Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Del 10 – På luffen med barn

      Som hängiven resenär sedan tidigt 80-tal var Per J Andersson en av dem som tidigt vurmade för tåget. Han är en av grundarna av resemagasinet Vagabond och har skrivit ett flertal guide- och reportageböcker. I…
    • Zoom

      Del 10 – På luffen med barn

      Som hängiven resenär sedan tidigt 80-tal var Per J Andersson en av dem som tidigt vurmade för tåget. Han är en av grundarna av resemagasinet Vagabond och har skrivit ett flertal guide- och reportageböcker. I sin nya bok Ta tåget tar han oss med genom tågets historia, via de tidiga järnvägarna, höghastighetstågens revolution och allt däremellan. Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av denna resa. Det här är del 10.

      Det både varma och knivskarpa eftermiddagsljuset får solrosodlingarna och vindkraftverken utanför fönstret att se förgyllda ut. Jag färdas i en Railjet som rusar fram mellan Budapest och Wien och körs av österrikiska statliga ÖBB, ett av få tågbolag som satsar på internationella europeiska tåg, inte minst nattåg, då med beteckningen Nightjet. Det heter som det gör för att understryka att det är snabbt och kanske också för att locka resenärer som tycker att ”jet” låter coolt och därför överväger att ta tåget istället för flyget.

      Ombord är det luftkonditionering, gott om plats och en restaurangvagn med bordsservering. Böljande gula vetefält. Dubbelspår med en parallellräls som ser ut att glöda i återskenet av den nedåtgående solen. En kvinnlig konduktör på perrongen i Györ med för stor röd uniformsmössa. Och stationsskyltar med namn som låter exotiska, som Mosonmagyaróvár, Gyártelep och Hegyeshalom.

      Med mig harjag sextonårige Dante och elvaårige Noa. Tillsammans har vi bestämt oss för att tågluffa i Europa utan förbokade platsbiljetter och hotell. Att göra som jag och deras mamma gjorde när vi var unga. Resa utan en definitiv plan. Ta dagen som den kommer. Låta dagsformen, humöret och ingivelserna styra.

      Våren innan vi gav oss iväg i mitten av juli hade jag känt mig uppgiven. Då hade det pågått långa diskussioner på nätet om hur man förbokar varenda sitt- och sovvagnsbiljett inför 
       sommarens tågluff. Dessutom verkade många vilja klämma halva Europa med snäva byten i rasande tempo. Ingen verkade vilja chansa på att få plats på tåget i sista minuten. Ingen ville riskera att missa en anslutning. Alla trodde att de skulle gå under utan en bunt platsreservationer, en fulltecknad aktivitetskalender, samtliga logibokningar klappade och klara och en minutiöst utformad resplan.

      Varför denna planeringsiver, bokningsångest och brådska att få allt klart så långt i förväg? frågade jag mig. Har de glömt vad ett Interrailkort är för något? Eller är det jag som lever i det förflutna, naivt omedveten om dagens krav på reservationer? Kanske har de ängsliga rätt? Kanske går det inte längre bara att hoppa på tåg eller boka platsbiljetter över disk på stationen minuterna före avgång?

      Jag blev förstås glad när jag insåg att tågluffandet efter en fimbulvinter börjat gå mot en nyvår. Men samtidigt beklämd när jag läste inläggen i den svenska Facebookgruppen Tågsemester där nya och nygamla tågluffare diskuterade kommande reseäventyr. För istället för att prata om glädjen i att få ägna sig åt det fria oförvägna rundresandet verkade de flesta vara upptagna med att knarka tidtabeller för att detaljplanera ”luffandet”, som vore det ett elektriskt kopplingsschema där minsta felkoppling får hela systemet att dö. Någonting hade hänt med hur vi såg på resandet och planerandet.

      Det verkade helt enkelt som om agendatänkandet tagit sig så långt in i den moderna människans hjärna att många av oss blivit oförmögna att låta ingivelsen styra. Lite sorgligt, för det är ju när den rationellt planerande vardagsmänniskan kastar kalendern som de mest minnesvärda sakerna händer. Jag försökte minnas hur jag tänkte när jag tågluffade i ungdomen. Herregud, missar man ett tåg tar man bara nästa, sa man till varandra. Det var ju den frihetliga filosofin som var själva ursprungsidén med det här sättet att resa runt. Jag mindes också känslan av spänning som uppfyllde mig i tonåren i mitten av sjuttiotalet när jag båtluffade i Egeiska havet med mina föräldrar.

      När färjan närmade sig en ny hamn hade vi ingen aning om var och hur vi skulle bo. Men på kajen skulle det ju stå någon med en skylt som det stod ”Rooms” på, så det skulle ju lösa sig. När vi var klara med en ö gick det färjor i olika riktningar till andra öar. Det var bara att köpa en biljett på kajen och hoppa ombord.

      Den typen av luffarresor har jag gång på gång försökt upprepa i mitt vuxna reseliv. Och då och då förmår jag slita mig loss från agendatänkandet, även om det är svårt. Varje gång jag lyckas blir jag lika upprymd. Varför inte även nu i medelåldern?

      För så mycket hade jag hängt med i hur dagens europeiska tåg fungerar att jag visste att den spontana resenären fortfarande har en chans. I Storbritannien, Tyskland, Schweiz, Österrike och i stora delar av östra Europa är praktiskt taget vartenda tåg – även snabbtågen – möjliga att resa med utan platsreservation.

      Så vi packade varsin lätt ryggsäck, vecklade upp den europeiska tågkartan och började studera kul järnvägssträckor och spännande städer. Idén var att ha minimal framförhållning för att testa hur ingivelseinbjudande en tågluff kan bli. För att vara min idé trogen var det därför först två dagar före den planerade avresan som vi överhuvudtaget började prata om vart vi skulle åka.

      Livet är ju annars så fullt av exakta tidsangivelser och intecknade kalendrar. Jag tänkte på min barndomskompis mamma som jobbade på Asea i Västerås. Hon slutade sin arbetsdag klockan 16.17. Inte 16.30 eller ens 16.15. Nej, prick sjutton minuter över fyra släppte hon vad hon hade för händer för att marschera ut genom fabriksporten. Som tioåring tyckte jag att det kändes omänskligt i sin exakta precision och det tycker jag fortfarande. Men att tågen då som nu avgår till exempel

      7.21 och ankommer prick 14.13 (i alla fall i teorin och enligt tidtabellen) tyckte jag då och tycker jag fortfarande inte är så konstigt. Jag har som de flesta insett att det är den exakthet som krävs för att vi ska få våra moderna liv att gå ihop. Järnvägsforskaren som jag träffade på National Railway Museum hade ju också stolt visat upp den första stationsklockan från Euston Station som alla stinsar och konduktörer ställde sina fickur efter. Järnvägsstationen var industrialismens katedraler där punktligheten var en dygd, minutvisaren rättesnöre och klockan gud. Och med den filosofin lever vi i allt väsentligt fortfarande. Men vardagens tidsexercis hade ett pris. Redan i industrialismens och järnvägens barndom blev en del sjuka av den. Andra valde att kliva av för gott och vandra från plats till plats i jakt på härbärge, en bit mat och kanske ett dagsverke.

      Det var ingen dans på rosor, men luffarna resonerade att det var bättre än att tvingas styras av klockan. Inte så märkligt att begreppet luffare lånades av den första välfärdsgenerationens hippieresenärer, alla de som frivilligt och under en begränsad tid lekte att de var fria från alla förpliktelser. Ett Interrailkort gav oss möjlighet att under en begränsad period låtsas vara en av industrialismens många dropouts. På lek, på skoj, som förströelse.Och så avkopplande. 
      Tågluffa. Själva begreppet är en paradox. Tåg står för punktlighet och exakthet. Att luffa är att strunta i klockan. Därför var det ju ett genidrag av Internationella järnvägsunionen när man 1972 bestämde sig för att förflytta de liftande resenärerna från vägrenarna till järnvägsperrongerna. Lagom till sitt femtioårsjubileum lanserade man kortet som hade ett enhetspris som gjorde att man kunde åka hur mycket tåg som helst i en månad på järnvägsbolag i tjugoen europeiska länder. Till att börja med riktade sig kortet enbart till tonåringar.

      Som tonårsförälder idag rycker jag till inför den uppgiften. Jag har pratat med många av de första tågluffarna, som idag är i sextioårsåldern, som berättar hur de som sextonåringar, direkt efter grundskolan, gav sig av med en eller flera kompisar. Men hörde de under resan av sig till sina oroliga mammor och pappor där hemma? Oftast inte. Det fick räcka med ett vykort som ofta kom fram först sedan de själva kommit hem igen.Var då inte föräldrarna sjuka av oro under den månad när de inte hörde någonting från sina barn? Nej, det var det ingen som sa något om, som en av det första årets tågluffare formulerade det. Inte heller jag ringde hem i onödan från mina långresor i Europa och Asien i tjugoårsåldern. Hade det hänt en olycka hade jag förståsgjortdet. Men hälsan tiger still, tänkte jag.

      Vilken kontrast till idag! För det första släpps ungdomarna inte iväg på egna resor när de är sexton utan får oftast ge sig till tåls till efter gymnasiet när de hunnit fylla både arton och nitton. För det andra kräver en växande skara föräldrar att deras ungdomar hör av sig dagligen. Patric Nilsson på Utrikesdepartementet berättade för mig vilka uttryck oron bland dagens föräldrar kan ta sig:

      – Vi har fått samtal från oroliga föräldrar som berättar om sina barn, som hunnit bli unga vuxna och är på resa ute i världen. Barnen har inte uppdaterat Facebook på två dagar, säger de, och nu undrar de vad de ska ta sig till. Interrailkortet var tänkt som en engångsföreteelse men sålde så bra att det permanentades.1976 ändrades åldersgränsen så alla upp till tjugotre fick luffa och 1979 höjdes åldern till tjugosex år. 1988 tilläts alla åldrar köpa biljetten och efter murens fall kom även de före detta diktaturerna i Östeuropa med i samarbetet. Sedan dess har kortet differentierats i olika steg så att man idag kan få fritt tågresande i Europa från tre dagar upp till tre månader på tjugofemtusen mil räls i trettio länder.

      Många västeuropéer har något slags relation till tågluffande. Antingen var man iväg själv i ungdomen och funderar nu på att testa igen. Kanske med barn eller barnbarn? Eller – om man är lite yngre än jag – så var det ens föräldrar som gjorde det och om och om igen och med blanka ögon tjatar om hur romantiskt och fritt luffarlivet var; lunchen med baguette och rödvin i en park i Paris; korridorgolvet där de sov med ryggsäcken som huvudkudde medan tåget dunkade mot nya äventyr.

      Interrailkortets gyllene period var åttiotalet. Rekordåret blev 1991. Det året såldes drygt sjuttiotusen kort bara i Sverige. Sedan rasade det. Spanien drog sig ur samarbetet (men kom senare tillbaka), priset höjdes och charterbolagen började sälja billiga flygstolar till Medelhavet. Dessutom bröt ett inbördeskrig ut i Jugoslavien i hjärtat av Europa, samtidigt som flera europeiska länder, inte minst Sverige, drabbades av lågkonjunktur. För svenskarna innebar det att kronan släpptes fri och förlorade i värde. Med ens blev Europa mycket dyrare att luffa runt i. Sedan kom lågprisflyget och slog spiken i kistan.

      Men nu har det vänt. Senaste decenniet har resformen åter blivit lite populärare. Det är delvis nostalgieffekten som slagit in, men mest handlar det nog om klimatoro. Sedan debatten om flygets klimatpåverkan tog fart 2007 har försäljningen av Interrailkort trefaldigats.

      På bokningssajterna stiger och sjunker priset på resor och hotellrum beroende på hur stor efterfrågan är. Men så har det ju inte alltid varit. Det är egentligen en ganska ny företeelse. En gång i tiden bestämdes priset av hur långt man ville färdas, inte av hur lång tid i förväg man bokade. Då behövde vi inte ägna kväll efter kväll framför datorn åt att leta efter de billigaste biljetterna och drabbas av ångestattacker för att vi var sent ute. Då tilläts vi att leva i en livsbejakande tveksam närvaro praktiskt taget ända fram till minuterna före avresan. 
      Det var den känslan jag ville komma tillbaka till.

      Första idén för mig och barnen var att ta tåget Stockholm– Nynäshamn och färjan till Gdansk i Polen. Men båten var för dyr, upptäckte vi kvällen före avresan. Så jag tänkte om och bokade enkelbiljetter på flyget till Budapest för bara några hundralappar per person. Ett stort nederlag för tre rälssugna, varav en klimatorolig pappa. Vi hade förstås velat starta luffandet på en järnvägsstation, men nu blev det buss till flygplatsen. Tågromantiken fick vänta. Ändå: en rivstart. 
      Redan ikväll skulle vi ju vara framme i hjärtat av Centraleuropa.

      På flygbussen letade jag efter Budapestlogi i en bokningsapp på mobilen och hittade en central och rymlig semesterlägenhet vid Ferenc Liszt tér. I den andan fortsatte jag att boka logi under hela vår resa. Inte fullt ut superspontant som när jag tågluffade 1981, då logi för natten var något jag började fundera på först framåt eftermiddagen. Innan vi somnade sista natten på alla de platser vi besökte bokade jag login för natten därpå. Vi var ju trots allt digitalt utrustade, så det vore väl dumt att inte utnyttja den service samtiden erbjuder istället för att trava runt i sista stund och fråga efter lediga rum på pensionat och vandrarhem.

      Följaktligen bokade jag från Budapest ett billigt pensionat i Wien för natten därpå. För dit skulle vi, till det gamla habsburgska imperiets första huvudstad, det hade vi bestämt sedan vi strax före avresan från Sverige slagit Prag ur hågen.

      Innan jag somnade kollade jag tågavgångarna på ÖBB:s sajt. Hurra, det visade sig att det gick ett i timmen och, tjoho, det krävdes inte sittplatsreservationer på något av dem. Somnade därför utan minsta oro i hjärtat av Europa.

      I Wien går vi under ett par dagar till alla de klassiska kaféerna, till Bräunerhof, Hawelka, Korb, Central och Landtmann där nittonhundratalets storheter var stamgäster. Sigmund Freud, Stefan Zweig, Theodor Herzl, Gustav Klimt, Robert Musil, Lenin, Trotskij – och Einstein, som ju använde sig av tåget för att klura ut relativitetsteorin. Han såg framför sig hur han satt på ett accelererande tåg medan han tittade på klockan på perrongen. Medan farten ökade hastigheten föreställde sig Einstein att han kunde se klockan genom en kikare. Och så tänkte han sig att tåget kom upp i hastigheter nära ljusets och då måste tiden på stationen, som han observerade genom kikaren, gå allt långsammare. Om tåget gick nästan lika fort som ljuset skulle klockan på stationen stå stilla och tiden upphöra.

      Att Einstein använde sig av tåget i sitt tankeexperiment var tidstypiskt. Det var hans tids snabbaste färdmedel. Om han levt idag hade han nog exemplifierat med rymdraketen. 
      Vi sitter på ett av kaféerna som Einstein brukade besöka när jag kommer att tänka på kopplingen mellan tåget och relativitetsteorin. Men just nu har vi mer konkreta saker att ta ställning till: vart ska vi härnäst?

      – Venedig! föreslår Dante och får medhåll av lillbrorsan. Det finns ett nattåg dit, men jag har ännu inte lyckats boka liggvagnsplatser. På ÖBB:s sajt hamnar jag bara i en loop. Senare lär jag mig att man i Österrike måste boka ligg- och sovvagnar per telefon om man har Interrailkort. Jag gruvar mig för att vi måste ta tunnelbanan till Hauptbahnhof för att boka över disk, men vi fortsätter ändå med vår upptäcktsfärd i staden. Vi får väl åka någon annanstans imorgon. Vi kan ju gå på vilket dagtåg som helst. Även nattåget, om vi nöjer oss med sittplats. När jag tågluffade som nittonåring sov jag ofta sittande i trånga kupéer. Men mina bekvämlighetskrav har ändå ökat med åldern. Så nej! Men det löser sig. Framåt midnatt kan vi ju alltid kliva av i någon alpby och checka in på något Zimmer frei-ställe.

      Senare samma dag, på väg till nöjesfältet Pratern för att åka pariserhjul, upptäcker jag att ÖBB har ett bokningskontor på pendeltågsstationen bredvid tivolit. Så smidigt, då kan jag boka vårt nattåg mitt i steget. Men där inne får jag ett dystert besked: 
      ”DerNachtzug nach Venedigist ausgebucht!”

      Fullbokat alltså. Hon ser min uppgivna min, börjar att åter knappa på datorn. Så lyser hon upp i ett belåtet leende. Det finns plats, berättar hon, inte på Venedigtåget, men på nattåget till Rom som gör ett stopp i Padova.

      – Och därifrån kan ni ta ett anslutningståg till Venedig, det tar bara tjugofem minuter. Det var den mänskliga faktorns triumf över maskinen. Inte föreslog sajten, som jag först konsulterade, att jag kunde välja en lite annan resväg. Tekniken är snabb, exakt, precis – och oflexibel. Till skillnad från människan, som kan tänka självständigt, i sidled och empatiskt och i mitt och mina barns ansikten, kroppshållning och tonläge läsa av vår önskan att verkligen vilja komma iväg till Venedig, även om vi måste ta en något annorlunda väg.

      ÖBB:s Nightjet till Padova ska avgå 19.23, men idag är det en kvart försenat. Jag passar på att boka hotell i Venedig i bokningsappen. Perrongen är full av unga resenärer med ryggsäckar som ligger och sitter på marken och halsar ur vattenflaskor och äter bröd, vindruvor och ostar. Ombord på tåget blir vi ensamma i vår liggvagn med sex platser. Förutom sängkläder och flaskvatten ingår här också frukost som serveras av konduktören i kupén strax före ankomst.

      En timme efter att vi lämnat Wien ormar sig tåget fram på den världsarvsklassade Semmeringbanan från 1854, Europas första normalspåriga bergsjärnväg. Närmaste timmen åker vi konstant i slingrande serpentiner i det dramatiska bergslandskapet, genom långa tunnlar och över höga viadukter. De första snötäckta alptopparna hinner dyka upp innan vi somnar.

      I skuggan under träden på torget under vår andra dag i Venedig diskuterar vi nästa anhalt på tågluffen. Paris är huvudplanen. Vi beger oss därför till Trenitalia-disken på Santa Lucia-stationen vid Canal Grande och försöker boka nästa dags nattåg till Gare de Lyon. Men det visar sig att tågbolaget Thello, som är ensamt om att köra nattåg på sträckan, avkräver oss som reser med Interrailkort dyra tilläggsavgifter. Det finns plats, men tre liggvagnsbiljetter till Paris går på trehundra euro.

      Vi måste tänka om. Kanske ta Parisresan i två etapper. Först tåg via Milano till Oulx i italienska Alperna och därefter direkttåg till Paris. I mobilappen hittar jag ett schyst pensionat med spa i alpbyn på italiensk-franska gränsen innan jag upptäcker att tilläggsbiljetten som krävs på det franska TGV-snabbtåget sista biten till Paris är för dyr.

      Till slut, efter flera koppar espresso på stationskaféet, och blöta av svett i den trettiofemgradiga eftermiddagshettan, bestämmer vi oss för svala Zermatt uppe i schweiziska Alperna. På pensionatet bakom tågstationen bokar jag ett hotellrum med Matterhornutsikt. Exakt hur vi tar oss dit löser vi imorgon. Det fixar sig alltid. I Schweiz krävs ju aldrig sittplatsreservationer. Med förhoppningen om att allt kommer att gå bra somnar jag. Det känns som om jag äntligen helt lyckas släppa taget om planeringstänkandet. Det är förstås inte säkert att det blir precis som vi föresatt oss. Men att det inte alltid blir det är ju samtidigt en del av vår plan.

      Nästa dag går vi till järnvägsstationen för att se om vi behöver boka sittplatsbiljetter.Visst hade jag kunnat kolla på nätet, men nu är jag så inkörd på de gamla takterna från ungdomen då man gick till biljettluckan på stationen för att få information. Jo, säger kvinnan bakom disken, på första sträckan, snabbtåget Frecciarossa, röda pilen,Venedig–Milano, är det ett krav. Nästa tåg är fullt, men på nästnästa finns det plats och i Italien går tågen tätt. Sedan hoppar vi ombord på snabbtåget och reser i tvåhundrafemtio knyck med utsikt över Alperna och Gardasjön.

      Ombord på tåget surfar jag runt på Trenitalias och det schweiziska tågbolagets sajter för att kolla anslutningar till Zermatt. Det finns massor. 
      På Milano Centrale har vi 40 minuter på oss innan nästa Eurocitytåg Milano–Brig avgår. Det är en internationell linje som är undantaget som bekräftar regeln: här krävs faktiskt reservation för att överhuvudtaget få gå ombord. Köper därför sittplatser i biljettautomaten och går till det strömlinjeformade snabbtåget som ser ut som ett flygplan. En bistrovagn serverar varm mat och kall öl. Tåget trixar sig fram på den alltmer slingrande rälsen med ständig sjö- och bergsutsikt. I Brig, strax efter tunneln under Simplonpasset, byter vi till smalspåriga Saint-Bernard Express till Zermatt. Det röda tåget känns som en åkattraktion i en upplevelsepark på temat branta backar och naturens skönhet. Kylan och duggregnet i Zermatt är som en skänk från ovan denna värmeböljesommar.

      Morgonen därpå skiner solen på det snötäckta Matterhorn, Europas mest ikoniska alptopp.Vi ska åka ännu högre upp på räls och kliver ombord på tåget som ska ta oss ovan molnen. Gornergratbahn, läser jag på en informationsskylt på stationen, är Europas näst högsta järnväg, efter Jungfraubahn. Det slår lock för öronen och snurrar i huvudet när tåget slingrar sig uppför berget, gnisslande i kurvorna med passagerarna med mobilkamerorna klistrade mot fönsterrutorna. Trots att det går hela vägen upp kliver vi av på station Riffelberg. Nu är det två timmars vandring uppför förbi glaciärsjöar med iskallt vatten och vida fält med sorbetsnö upp till restaurangen på över tretusen meters höjd.

      Schweiz må vara ett dyrt land för restaurangmat, logi och shopping, men tågen är en tågluffares dröm: de är punktliga, går ofta och är bara att hoppa på med ett Interrailkort. Planen är utmejslad:vi ska ta tåget till Basel på schweizisk-tyska gränsen, övernatta på budgethotell bredvid stationen och sedan ta tåget norrut nästa morgon. På sträckan Zermatt–Basel finns minst en förbindelse i timmen. Så vi behöver inte stressa. Det får ta den tid det tar med dagens sommarskidåkning på glaciären i Zermatt. Till slut tar vi Saint-Bernard Express från Zermatt till Visp klockan 17.37, byter till Intercity-tåg Visp–Bern, därvi byter igen till ännu ett Intercity-tåg mot Basel med ännu en restaurangvagn som erbjudervarsin apfelstrudel innan vi når dagens slutdestination.

      På Deutsche Bahns snabbtåg Basel–Hamburg har vi bokade sittplatser, men det hade egentligen inte behövts. Till skillnad från på svenska x2000, italienska Frecciarossa och franska TGV har de tyska ICE-snabbtågen inte bokningstvång, men däremot utmärkta restaurangvagnar utan en pappmugg eller en plastgaffel så långt ögat når.

      Bara fem minuter försenade vid ankomsten går vi till Hamburg Hauptbahnhofs biljetthall och bokar sittplats på Köpenhamnståget som ska avgå tre och en halv timme senare, trots att det inte heller på det här tåget är ett krav. Sedan promenerar vi på broarna över kanalerna och mellan de historiska hamnmagasinen i rött tegel i stadsdelen Speicherstadt.

      Klockan 17.28 avgår tåget från danska DSB, det första hittills på vår rundtur som drivs av ett diesellok som ger ifrån sig små puffar av svart rök när det rullar in på stationen. När det några timmar senare ska köra på Puttgarden–Rödby-färjan går det danska dieselloket sönder och vi får byta till ett annat tåg. Ändå är vi efter en timmes färjetur med vind i hår och solnedgång i blick och ytterligare ett par timmars tågresa över Lolland och Själland framme i Köpenhamn, bara tio minuter försenade, en bedrift känns det som med tanke på tåghaveriet i Puttgarden.

      Frågan är hur smidigt det är för en barnfamilj att resa oreserverat med tåg i sommar-Europa. Mitt svar blir att det för oss krävdes sittplatsreservation på fyra av de sammanlagt fjorton tåg som vi åkte med under tio dagars tågluff. Vi försökte vara så spontana som möjligt. Alla reservationer – för såväl platser på tågen som login – gjorde vi antingen dagen före eller samma dag. Dessutom styrde vi om resrutten tre gånger, för att vi just då kände för det. Vi ville ju följa plötsliga ingivelser.

      En insikt som jag tror mina barn fått, förutom att man kan resa utan att detaljplanera, var ett nytt perspektiv på hur vår världsdels alla delar hänger samman. Att tågresan mellan några av Europas huvudstäder är så kort, som Berlin–Prag som tar fyra timmar,Budapest–Wien som tar två och en halv och Wien–Bratislava som tar femtionio minuter. Att en tågresa mellan München norr om Alperna och Venedig söder därom klaras av på en eftermiddag. Att det inte är några problem att på ett dygn ta sig från alpbyn i Schweiz tillbaka hem till Stockholm. Att det kort sagt är närmare mellan Skandinavien och kontinental-Europa än vad man kan tro.

      Några månader efter att vi kommit hem fick jag höra från Dante att han övertalat sina gymnasiekompisar att de inte ska ta flyget till Paris på påsklovet året därpå. De ska köpa Interrailkort, tillsammans ta tåget söderut och passa på att också se några andra platser på vägen, som Köpenhamn, Flensburg, Amsterdam och Bryssel. 
      Om jag var orolig för hur den resan skulle sluta? Nej, inte alls.

      Mina barn var elva och sexton år när vi tågluffade. Men hur är det att dra Europa runt med mindre telningar? Jag har åkt enstaka tågresor utomlands med barn från fyra månader och uppåt, men aldrig tågluffat på riktigt med småttingar. För att ta reda på hur småbarnsvänlig en tågluff kan vara i dagens Europa stämde jag därför träff med två kvinnor med färska erfarenheter av just det.

      Att vuxna uppfattar världen på ett sätt och små barn på ett annat märks extra tydligt när man ger sig ut på resa. Det var uppenbart för Karin Bagge och hennes man när de tågluffade med sina fyra barn: tre pojkar och en flicka som då var tre, sex, åtta respektive tio år gamla. Resan varade i tjugoen dagar och ägde rum mitt i vintern när de stora barnen hade jullov.

      För de vuxna var det en häftig upplevelse att känna historiens vingslag inför åsynen av den omtalade romerska amfiteatern i Verona. Men barnen då? Jo, de såg mest en hög ointressanta stenar och brydde sig inte så mycket om vad som stod på informationsskyltarna.

      – För dem blev istället behållningen vad som kunde ha hänt på platserna vi besökte. Nu efteråt minns de att vi pratade om vilka vilda djur som en gång i tiden hade kämpat mot gladia
      torerna och i vilka bås de stod i väntan på de dramatiska skådespelen.

      Samma sak med Venedig. Det är storslaget att anlända med tåget till Santa Lucia-stationen och kliva ut på kajen framför Canal Grande och betrakta färjorna, gondolerna och palatsen. För en vuxen, ja! För de små barnen var ingenting egentligen märkvärdigare än något annat. Ett palats eller ett parkeringshus? Spelar roll! Det man upptäckte på väg till nästa etappmål kunde ofta vara viktigare än själva sevärdheten. Allt hängde på vad familjen gjorde och vad man pratade om.

      – Man kan säga att det vi föresatt oss att se inte alltid blev det vi verkligen såg. Istället upptäckte vi hela tiden något annat, något som låg bredvid de kända monumenten. Före resan hade hon och hennes man barnen emot sig. De tyckte att familjens resplaner var en katastrof. ”Vi kan väl inte tågluffa på julafton heller!” sa de. Under högtidsdagen satt de faktiskt inte på ett tåg. Då firade de hemma hos vänner i Amsterdam. Men i mellandagarna fortsatte de söderut.

      De hade föresatt sig att förutom tre hållpunkter med besök hos vänner i Nederländerna, Italien och Tyskland inte ha någon planerad resrutt. De var inte främmande för att följa känslan för dagen. På väg mellan Milano och Venedig, i höjd med Verona, insåg de att de inte orkade åka hela vägen till kanalstaden, i alla fall inte den dagen. Så de klev av på nästa station, som råkade vara Verona, och stannade en natt där innan de fortsatte.

      – Vi reste oftast utan platsreservationer. Det var inget krav på de tyska, schweiziska, österrikiska och många av de italienska tågen. Det fanns ändå alltid plats. Det hände aldrig att vi fick stå. Vi listade dessutom ut att extra många lediga stolar i sista vagnen brukar vara lediga. Så vi gick ofta på där. Men en sak hade de bestämt i förväg. Eftersom de bor i en storstad ville de passa på att komma ut på landet och besöka byar och småstäder. Vilken liten småstad som helst som ser hyfsat mysig ut kan fungera, resonerade Karin och hennes man. De googlade Freiburg i tyska Baden-Württemberg och tyckte det såg fint ut. Inget märkvärdigt, men varför inte? Så åkte de dit. Och blev inte besvikna. Det tillvägagångssättet upprepade de flera gånger. Karins kardinaltips till småbarnsfamiljer lyder därför: Sikta inte bara in er på kända platser. En oansenlig, obetydlig och okänd stad kan bjuda på lika häftiga upplevelser för ett litet barn.

      Att resa med småttingar gör de vuxna mer uppmärksamma på omgivningen, tycker Karin. Tågluffen förvandlade familjen till upptäcktsresenärer.

      – När vi kom till en plats kunde vi säga till oss själva: Vad spännande! Och sedan ställa frågan: Vad kan man göra här då?Och så gick vi på upptäcktsfärd.Wow! För att ändå krydda resan med en extraordinär upplevelse ställde de under resans gång en fråga i Facebookgruppen Tågsemester om vad en barnfamilj kan hitta på i Centraleuropa mitt i vintern. De fick fler än fyrtio svar. Ett av dem fastnade de för: kälkåkning i Alperna. Det blev rodel i österrikiska alpbyn St Johann. 
      – Man betalade fem euro och tog liften med kälken. Det var så häftigt. Det gick fort utför. Sex- och tioåringen gillade det, men de små barnen tyckte att det var lite för läskigt. Om du frågar mig var rodeln bästa aktiviteten på resan, berättar Karin. – Men vad tyckte barnen var bäst? undrar jag.

      – Äventyrsbadhuset i Alperna, svarar Karin. Det älskade de. Vad tyckte barnen om själva förflyttningarna? Sitta i en tågkupé timme efter timme. I mångas öron låter det väl mest som tråkig sitta-av-tid. Men, visade det sig, det var det inte. Själva tågresorna bjöd otippat på några av de bästa stunderna av familjegemenskap. Att ta bilen, bussen eller flyget är förlorad tid, tycker Karin och beskriver hur man då sitter två och två eller möjligtvis tre och tre med näsorna åt samma håll, stirrar framåt utan att kunna göra så mycket annat, förutom att försjunka i en bok eller titta på film.Tågkupén är tvärtom det ultimata rummet för umgänge. Familjen lyckades praktiskt taget alltid få sexsittkupéer eller fyra platser med bord emellan i en öppen salong.

      – Där satt vi vända mot varandra och pratade och spelade spel. Och jag läste högt ur barnböcker jag tagit med mig. Ombord gjorde vi sådant som man annars gör i ett sommartorp eller en hyrd fjällstuga, det vill säga umgicks längre stunder utan förpliktelser. Sådant man inte hinner med hemma i vardagen.

      – När vi kom hem kändes det som om tiden när vi var på resande fot var det riktiga livet. Närvaron var så stor att jag idag fem månader senare minns exakt vad vi gjorde varenda en av de tjugoen dagar vi var ute. Med vardagen här hemma är det tvärtom, minnet bleknar, allt flyter samman. –

      En sådan här resa är så utvecklande. Den skaparen grupptillhörighet som är svår att få i vardagslivet då alla har sin egen agenda och man på sin höjd äter middag tillsammans. Nu när vi är hemma igen skulle jag tro att vi också blivit mer lyhörda inför världen. Det är som om sinnena skärpts. Många arbetsplatser ordnar ju kick-off med samarbetsövningar för att öka gemenskapen och samarbetsförmågan. Jag tänker att en gemensam tågluff vore perfekt i det sammanhanget. Karin och hennes familj reste utan hotellbokningar och platsreservationer på tågen. Hotellen bokade de i bokningsappar på mobilen under resans gång, någon dag innan de anlände till en ny plats. 
       
      – Det funkade fint. Gillar man att planera och minimera överraskningar så tycker jag att man ska boka platsbiljetter hemifrån. Men det är också roligt att vara spontan under resan och bara hoppa på ett tåg när det passar.Och det är klart, man skulle kunna göra resan billigare om man är ute i god och går in på bostadsbytarsajter och kollar upp couchsurfing, Airbnb och liknande. Vår resa blev ju inte jättebillig i och med att vi bodde på hotell, berättar hon och tillägger att de ändå sparade pengar genom att man lånade ihop prylar före avresan och köpte begagnade ryggsäckar på Stadsmissionen. Dessutom tågluffar barn upp till tolv år gratis. Har man som familjen Bagge fyra barn blir det en märkbar prisskillnad jämfört med andra reseformer.

      Nina Björstrand tänkte annorlunda när hon, hennes man och två söner, fem och sju år gamla, tågluffade fyra veckor mitt i sommaren. Medan Karin Bagges bästa tips är att resa obokat är Ninas rekommendation att tvärtom boka så mycket som möjligt i förväg.

      – Jag reserverade tidigt eftersom vi hade bestämt oss för att åka med snabbtågen Köln–Paris och Paris–Lyon som jag vet att det kan vara svårt att få plats på om man är sent ute i semestertider. Med bokade platsbiljetter kände jag mig å andra sidan ibland stressad, orolig för att vi skulle missa ett tåg. Men det hände som tur var aldrig. Även hotellen bokade familjen Björstrand innan de åkte hemifrån. De hade precis som familjen Bagge några inplanerade besök hos vänner ute i Europa. Ninas man kommer från Tyskland, därför var det självklart att de också skulle passa på att träffa barnens farmor och farfar i Berlin.

      – Vår resa var så uppstyrd att jag nu efteråt kan känna att det kanske inte var en riktig tågluff vi gjorde, skrattar hon.

      Men barnen uppskattade hur som helst jättemycket att få vara så mycket med oss. I kupéerna spelade vi spel, pratade och tittade på utsikten. Åker man bil genom Europa dundrar man förbi på motorvägarna utanför städerna och ser ingenting, men med tåget passerar man ju rakt genom citykärnorna. Vi fick se så mycket mer av Europa än de platser vi stannade på. 
      När man tågluffar med familjen lär man sig en del om hur man ser på barn i olika länder. I Italien är många väldigt bekräftande, minns Karin Bagge. Barn får låta och ta plats.Därför blev det en kulturchock när de anlände till Österrike.

      – När min snälla åttaåring hade varit på toaletten på en restaurang kom en österrikisk man och skällde ut honom inför oss. Felet var att han hade smällt lite för högt i toadörren. Det är regeluppfyllelse och var sak på sin plats som gäller, och inget får störa den ordningen.För oss blev det ett kulturmöte, på gott och ont. Andra sidan av myntet är ju att vurmen för ordningsamhet betyder att ÖBB har så fina tåg som i princip alltid går i tid. Nina Björstrand, som bott sex år i Tyskland, instämmer. I den tyskspråkiga kultursfären drar man sig inte för att säga till andras barn.

      – I Sverige gör man ju inte det. Det anses som att gå ett steg för långt. Och händer det ändå, ja, då känner vi oss kränkta. I Tyskland tycker man det är allas ansvar att förmana. Men trots det är Tyskland ett barnvänligt land att resa i, tycker Nina. På Deutsche Bahns tåg får man pussel, leksakståg, spel och ritböcker. På en del tåg finns det mellan sätena i en fyrsitsgrupp dessutom bord som man kan fälla upp och, voilà, så vecklas ett snakes and ladders-spel ut sig. 
      Så är det det här med barnvagn. Ska den följa med eller stanna hemma? Inför resan funderade familjen Bagge en hel del på det.

      – Men så bestämde vi oss. Vi hittade en enkel hopfällbar paraplyvagn i husets barnvagnsrum och fick låna den. När treåringen inte satt i den kunde vi lasta den full med väskor. Jag vill verkligen avråda från att resa med en fullstor barnvagn, om man inte har en liten bebis förstås … fast även då finns en typ av paraplyvagn som har sufflett och är helt nedfällbar så att barnet kan sova utsträckt. Alla i familjen reste med varsin ryggsäck, även minstingen som hade den fullpackad med leksaker. Det är viktigt att alla hjälper till att bära för att stärka känslan av att alla är med på resan, anser Karin. Dessutom hade familjemedlemmarna varsitt kuddfodral som de packade kläder i.

      – Det var för att undvika att väskan efter en tid består av ömsom smutsiga, ömsom rena kläder i en enda röra. Med kuddfodralen kunde vi hålla isär dem så man slapp lukta på varenda strumpa för att ta reda på om den var ren eller smutsig. Karin Bagges bästa tips till tågluffande barnfamiljer är att inte göra längre tågresor än 5–6 timmar och att ta med så lite bagage som möjligt.

      – Vi reste ju på vintern, men barnen hade ändå bara med sig de vinterskor som de gick i. Vet du hur mycket extra plats skor tar i packningen? Det är inte klokt! Karin Bagge är engagerad i frågor som rör klimatförändringar. Hon har varit ordförande i Cykelfrämjandet och sakkunnig hos centerpartistiska EU-parlamentarikern Lena Ek och hon har nu ett vikariat på regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige 2045. Ändå säger hon att man knappast väljer att åka på tågsemester bara för att göra en insats för miljön. Att åka tåg har så många andra fördelar. Det är ett äventyr som blir ett minne för livet, till skillnad från en charterresa till solen där den ena dagen på stranden eller vid poolen är den andra lik.

      – Att resa med tåg är väldigt avstressande. Ja, det tar tid, men det ger också tid för att umgås med varandra. Nina Björstrand och hennes man hade mer packning. Förutom ryggsäckar till sig själva och barnen tog de med två rullväskor. Det var minst en väska för mycket. Nästa gång tänker familjen resa med mindre bagage.

      – Men en sak man inte får glömma när man åker tåg med barn är att alltid ha med sig packad matsäck, säger hon.Visst finns det servering på många tåg, men man kan inte vara helt säker. Och ofta är det ganska dyrt där. Karin Bagge håller med och föreslår att man dessutom packar picknickutrusning: en vass kniv och bestick, glas och tallrikar.

      För att minimera traskande med barn och väskor hade Nina och hennes familj sett till att boka hotell nära stationerna. I Paris låg boendet intill Gare de l’Est. Det var bara att kliva av tåget och knalla över gatan, så var de framme.

      I samarbete med Ordfront förlag

      Ta tåget i Europa 

      För 0–11åringar är Interrail gratis, medan 12–27åringarna och seniortågluffare från 60+ betalar reducerat pris. Högst pris betalar 28–59åringarna. 
      Det finns kort för 3–90 dagars resande, också s. k. Flexikort med exempelvis 3–15 resdagar under en 30dagarsperiod. Det innebär att även om du bara ska till en plats i Europa och sedan hem igen lönar det sig oftast att köpa tågluffarkort i stället för tur och returbiljett. Centralens resebutik i Kalmar uppskattar att det blir billigare med Interrail om du ska resa från Mälardalen till mellersta Tyskland eller längre. 
      Dessutom finns för 29 av de 31 länderna i Interrailsamarbetet s. k. One Country Pass. 
      Ett Interrailkort i första klass kostar cirka 30 procent mer än i andra klass. Interrailkort kan man köpa på bland annat interrail.se och europarunt.se. Platsbiljetter bokar du på respektive tågbolags sajt, tågbokningen.se, trainplanet.com eller via Interrails app Railplanner som styr dig rätt. 

      Tågtidtabeller 

      Vill du ha koll på vart och när alla Europas tåg går kan du söka på Railplanner, Deutsche Bahns sajt bahn.de eller köpa den tryckta European Rail Timetable som kommer ut i ny upplaga varannan månad och även finns i digital version att beställa på europeanrailtimetable.eu. 
      Resa med barn 
      Med vanlig färdbiljett gäller följande: på de flesta av Europas tågbolag reser barn yngre än 4–6 år gratis. För 12–17åringar betalar man barnpris som ofta är 50 procent av vuxenpris, ibland mer. Några länder har generösare regler för barn som reser med en vuxen: i Danmark reser barn fritt till och med 12 år, i Tyskland till och med 14 och i Sverige till och med 15 år (platsreservation för barn kostar dock, men säljs till reducerat pris). På sajten seat61.com finns en komplett lista över barnrabatter på tåg i Europa. 
      När man bokar platsbiljetter på de tyska snabbtågen (ICE och EC/IC) kan man välja egen familjekupé (Familienbereich). Upp till fem resenärer betalar då ett rabatterat enhetspris för reservationen, som dock inte gäller Interrailresenärer. Är barnen under tre år finns småbarnsavdelning (Kleinkindabteil) med skötbord och extra plats för såväl barnvagn som krypande och lekande. 

      Resa med cykel 

      Här gäller det snåriga regler som skiljer sig mellan tågbolagen. Kolla därför alltid i förväg med de tågoperatörer du ska åka med. 
      Sverige har strängast regler. MTR Express, som trafikerar Stockholm–Göteborg, har totalförbud mot cyklar, liksom SJ, som ändå tillåter en hopvikbar cykel som förvaras i en cykelväska. På Snälltåget får du inte ta med cykel mellan Stockholm, Malmö och Berlin, men däremot på tåget till Jämtlandsfjällen (men bara under hösten, innan skidsäsongen drar igång). På flera svenska regionaltågbolag, som SL, UL, Tåg i Bergslagen, Pågatågen och Krösatågen, får du ta med cykeln (med undantag för vissa avgångstider och stationer). 
      I resten av Europa är reglerna betydligt liberalare, men på flera av de stora bolagen måste du köpa en tilläggsbiljett för cykeln. På en del danska tåg får du ta med dig cykel utan extra kostnad, men på alla Inter Cityoch Inter City Lyntåg behöver du en cykelbiljett som du köper i automat, biljettlucka eller i en 7Elevenbutik på stationen. På de flesta av Deutsche Bahns tåg, även snabbtågen, får man ta med cykel, men även här behöver du en cykelbiljett. I Frankrike kan du ta med cykeln på flera tåg, även en del snabbtåg (TGV). Om du kan fälla ihop cykeln och få in den i en väska som är max 120 x 90 cm får du ta med den utan extra kostnad. Annars måste du ha cykelbiljett. 
      På italienska Trenitalias regionaltåg får du ta med cykel, men inte på fjärroch snabbtågen (med vissa undantag). Kolla de tryckta tidtabellerna på stationerna (tyvärr inte på sajten). Där är tåg som välkomnar cyklar markerade med en cykelsymbol. Även i Italien krävs cykelbiljett utöver vanlig färdbiljett. 

      Ansvar för missade tåg 

      Bokar du hela resan inom Europa från en och samma resebyrå eller bokningssajt har de inblandade tågoperatörerna ett transportöransvar: om du reser exempelvis Köpenhamn–Paris med tre olika tågbolag och två byten, men råkar ut för försening och därför missar nästa tåg, då är tågbolagen skyldiga att ordna så att du tar dig till din slutdestination. Be konduktören på det försenade tåget att göra en notering på biljetten. Sedan går du till biljettluckan eller bokningskontoret på stationen och ber dem att boka om dig till nästa avgång. De kan också ibland trolla fram platser på till synes fullbokade tåg. Har du köpt biljetter och platsreservation till de olika delsträckorna på olika sajter behöver bolagen formellt sett inte hjälpa dig, men i praktiken får man ofta ändå oftast följa med nästa avgång. 

  • Krönika

  • Intro

ANNONS