Krönikor

När krisen kommer kan jag göra underbart potatismos

Häromdagen tog jag upp den sista potatisen ur landet. Nu ligger den i olika bruna papperspåsar efter sort i matkällaren, Amandine, Anja, Cherie och Mary’s rose, den sista en fantastisk, sen, mjölig potatis med rosa skal och vitt kött som blir till det mest underbara potatismos.

Nu har jag ångest i förväg över när jag kommer behöva köpa potatis igen, man klarar sig alldeles för kort tid på de omkring sex kilo som är kvar nu efter att vi lyckligt ätit direkt från landen sedan någon gång i juli. Delvis handlar ångesten förstås om sådant som besprutning och utbud, den här kvaliteten kommer jag aldrig kunna få tag på i handeln, men också, inser jag lätt generat, om att min längtan efter självhushållning börjar bli lite besvärande.

Man kan liksom bara odla så mycket på en vanlig villatomt, när barnen dessutom kräver att få ha kvar gräsmatta för fotbollsspel och badminton. Och när det är som värst drömmer jag om att inte bara odla egen humle utan också eget korn till ölbryggningen, egen tobak, fler fruktträd för att kunna göra fruktvin. Drömmen om egen eau-de-vie faller dock tyvärr på lagstiftningsfrågan.

Men även bortom platsbristen ser jag besvärande drag i denna min ökande galenskap. När jag läste en Twittertråd om verkligt nödvändig prepping insåg jag varför. För när jag fermenterar äppelklyftor till matkällaren skrev trådskaparen om vikten av att bygga lokala gemenskaper för att klara farliga tider och kunna hjälpa varandra. Hon var amerikan och där tycks tillvaron just nu, med skogsbränder, extremväder och potentiellt begynnande fascism, onekligen på väg in i apokalypstider.

”Tänk på vilka kriser som oroar dig, och på vad du skulle behöva för att klara av dem” skrev hon. Kolla med grannarna om någon har en generator utifall att elen slås ut. Finns det någon som kan köra ett tåg för att transportera spannmål från silos där det annars ligger och ruttnar till tättbefolkade områden där det behövs, om matlogistiken bryter samman.

Vi är inte riktigt där i Sverige att de flesta ännu oroar sig för sådant, men vem vet, med tilltagande klimatkris och allt fler stormar och torkeperioder. Och det hon skrev blev en tankeställare, för så klart är det viktigare att överhuvudtaget kunna köra ett tåg fullt med vete än att jag odlar upp ännu en pallkrage. Min individuella prepping är för all del njutbar och jag tycker aktivt om att klara mig mer själv, men i en verklig kris kommer vi framför allt behöva varandra.

En sak är dock positiv. När eller om krisen kommer så behöver vi alla också tröst för att orka. Och om den kommer inom den närmaste månaden kommer jag i alla fall att kunna göra världens bästa tröstmat – potatismos.

Våra matkostnader har gått ner till en tredjedel nu under skördeperioden

Om man skulle kunna tänka sig att äta mördarsniglar skulle man klara proteinbehovet helt gratis! Jag är dock väldigt långt ifrån där ...