Vuxna har både tänkt och sagt mycket om barn med adhd. Frågan är vad barnen själva tänker om sin diagnos. Det har en forskare på Stockholms universitet undersökt.
Det är Noam Ringer, forskare vid institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet, som nu presenterar en doktorsavhandling med fokus på hur barn ser på sin adhd-diagnos.
Studien utgår helt från barnens egna perspektiv, något som Noam Ringer menar har saknats tidigare när vård, skola och föräldrar ska stötta barn med adhd.
– I dag får alla samma blanketter, barnet observeras i olika miljöer, föräldrar och lärare får svara på frågor. Men ingen frågar barnen ordentligt om deras upplevelser, säger Noam Ringer, till Forskning & Framsteg.
Hon är själv legitimerad psykolog och har en lång erfarenhet i ryggen, exempelvis från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Stockholm.
Så tänker barnen om adhd
Enligt Noam Ringer finns det en stor variation tankar hos barnen när de svarar på hur de uppfattar och hanterar sin adhd-diagnos. Hon lyfter fram tre mönster som har framträtt under studiens gång.
Vissa barn ser adhd som en biologisk brist och uttrycker sig bland annat i termer om att deras ”hjärna inte funkar”.
Andra barn tycker att det framförallt är omgivningen och miljön som är problematisk, där tjatiga föräldrar och stökiga lektioner lyfts fram som exempel.
Sedan finns det också barn som ser adhd som ett personlighetsdrag som alla har, mer eller mindre. De tycker också att både de själva och omgivningen bör acceptera och förhålla sig till det.
Enligt Noam Ringer påverkar barnens syn på adhd hur de sedan väljer att hantera sin diagnos. Barn som ser på adhd som en biologisk brist tenderar till exempel att acceptera medicinering i högre grad, medan barn som ser omgivningen som ett stort problem parerar det hela på andra sätt, bland annat genom äta middag på sitt rum.
"En lärare behöver ta reda på mer"
Noam Ringer menar att det är av stor vikt att den nya kunskapen nu tas till vara och implementeras i vardagen och inom skolverksamheten.
– Vi måste verkligen ge de här aspekterna mer plats, både i forskning och ute i verksamheterna. Dels behöver vi uppmärksamma barnens uppfattningar, dels utgå från hur de faktiskt agerar i olika situationer, säger hon, och fortsätter.
– En lärare behöver ta reda på mer om hur barnet uppfattar specifika situationer. De kan ställa frågor som: ”Varför lämnar du klassrummet?” ”Hur kändes det för dig när du la dig på golvet?”.
