Dora Wester och zonen – kapitel tre: På planeten Espia

Jonatan krafsade i sin gråa skäggstubb. Alldeles nyligen hade den varit lika svar som fjunig. Han hade förbannat att han aldrig kunde få till ett riktigt kraftfullt skägg. Att det mest växte i tofsar här och där. Nu var skägget både kraftfullt och tätt, men ack så grått. Han var inte ytlig. Han var ju en gammal gubbe och skulle se ut som en. Men. Så många år. Så många nya yngel. När han såg nedåt kryllade det av yngel. Så många, varje år? Borde inte universum vara full av personer? Inte bara de fyrahundra miljarderna miljonerna i de tusentals stammarna. Ett universum fullt av varelser? Han skrattade. Tittade upp. Där ute är det fortfarande mer tomt än fullt. Han blinkade. Öppnade ögonen långsamt. Såg in i ett par isblå ögon som strålade av liv. Difton den äldste.

– Mannen, sa Difton.

Jonatan älskade ironin i att ett gäng dårpippar i blå päls, som betedde sig som om de gick på en kombination av amfetamin och LSD, med en puls fyra gånger så snabb som människor, hade en äldste. Kunde de inte ha en ”snubbe”? En kejsare, ledare, hövding, president? Vad som helst utom en äldste?

– Okej, sa Jonatan. Nästa gång spränger du mitt hjärta!

– Aldrig, vännen, ingen kan det. Du har inget.

– Det kan du. Och det vet du att jag har. Klockan sex? 
Difton nickade. Visslade tre snabba toner. De samtalade med varandra genom något som lät som visslingar men lärde sig ett nytt språk på några veckor. Några enkla ord hade spritt sig till det engelskbaserade pidginspråket pijdin. A. B. A. Tonhöjden spelade egentligen ingen roll, det var avstånden mellan tonerna och rytmen som bestämde vad ett ord betydde. ”Okej.” Ett av pijdins importer.– Du och två snubbar, alltså människor?– Stora, tjocka, starka mänskomänskor. På fyra ben.

Jonatan skrattade och slängde av sig den lilla apan, som inte var apa. Djuren, han föredrog det före varelse, människan är också ett djur, bebodde en planet på långt avstånd från jorden. Skitlångt. Ingen visste hur det gick till när de dök upp. Visslarna. Det alla visste var att de var intelligentare än om Einstein fått barn med resten av jordens vetenskapsmän. Och mogna som en mänsklig åttaåring. En ekologisk katastrof på sin hemplanet. De hypersmarta galna knattarna började gilla explosioner. Rejäla smällar. Inget fel i det, om det bara fanns någon vuxen där så ingen blev skadad. Men det fanns det inte och några blev skadade. Några hundra, vilket var ett mirakel med en befolkning på flera miljoner på en planet som för alltid skulle förbli obebodd och obeboelig.

Difton studsade ivrigt visslande ner mot dammen.

I ett försök att rädda dem hade de fått bosätta sig på Espia, men först efter långdragna förhandlingar om vad visslarna skulle få göra och inte. Som en Förenta nationernas förskoleklass. Konstigt nog hade det fungerat. Visslarna vande sig snart vid de gränser som satts upp på ett förvånansvärt bra sätt. Ibland fick kontrollanterna kliva in och stoppa misstänkta projekt, men på det stora hela var visslarna betydligt mer nyttiga för människorna än de var till besvär. Massor av bra, fredliga, uppfinningar hade kommit till efter att man hade fått hjälp på traven av visslarna.

Och på traven var allt man fick. Visslares koncentrationsförmåga var inte den bästa. Inte den nästbästa heller. Snygg i väst, men bedrövlig i smoking. Gud på lustgas. De älskade jakten efter den där idén som ska förändra allting, men mindes oftast inte vad den var efter några minuter. Någonting annat fångade deras intresse och nästa plan föddes. Men det hände att de lyckades koncentrera sig tillräckligt för att göra verklig skada. En utbränd planet var ett bevis för det. Men det var tillräckligt sällan det hände. Och det hade blivit mycket mer sällan sedan de fick en hel kår av ställföreträdande föräldrar. Det fanns till och med en universitetsutbildning för den som var intresserad av sibilabik – läran om visslarna.

Påsen låg där den alltid låg. Under nötträdet. På sibili fem toner som bildade en hund i Jonatans huvud. Han kallade det hundträdet. Han hade satt upp en liten korg för brev på en pinne en bit ifrån trädet och en lapp med en egenskapad adress. Nötträdet 11. Han var ju inte där jämt.

Det var rätt sällan det kom post. Folk visste ju var han var. För det mesta. Och de flesta visste inte vad post var. Inte ens många av de fyra miljarderna ättlingarna till de fem tusen människorna som kom genom den första dammen på jorden. Jonatan gillade inte post.  Han gillade nötter. Och dem fanns det gott om på Espia. Annars hade han inte hamnat där. Han brukade framhärda i att det var biblioteket som drog, men ingen trodde honom. Biblioteket var speciellt, men inte unikt. Ett fåtal volymer som det inte fanns kopior av någon annanstans. En samling konst och kuriosa, lika unik och viktig som alla andra samlingar på de större biblioteken.

Svårigheten att föra ting mellan dammarna gjorde att större föremål, det berodde på vad det var för föremål, spreds långsammare än små. Det var omöjligt att bestämma de regler som bestämmer hur ingenmansland skulle behandla ett föremål, det enda sättet var att pröva sig fram. Det var inte ens säkert att identiska kopior av samma föremål fungerade likadant. Något kunde fram till ett visst ögonblick vara i det närmaste omöjligt att föra med sig för att plötsligt bli extremt enkelt att hantera. Men gränsen gick någonstans vid hundrafemton kilo sammanlagd vikt fördelat på drygt två och en halv meter i valfri riktning. Som en tredimensionell version av Da Vincis berömda nakna man i en cirkel.

Det främsta och viktigaste resultatet var att det var närmast meningslöst att försöka använda dammarna till att föra krig mot andra planeter. Storleken på en damm var aldrig större än att ett mycket begränsat antal personer kunde passera den smalaste delen vid nederdelen av den trattformade överdelen. Ett par till ett halvdussin i minuten, beroende på storleken på personerna. Inte fler än att en begränsad styrka vid kanten av dammen kunde ta om hand om de anfallande soldaterna en efter en utan att behöva använda särskilt mycket våld. Självklart hade många försökt, men lika självklart fått ge upp. Det är som en naturlag. Den som försvarar sig ligger hela tiden mil före den som anfaller och angriparen kan aldrig få ekvationen att vippa till sin fördel.

Det, och det faktum att flera intelligenta arter hade betydligt bättre långtidsminne än människor och specialiserade sig på att simma med information, gjorde att tankar och idéer rörde sig fortare än prylar. Människor är rätt kassa på att minnas i jämförelse med de flesta andra arter. Men vi är inte lika kassa som visslarna. De har i princip inget långtidsminne att tala om, säger vissa, men på något nätt håller de trots allt samman sin tillvaro på något slags meningsfullt sätt. De glömmer inte bort språk till exempel. Tvärtom är de ju ovanligt bra på att lära sig språk, tänkte han och spottade ut en bit skal som suttit kvar på en av nötterna. Det är nog inte i minnet problemet sitter med visslarna, funderade han. Utan i förmågan att dra kloka, balanserade, sunda slutsatser av sina erfarenheter. Det handlar om att de är bindgalna, för fan, mumlade han och började plötsligt skratta högt.

Minnessimmarna var ett alldeles eget skrå och vårdade sina hemligheter lika väl som någonsin någon hemlig orden på jorden. Utan dem skulle det gå mycket långsammare. Böcker var inte stora för det mesta, men bland de föremål som var svårare än de borde vara. Några medelstora böcker var gränsen. Det tog sin tid att bygga upp ett bibliotek och det huvudsakliga flödet av information och idéer gick via simmare och personer som skjutsades av simmare mellan dammar. Mycket hopp ställdes till försök med att plantera in olika former av syntetiska extraminnen i olika arters nervsystem. Det tog trots allt lång tid att lära in långa listor, hela romaner eller komplicerade vetenskaplig resonemang och information om läget i andra delar av systemet. Men hittills hade man bara lyckats lagra några få megabyte i huvudet på en gronesisk hundperson. Den var dessvärre tämligen dålig på att simma, men förflyttade några hundra böcker på några dagar innan den, och den universitetspersonal som utförde försöken, gav upp. Det funkade. Det räckte. Ingen idé att plåga sig själv och andra mer.

Idéer är inte automatiskt av nytta och materien onyttig. Idén att föra krig är en lika viktig förutsättning för krig som soldater. Utan idén om krig inga krig. Men utan soldater är idén bara teoretiskt meningsfull. Det blir inga krig utan någon som krigar.

Idéer är mindre moraliskt tyngda än handlingar – det är ofarligt, om än inte oförargligt, att fantisera om att mörda folk, det är när det går över i handling som vi har rätt att reagera. Agera. Vad som finns i huvudet på en person är den personens ensak. Den där insikten som tog mänskligheten så enormt lång tid att komma fram till, vi visade oss vara ovanligt korkade för att vara så smarta, och vars spridning måste vara tillräckligt stabil för att låta en ny damm öppna sig mot Ingenmansland. Formulerat i betydligt ulligare, fluffigare ord är det systemets grundläggande princip. Skapad i en pluralism som vida övergår alla tänkbara kombinationer av mänskliga kulturer på jorden. Relationen mellan olika religiösa och kulturella grupper på jorden är i jämförelse med det myllrande kosmiska kaoset som en glödhet kärlekshistoria mellan människor som trots att de ibland tenderar att motsäga varandra ändå är ense om de grundläggande principerna som världen, människan och det gudomliga utgår ifrån.

Vi snackar om intelligenta varelser som är så små att vi inte kan se dem utan förstoringshjälp. Om sådana som inte intar fast form. Moln av olika färg och karaktär av hundratals arter till exempel. De flesta kan vi inte kommunicera med och många av dem lever sina liv parallellt med andra varelser på ställena där de finns utan att någon sida verkar störas av arrangemanget. Och av de som det går att kommunicera med är kommunikationen i stort sett meningslös i många fall eftersom vi och de lever i olika verkligheter med helt skilda drivkrafter och behov, vi har helt enkelt inget att prata om, vi kanske till och med lyder åtminstone delvis under olika naturlagar. Det handlar om att umgås med varelser som ser färger som vi inte ens kan föreställa oss, som ser dofter, äter mineraler eller är hundratals mil långa. Lever tio gånger så snabbt, tio gånger så länge som vi. Att hålla på sin särart för mycket är en omöjlighet.  Och förutsättningen för en sådan pluralism är att aldrig döma någon för vad den tänker. Det enda vi kan enas om är att inte handla på vissa sätt mot andra kännande och tänkande varelser.

Han ruskade av sig sina tankar. Ingen kunde ta ifrån honom rätten att tugga ett par nötter efter år av arbete med att få det här stället att fungera. Han mindes kaoset när han kom. Vid en ålder då han var en av få som mindes det fick han skärpa sig för att inte lockas in i bitterhet. Det funkade bra nu. Visslarna. Människorna. Espianerna. Planetens flygande urinvånare. I stan en myller av arter och folk.

– Tan! ropade ett av ynglen som kom släntrande från andra skogen.

Han tittade och och vinkade.

Nata- vinkade tillbaka med en papperspåse. Nötter. Efter Nata- kom Mart- och Jos- och några från grannstammen. Bra ynglingar. Lite för bra. I fotboll i synnerhet. Vilket var ett angenämt problem. Han hade några som inte var lika angenäma. Men det skulle han ta itu med sen. Nu väntade några timmars pladder med det han kallade sin ”akademi”. I princip handlade det om att byta tankar mot nötter och om att mödosamt sortera ut de få yngel som skulle kunna vara ämnen för hans specialundervisning. Högst en på hundra hade rätt talanger, rätt psyke och rätt fysik. Dessutom måste han gilla dem, de skulle ju umgås väldigt mycket.

Han skopade upp vatten med sin glaskopp. Att den hade hållit alla åren! Allt annat hade gått sönder till slut. Han hade nya sandaler, ny mössa, nya byxor och hade haft hundratals. Glasmuggen var det enda som hade bestått.

Vattnet var svalt och lätt pärlande. Han drack i stora klunkar medan ynglen slog sig ner framför honom.

– Hej, ska vi inte dansa först?

Svaret kom blixtsnabbt.

– Har du med dig orkester?

Tämligen meningslösa meningar för yngel. På så många sätt. Men de tyckte att det var roligt när han sa det. Och det räckte. Han brukade fråga sig: vem har rätt, idioten som skrattar åt en clown eller geniet som inte skrattar. Vems upplevelse är den sanna? Svaret var naturligtvis att ingen har rätt. Och att alla har rätt.

– Det finns ingen upplevelse. Mart- vinkade med en hand.

Jonatan rynkade sin panna. Han visste att det skulle funka. Och det funkade. Elevernas blick var på. Spänning. Lite rädsla. Han kände smaken av känslorna.

– Vad är en upplevelse? Tonlöst.

Mart– funderade.

– Det här är en upplevelse. Något som händer och som en eller flera människor förnimmer med sina sinnen.

Jonatan nickade.

– Förnimma är bara ett annat ord för uppleva. Sinnen är bara ett annat ord för det vi upplever saker med. Då blir en upplevelse något som händer som en eller fler människor kan uppleva genom det vi upplever genom. Dålig precision.

Mart- såg ut att ha tänkt igenom sin tanke. Sitt försvar.

– Det är också att säga att andas är att dra in luft i lungorna.  Ett påstående blir inte falskt bara för att det inte är särskilt elegant. Men. Jag menar. Det finns inte bara en upplevelse, sann och gudalik. Det finns grejer som händer och grejer som inte händer. Det finns icke-händelser som har levt vidare som jätteupplevelser och skandaler som har passerat förbi omärkta. Upplevelsen är den enskildes och gruppens representation av ett antal händelser som de av något skäl anser höra ihop.

– Är sanden bara ord också? Jonatan plockade upp en näve.

– Sanden är inte bara ord.

– Du sa att en upplevelsen var en berättelse. En eller flera människors gemensamma berättelse. På vilket sätt existerar något utanför berättelsen? En berättelse är väl bara ord?

Mart-s ord snubblade ut.

– Verkligheten upphör inte att existera om vi slutar prata om den. Oavsett om saker är sanna eller inte kommer vi att tro på dem. Upplevelsen är likadan. Den finns för att vi tror på den. Den upphör inte att existera om vi slutar att tro på den.

Jonatan såg nöjd ut.

– Spelar tron någon roll, frågade han.

– Ja. Det tror jag. Ju mer vi tror på något desto mer benägna är vi att tycka att något är en upplevelse. En berättelse.

– En berättelse, bra. Det behövs många saker för att få verkligheten att hålla ihop. Ord. Upplevelser. Tro. Berättelser. Mycket grejer blir det. Många ord.

– Precis. Mart- slog ut med händerna. Men orden räcker till!

Jonatan började gapskratta. Han var ingen filosof. De enda två böcker från jorden som fanns på Espia var Bibeln, på svenska, och ”Scouternas handbok” på engelska. Den senare mycket mer sliten än den förra. Om det var något som var uppenbart så var det att abrahamiternas syn på gud rimmade rätt kass med hur världen såg ut. De hade haft mer nytta av handboken. Till den grad att ursprungsboken förvarades uppe i bergen, den vaktades av armén. Den enda armén. Hit kom ingen. Tekniskt sett skulle det det, men det fanns inte mycket mer här än visslarna och Jonatan. Och tog sig någon hit så var det sista de hade med sig en bok. Två tidningar. En broschyr som beskrev hur man gjorde syntetiskt kött. För veganen och gourmanden! Ett kvitto. Nästan alla hade kvitton i fickan. Men det här var utifrån!

Jonatan hade en bok också. En anteckningsbok, vill säga. Den hade vuxit rent encyklopediskt med åren, men kunde fortfarande betraktas som en bok. Men den ville ingen ha. Så. Inget att stjäla annat än handboken. Bibeln kvittade lika. Handboken hjälpte dem att överleva. Bibeln hade någon börjat översätta, men de tröttnade efter ett tag. Jonatan hade sett intervjuerna.

– Jag satt där och översatte. Och väntade på att han hjälten skulle komma in. Men de bara tuggade på om folk som var gamla och skittråkiga. Så jag la ner. Började måla, gick med i armén. Kolla. Den föreställer utsikten från biblioteket.

Så handboken vaktades av de enda människor som var beväpnade på planeten. Inte de som var smartast eller bäst. Bara lugnast. Och minst benägna att bli uttråkade.

Jonatan kunde tråka ut en hel armé på egen hand. Han var lugnare än en nedfrusen zenmästare. I slow motion.

Han mindes.

Ynglen!

Han tittade ner på dem.

– Sist hade Yorrick slängt Jander i fängelset. Hela hans armé stod bakom Glasberget. De hade skickat ut en liten grupp som överlämnade kravet på omedelbar kapitulation. Och Janders folk kapitulerade. Direkt! Ni minns?

Han bläddrade i sin anteckningsbok. Hittade rätt sida och började läsa.