Naukratis: alltifrån ett granithårt matriarkat styrt av amasoner till en anarkisk frizon för skön- och skaparandar.

Därutöver har Lesbos vid flera tillfällen skakats av omvälvningar, nyheter som nått ända till Nordafrika. Jag får tillstå att jag är duktigt spänd på vad som väntar.

I afton åtta glas

När besättningen har halat segel, rott i hamn och lagt till vid bryggan går passagerare och bärare, getter och får iland. Uppsluppna och ännu sjösjuka röster blandas med ljudliga kommandon och bräkanden. Sapfo kan omöjligen ha undgått vår ankomst. Uppsöker närmaste värdshus för välbehövlig vila efter resan.

På sängen. Rummet gungar. Sapfos lyrik är städse närvarande, den sköljer över mig likt vågorna vi just forcerat. Sömnen tar över, poetissan kommer, står vid sängens fotända, talar till mig i stackato: Knack-knack-knack! Vad var det – poesi eller påhälsning?

Upp med ett ryck. Sapfo försvinner ur min åsyn. Jag stirrar in i en vitmenad lervägg vid det rustika rummets västra ände och kraxar ett kom in! In stiger en högburen kvinna iklädd en cendréfärgad chiton. Högerhanden tecknar en hellensk hälsning, med vänsterhanden överräcker hon en nätt papyrusrulle hopknuten med en smal textilremsa. Jag rullar upp och läser:

”Kalispera Rikardo, kalos Orisate till min och mina systrars spartanska akademi. Budbäraren ger dig en vägbeskrivning. Väl mött i afton åtta glas. Andio, Sapfo”.

Av rädsla att inte hitta rätt i mörkret börjar jag gå uppför det branta berget vid pass fem glas, och får en välbehövlig bensträckare efter seglatsen samt en liten tur för att bilda mig en uppfattning om öns topografi.

Balanserat. Bergigt. Brant. Bråddjupt. Bördigt. Bollar med B-adjektiv medan jag ömsom klättrar och vandrar, ömsom pustar och beundrar den vidunderliga vyn. En minnesteknik för att hålla koncentrationen vid liv.

Vänder på perspektivet

Hinner till krönet just innan mörkret faller prick sex glas, som en jalusi. Solskivan strax ovan horisonten reflekterar de gula citronerna som växer i lundar på terrasserna. En Sapfostrof dyker upp: ”Guldfotade bägare. Härskarinna gryning / med gyllene armar.” Nu är det tvärtom skymningen och mörkret, det för allom lika, som faller över människor, djur och natur. Först vid det första ljuset kommer jag att kunna lämna Sapfos hägn. Ett intensivt eldklot sjunker i havet. Herakleitos element, en annan ”fragmentariker”. Tid för kontemplation. Det lesbiska landskapet inspirerar.

O Sapfo, du rimsmiderska, versmakerska, midnattsvriderska, ärad vare du ibland Hellas alla höga lyriker, lovad vare du bland Panteons alla prisade visa! Tillåt mig att i all ödmjukhet rikta ett antal spörsmål om snåriga passager som jag mött under min vandring i ditt lyriska landskap!

Hon svarar lika vältaligt, om än något mera lakoniskt:

– Var hälsad, fagre yngling från Thule, och välkommen. Du är i sanning lovad gästfrihet och ett antal frågor, vilka det står mig fritt att besvara!

Det finns två termer med ditt namn: sapfisk meter och dito kärlek. Anmärkningsvärt är att du oftast benämner dagsljuset, solskenet, som vanligen är maskulinum på grekiska – helios – i dess feminina form, aurora: härskarinna gryning / med gyllene armar. Också ett exempel på ditt trokeisk-daktyliska versmått.

– Jag söker mig bort från de könsliga stereotyperna där jordens mylla är bördig, vällustig, fertil; och solens strålar falliska, penetrerande, livgivande; och söker vända på perspektivet.

Systerlig frigörelse

À propos vändning: I den enda fullständiga dikten av din hand, som vi känner till, inleder du med ett ord som gett oss forskare filo- och etymologiska bryderier: poikilothrona?

– Det är min ordsammansättning, och den är av vikt. Med throna menar jag både thronos, att sitta på en tron, likt en patriark, och throna, att smycka med magiska blommor eller örter. Det vill säga, den som sitter på tronen är en kvinna, en matriark, en Athena. Detta vårt ideal.

Men detta, o Sapfo, låter som en uppmaning till feministisk revolt, att kvinnan bör ta makten från mannen? Du ställer ofta kvinnlig kärlek mot manlig krigshets, samtidigt som du avslutar dikten med strofen ”Afrodite, var nu min / syster i striden”.

– Med striden åsyftar jag kampen för systerlig frigörelse och autonomi. Inga män behövs för att bygga samhällen och bostäder, bruka jord och tillverka redskap, laga mat och baka bröd, och så vidare. Det enda vi behöver dem till är befruktning.

Ah, o ärade, det förklarar att du förespråkar fri kärlek. Att låta dina systrar, dessa ”ljuva kariter och skönlockiga muser” som du så ofta besjunger, få avnjuta bägge könen och samtidigt försäkra sig om systerskapets fortlevnad och framtid. I ett fragment skriver du:

Natt / jungfrur / hela natten/ måtte sjunga om kärleken mellan dig / och bruden med det violsmyckade bröstet …

För att i nästa tvärt vända på det hela:

Men vakna! Sök upp de unga männen, / dina jämnåriga, så att vi / får se mindre av sömn än /den klart sjungande näktergalen.

Sju strängar på lyran

Under besöket slås jag av det välstånd i vilket Lesbos, inte minst Sapfos familj, lever – alls inte spartanskt. De kalkade husen är väl tilltagna, ofta i flera plan, ibland upp till fyra. Ur välståndet plägar även medel till konst tas, om styret är gott.

Jämte Sapfo kan Lesbos tillräkna sig den subtile Alkaios, den mytiske Arion, den episke Lesches och, inte minst, den vida berömde Tepandros som ska ha utökat lyrans antal strängar till sju och därigenom breddat lyrikens klangliga uttryck.

– Tillåt mig att avsluta vår intressanta diskussion och deklamera min ideologi rörande manligt och kvinnligt.

Här plockar Sapfo upp lyran som står i ett ställ vid hennes fötter; hon undervisar i musik och lyrik på akademin. Hon greppar den ( jodå, jag räknar: sjusträngad), tar till ton och orda:

Somliga säger en här till häst och / somliga en här till fots, andra säger att / en flotta är vackrast av allt på den / svarta jorden. // Jag säger att vackrast är det som vi älskar.

Hann precis

Med ordet älskar lämnar hon mig. Strandad. I Zeus år (600 före er Kristos). Sapfo ska gå bort om ett par år. Jag hann. Hann träffa henne. Hann göra avgörande rön. Hann se Lesbos.

Lägger mig på britsen, ögonlock tunga som bronsportar, men de sluts inte helt. Morfeus kommer inte till mig bara sådär. Sapfo kommer dock – en vän i förödelsens stund!

Månen har gått ned nu och /plejaderna. Midnatt / är passerad. Tiden rinner / och jag ligger ensam.